Det handlar om simpelt röstfiske

Av Dick Sundevall 2020-11-07

Varför orerar de olika riksdagspartierna och deras ledare så mycket om höjda straff för än det ena och än det andra? Därför att det är enkelt att vinna röster på att framställa sig och partiet som de som tycker mest illa om misshandel, våldtäkt och mord. För vem tycker inte illa om det?

Andra frågor är mer komplicerade. Hur stor del av sjukvården och skolan ska vara privatiserad? Ska det alls privatiseras? Hur ska vården praktiseras? Vilken pedagogik ska skolorna anamma? Hur ska stadsplaneringen se ut? Ska järnvägen eller motorvägarna byggas ut? Hur ska kulturpolitiken utformas? Hur ska arbetsmarknadspolitiken se ut? Och utrikespolitiken?

Det här är frågor som kräver överväganden från partistrategerna. Gör partiet utspel åt ett håll får de med sig vissa grupper – men får andra emot sig.

Men när det gäller lag och rätt får man med alla, eller i varje fall 99 procent, om man framstår som det parti som tar mest avstånd, tycker mest illa om, stölder, rån, misshandel, våldtäkter och mord.

Att sedan vissa utspel aldrig kommer att kunna genomföras utan att grundlagarna ändras och andra utspel är helt upp åt väggarna kan vara detsamma. Det viktiga är att man framstår som de som är hårda mot ”de onda”.

Rimligen vet de att höjda straff inte resulterar i minskad brottslighet? Och rimligen förstår de att 70-80 procent av brotten sker i stunden? (När det gäller våldsbrott är det mer än 90 procent.)

Låt mig ta två tydliga exempel i form av alltför vanliga grova brott:

När en make eller sambo dödar den kvinna han lever ihop med, stannar han inte upp och funderar på om han kan göra det på ett sätt så att det räknas som dråp istället för mord. Utan det sker i stunden. Ofta under inverkan av alkohol. Och naturligtvis tänker han inte att han måste döda henne innan man höjer straffen för mord eller dråp.

Likadant är det när två eller fler, mer eller mindre alkoholiserade män sitter hemma i köket hos en av dem och super. När det uppstår bråk som slutar med att någon av dem tar en förskärare och hugger ihjäl någon av de andra, så funderar inte gärningsmannen på att knivskära den andre på ett sätt så att det möjligen kan räknas som misshandel eller vållande till annans död.

Inte heller stannar han upp och funderar på om straffet för mord eller grov misshandel etcetera har höjts det senaste året och att han därför istället borde sätta sig ner och hålla käften.

De välplanerade raffinerade brotten som vi kan läsa om i deckare och se i långfilmer och TV-serier är fiktion. Något som är ytterst sällsynt i verkliga livet.

Ett rån mot en värdedepå, typ helikopterrånet, är välplanerat. Är något av en militärt välplanerad operation. Grova ekobrott som handlar om miljoner och åter miljoner där olika banker är inblandade, är också ytterst välplanerade brott.

Men det är undantagen. Och de som utför dessa brott räknar med att klara sig undan från att gripas och låsas in – vilket de också alltför ofta lyckas med.

Höjda straff påverkar inte den grövre brottsligheten i meningen att det förhindrar brott. Hårdare straff handlar bara om vad rättsapparaten ska göra efter att någon blivit misshandlad, efter att någon har blivit våldtagen och efter att någon blivit mördad.

Det är inte brottsförebyggande. Det resulterar inte i att vi andra kan sova lugnare på nätterna. Tänker man lite längre än näsan räcker så förstår man det.

– Men det är normbildande, invänder kanske någon.

Ja, det klargör att det är värre att mörda än att snatta. Så för den som inte visste det är det onekligen upplysande.

Jag hävdar inte att alla ska släppas ut ur fängelserna. Inte heller att vi ska sluta döma ut fängelsestraff.

Men om utgångspunkten när en ung man står inför domstol och är åtalad för ett grövre brott för första gången, är att vi ska göra vad vi kan för att han aldrig mer ska lämna efter sig ett brottsoffer – är oftast inte fängelsestraff den bästa lösningen.

