En film som alla borde se

Av Andreas Magnusson 2020-09-28

En ljusglimt i det mediala flödet av klickvänliga dumheter är Jörgen Astonsons sida Solidaritet igen. Jörgen är något så ovanligt som en opinionsbildare som undviker enkla generaliseringar och ändå lyckas förmedla ett slagkraftigt budskap. Flera av hans kortfilmer med antirasistiska budskap har fått stor spridning och det är lätt att förstå varför.

Jag vill med den här texten slå ett slag för den kanske bästa film han har gjort. Det är en sån där film som alla borde slösa en kvart av sina liv på att se. Några citat ur filmen:

”Det var alltså inte så att risken för att dö i en olycka eller bli mördad var mindre förr. Tvärtom men man hade så mycket större hot att oroa sig för som krig, sjukdomar och missväxt. Trettio var det gamla sjuttio.

I ett sådant samhälle lär man haft lite annat perspektiv på vad som är viktigt i livet. Och utan vårt ständiga flöde med push notiser från hela riket lär man haft ett mer naturligt avstånd mellan mikro och makro än vi har nu.

Varje olycka eller mord betyder ett antal mänskliga tragedier som aldrig skall förminskas men det får aldrig låta oss glömma att de riktigt stora tragedierna ändå är på en annan nivå som fattigdom, orättvisor, krig, förtryck, flyktingkatastrofer, miljö- och klimatkatastrofer eller den massutrotning av arter på jorden som vi befinner oss mitt i och som är på en sådan stor skala att vi människor inte ens kan se den från vår mikroskopiska skala i tid och rum.

Ta berättelsen om hur hög brottsligheten blivit nu för tiden. Om att fängelserna är överfulla. Det verkar vara en rent hallucinogen berättelse som är omöjlig att vakna upp ur. Idag verkar det vara omöjligt att ta in att vi faktiskt haft fler fångar i våra fängelser förr. I absoluta tal. Trots att straffen var kortare och befolkningen mindre.

Förklaringen är att brottsligheten inte alls bara ökar över tid. Men det är ett sånt där rent Hans Roslingskt faktum som vi har svårt att ta till oss. Det skiljer sig för mycket från berättelsen som råder bland politiker och i media för att det skall gå att ta in. Klart brotten ökar, det säger ju sig själv. Nyheter om att brotten inte bara ökar och ökar är helt enkelt vår tids hädiska synd mot den heliga berättelsen.”  

Den analys som görs i filmen är nyanserad och rimlig. Astonson konstaterar att vi har hamnat i ett läge där det viktiga och sanna handlar allt mindre om verkligheten och allt mer om vad politiker kan utnyttja för att tillskansa sig makt:

”Det som dominerar vår upplevelse av vad som är viktigt och sant i media och politik idag kan ofta kokas ned till vad som går att politisera på. Förr var exempelvis brottslighet svårare att politisera. Därför fick vetenskapliga fakta stort utrymme. Och vetenskapen kunde informera om att brottsligheten hade socioekonomiska orsaker. Viktig information men värdelöst som berättelse.

Typiska grupper som löpte ökad risk att begå brott var exempelvis lågutbildade och fattiga. Nästan alla var svenskar så etnicitet var ingen nämnare. Vidare kunde vetenskapen informera om att längre straff inte minskade brotten. Det var enkelt uttryckt samhällets olycksbarn som begick brott och dessa hade de flesta fortfarande svårt att hata.

I takt med att den aktuella socialgruppen till allt högre andel kom att bestå av människor med invandrarbakgrund – och som en självklar följd därav – även brottslingarna, så blev frågan allt lättare att politisera. Nu blev samhällets olycksbarn också lättare att hata för en del.

Plötsligt gick det att få folk och tro på berättelser där brottslighet var den viktigaste frågan i landet. Berättelser med tråkiga ord som ”socioekonomisk” eller ”socialgrupp” blir aldrig några kioskvältare. Och vetenskapen kräver alltid att man förstår saker och tänker i flera led.

Och till råga på allt skall vetenskapliga teorier också gå att leda i bevis. Även av dina konkurrenter som kanske inte ens vill hålla med dig. Vad vetenskapen har att informera om framstår numera som ännu tråkigare. Eller som i fallet med klimatet rent av ångestframkallande. Berättelsen har tagit över.

Klimatet exempelvis borde inte gå att politisera på eftersom ingen tjänar på en förstörd planet. För högerpopulisterna är frågan dödfödd. Deras faktaresistenta berättelser är för lätta att avslöja. Men vänstern har sin naturliga hemvist på miljöns sida och därmed är en falsk dikotomi etablerad. Högern hör visserligen hemma på den eviga industriella tillväxtens sida men de vill naturligtvis inte heller att jorden skall bli förstörd.

 

Filmen om 2020 som Jörgen Astonson satt ihop finns att se här.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.