Ebba Busch. Foto Fredrik Sandberg/TT

Ebba Busch vill strama upp årtusendets lägsta flyktinginvandring

Av Andreas Magnusson 2020-08-18

För att det onda ska bli gott måste det goda göras ont. Sådan ser den retoriska strategi ut som gör att politiker skriker om stramare flyktingpolitik i en tid när asyltrycket är rekordlågt.

Det finns få frågor som är mindre aktuella i Sverige just nu än migrationsfrågan. Vi har ett rekordlågt asyltryck (faktiskt det lägsta på 20 år).

På sikt kan den låga invandringen ställa till det i form av till exempel personalbrist inom vården men frågan är inte akut. På sikt kan vi också räkna med större flyktingströmmar som en konsekvens av klimatförändringar och internationella framgångar för politiska partier som hetsar mot minoriteter.

2015 var min äldste son elva år. Nu ska han börja gymnasiet. Tiden går fort. I huvudet är jag ibland fortfarande tjugosex och jag behöver påminna mig själv om att jag numer är en medelålders gubbe i unga människors ögon med mina 46 stadiga gubbår. Jag är cringe. Jag är en boomer. Inte minst för att jag använder sådana ord och tror att jag begriper dem.

En sextonåring skulle aldrig komma på tanken att känna sig jämngammal med en elvaåring, men en fyrtiosexåring som får lite feeling tänker lätt att han är tjugosex. Man räknar helt enkelt väldigt illa i min ålder. En del räknar så illa att de blandar ihop 2020 med 2015. De har kalibrerat sig själva fel med fem år.

Det finns en hel del politiker i Sverige som just nu gör allt vad de kan för att få oss att tro att det fortfarande är 2015. Anledningen är att deras politik inte längre är relevant.

Då får man antingen byta politik eller förvanska verkligheten. Jimmie Åkesson och kompisen Ebba Busch väljer det sistnämnda.

2015 var det, i och med kriget i Syrien, en exceptionell flyktingvåg till Europa. Faktum är att vi aldrig har haft fler asylsökande någonsin i Sverige. Inte ens toppen 1992 kan mäta sig med 2015. Det kom över 160 000 asylsökande 2015. Sedan lades migrationspolitiken om och inflödet har varit aningen lägre än vanligt. Annars har vi haft ett ganska stabilt asyltryck varje år sedan mitten av 80-talet.

Om man räknar på det genomsnittliga asyltrycket för perioden 1984-2019 så hamnar man någonstans strax över 30 000 människor per år. Så här ser antalet asylsökande (observera att det handlar om sökande – en majoritet får avslag) ut de senaste åren:

2016: 28 939

2017: 25 666

2018: 21 502

2019: 21 958

2020: 13 000 (prognos)

2019 ledde 27% av asylärendena till att de asylsökande fick stanna i landet, det handlar om ungefär 6000 människor, eller ungefär 16 personer per dag utslaget på årets alla dagar.

För att sätta in det i ett sammanhang så motsvarar 6000 9,3% av publikmängden på Metallicas konsert på Ullevi 9 juli samma år. Det är inte särskilt många människor.

Migrationsverket räknar alltså med att ungefär 13 000 personer kommer att söka asyl i år. Vi har inte haft så få asylsökande någon gång under hela detta årtusendet.

Coronapandemin är en del av förklaringen men sedan 2016 har vi haft klart lägre genomsnittligt asyltryck än genomsnittet för den senaste 35-årsperioden. Flyktinginvandringen är, liksom den övriga invandringen, just nu rekordlåg.

Det är mot den här bakgrunden Ebba Busch skriver ytterligare en debattartikel på sitt favorittema om att göra livet svårare för flyktingar och att det krävs en ”stramare” flyktingpolitik.

Det är som att tycka att man behöver sänka musiken på festen för att inte störa grannarna när musiken som spelas är så låg att man nästan inte kan höra den.

I Expressen uttryckte hon i förra veckan sin bestörtning över att många utrikesfödda aldrig står på egna ben, det vill säga inte kommer i full sysselsättning. Hon menar att invandringspolitiken har styrts av en missriktad välvilja. Vi ville vara snälla men det blev fel och därför får invandrarna inga jobb.

Hon har som bekant tidigare förfasats över att så många utrikesfödda, specifikt somalier, drabbats av Corona och lyckats vända det till att det också är den svenska invandringspolitikens fel. Ordagrant skrev hon då så här:

”Den bakomliggande orsaken till att vi har hamnat här är att Sverige under decennier har bedrivit en invandringspolitik utan hänsyn till integrationspotentialen.”

 Hon ville alltså lura i oss att flyktingarna hade haft det bättre om de aldrig hade fått en fristad i Sverige från krig och förföljelse. Logiken är inte solklar. Empatilösheten är det däremot.

Ebba återkommer med en Sanandajisk monomani till samma tema vad det än handlar om. Alla hennes debattartiklar och utspel följer samma tema. Våldtäkter, Corona, arbetslöshet, tiggeri – allt är vår missriktade välviljas fel. Vi ville vara snälla mot invandrare och när vi var snälla mot invandrare blev vi dumma.

Utmaningen med hennes retoriska strategi ligger i att få oss att inte genomskåda bluffen. För att det onda ska bli gott måste det goda göras ont. Människor som vill göra gott anklagas därför för att ha en missriktad välvilja.

I Ebbas värld skulle tiggarna få det bättre om de förbjöds att tigga och flyktingarna skulle få det bättre om vi slutade hjälp dem. Hon har alltså mage att föreslå att ju sämre vi behandlar våra medmänniskor desto snällare är vi.

”Kristdemokratin vilar på omsorgen om den nödställde” skriver Ebba Busch och beskriver därefter varför vi måste ha en stramare invandringspolitik där färre människor släpps in i landet. Hycklerit kan knappast bli tydligare.

Vad Ebba Busch och hennes ideologiska kompisar på den yttersta högerkanten önskar med sin nya favoritformulering ”stram invandringspolitik” är att Sverige ska agera som en sån där surkärring eller gnällgubbe som inte bara vägrar köpa jultidningar av barn utan dessutom ska hålla ett långt brandtal om varför det egentligen är mycket snällare att vara en snål jävel.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.