Låt mig generalisera lite – men bara lite:

De som döms för grova brott har visat stor hänsynslöshet. Denna hänsynslöshet kan ha riktats mot närstående, mot andra medborgare eller samhället i stort och därmed alla skattebetalare.

Det har handlat om så grov hänsynslöshet att våra lagar och rättsapparaten anser att de måste tas av banan ett tag. Men inte för att de blir bättre av att sitta i fängelse, för det vet man att de inte blir.

Det är som med ishockeyspelare. De blir inte bättre hockeyspelare för att de tas av banan och blir utvisade i två minuter eller för resten av matchen. Utan de tas av banan för att de visat för stor hänsynslöshet.

De som döms till fängelsestraff får sedan tillbringa sin huvudsakliga tid inlåsta tillsammans med andra som visat stor hänsynslöshet. Någon som tror att man blir hänsynsfull och medkännande av det?

I allt för många fall kommer de istället ut som lättantändliga krutdurkar, som ska ta igen ”de förlorade åren”. Inte sällan begår de då brott som är grövre än vad de tidigare har dömts för. Morden på de två poliserna i Malexander är bara ett exempel på det här.

Återfallen i brott för de som suttit inlåsta på de så kallade säkerhetsanstalterna, alltså de ”hårdaste kåkarna”, ligger på cirka 80 procent. Egentligen är det ännu högre eftersom en del utvisas efter avtjänat straff och deras fortsatta brottslighet därmed förs in i något annat lands brottsstatistik.

Kan du som läser det här komma på något annat än fängelsestraff, där vi gör på samma sätt idag som för 120 år sedan? Nu kanske någon tänker att:

– Jag vet, samlag genomför vi på samma sätt.

Javisst – men om vi nu håller oss till samhälleliga frågor. Vi transporterar oss inte på samma sätt. Vi behandlas inte på samma sätt om vi blir sjuka. Skog avverkas inte i huvudsak med yxor och handsågar. Vi använder i stor utsträckning datorer och mobiler i vår kommunikation med varandra. Vi har kylar och frysar i våra hem och så vidare.

Allt har hunnit ändras på 120 år och ändras igen och igen. Men vi låser fortfarande in de som grovt brutit mot våra gemensamma regler, alltså våra lagar, i fängelser. Tillsammans med andra som visat stor hänsynslöshet.

För 120 år sedan var det inga myndigheter som la sig i om föräldrar tyckte att det var en bra uppfostringsmetod att låsa in sina barn i mörka källarutrymmen eller i en klädkammare, för att få dem att lyda bättre. Och hjälpte det inte så låste man in dem längre tid nästa gång. Idag skulle sådana föräldrar sannolikt få barnen omhändertagna.

Om det viktiga är att samhället ska hämnas på den som begått grova brott, ska vi naturligtvis fortsätta så här i några hundra år till. Men det kommer inte att resultera i färre brottsoffer.

Stora internationella brottskonferenser brukar år efter år komma fram till att om vi vill få ner brottsligheten så måste vi troligen låsa in en del brottslingar. Men om vi i första hand strävar efter att de inte ska lämna nya brottsoffer efter sig, så är det nog bara 10-20 procent av de som sätts i fängelse idag som vi bör vidta den åtgärden mot.

Under de här dryga 120 åren har två saker hänt: Vi har avskaffat dödsstraffet (Sverige var en av de sista staterna i Europa som gjorde det.) Och vi har infört så kallad elektronisk boja. Allt annat är bara lite putsande på ytan.

Vi har aldrig tidigare haft så mycket kunskap om hur vi kan påverka destruktiva kriminella beteenden som vi har nu, ändå gör vi samma sak som vi gjorde för 120 år sedan.

Jag påstår inte att jag har den slutliga lösningen på hur vi ska komma tillrätta med den grövre brottsligheten. Det är ingen enkel fråga. Ingen quick fix.

Men jag är övertygad om att en lokalt förankrad polis, är en avgörande faktor. Något som uppenbarligen inte fungerar med den nuvarande högsta polisledningen och den nuvarande organisationen. Det som skulle resultera i en polis närmare medborgarna har blivit det direkt motsatta.

Därtill måste skolan, föreningar och inte minst föräldrar komma in i bilden.

Sedan anser jag att vi ska utöka användandet av elektronisk boja – åt alla håll. En del som idag döms till böter och villkorlig dom ska kanske ha boja framöver – efter individuell prövning.

Likaså kan vi utöka strafflängden för när boja kan bli aktuell – och därtill kunna släppa ut en del från fängelser med boja tidigare än vad man kan nu. (Anstaltsledningarna bör veta vilka fångar det kan fungera för.)

Det kan sannolikt leda till något bättre – och vi skulle av bara farten frigöra en massa fängelseplatser. Ett samhälle där man måste bygga ett antal nya fängelser är inget jag eftersträvar.

Den stora fördelen med elektronisk boja är att man kan göra rätt för sig. Något som är omöjligt i ett fängelse. Men kan arbeta och därmed betala av böter och skadestånd. Och man får inte umgås med kriminella. Alltså den direkta motsatsen till att vara inlåst i fängelse.

Men man är hela tiden övervakad. Och det blir betydligt lägre kostnader för landets skattebetalare.

Är då alla ”hårdare tag” fel? Jag är emot alla hårdare tag som inte leder till färre brottsoffer, utan tvärtom bara till en cementerad kriminell identitet som på sikt alltför ofta resulterar i nya brottsoffer.

Men på två punkter tycker jag att hårdare tag kan vara något bra:

  1. Det som redan är genomfört, att den som påträffas med skjutvapen direkt kan tas från gatan. Alltså, gripas, häktas, dömas och låsas in.
  2. Det är nog dags att sänka åldern från 15 till 13 år när det gäller hur polis och övriga rättsapparaten får agera med unga som begår brott eller påträffas påtända. Frågan är om man inte även, i vissa fall, ska få låsa in en så ung kille i någon vecka eller två i ett häkte, utan kontakt med andra häktade – och på det sättet markera att nu är det stopp.

Tycker också att när man griper ungar i åldern 13-17, eller ännu yngre, så ska föräldrarna tillkallas. Kommer de inte så ska de hämtas av polis. De behöver få påskrivet att de är ansvariga för det där barnet till det fyllt 18 år.

Socialen ska komma in i bilden, direkt – och skolan. Kort sagt, det ska göras en ordentlig markering från samhällets sida tidigt. En markering av att det här inte accepteras – att nu har vi ögonen på såväl ungen som er föräldrar och att det kan bli ordentliga konsekvenser om ni inte får den här ungen att skärpa till sig ordentligt.

Men det ska naturligtvis kunna kompletteras med det stöd som behövs för att tillsammans med föräldrarna åstadkomma det här.

En kriminell karriär från 13-14 års ålder upp till 20-30 års ålder kostar samhället, oss skattebetalare, oerhörda summor. Miljoner och åter miljoner. Låt det alltså få kosta med förebyggande åtgärder som sätts in i god tid.

Får vi stopp på en ung kille som är på väg in i en kriminell karriär så har vi sparat in miljoner. Och besparat såväl honom som hans närmaste en eländig tillvaro.

Vet då inte våra ledande politiker det här? Har inte de eller deras medarbetare läst något ur de hyllmeter eller snarare hyllkilometer av svensk och internationell forskning som visar det här?

Sannolikt vet de. Det är ju allmän kunskap för den som visar det minsta intresse av att tränga ner i de här frågorna.

Vad de håller på med vecka ut och vecka in handlar alltså om simpelt röstfiske. Ett friande till de som projicerar sina aggressioner och hat mot några som betett sig ännu värre än dem själva. Och inte minst – de enfaldiga som söker enkla lösningar på komplicerade problem.

Eller också tror våra ledande politiker på vad de för fram, att hårdare straff ”lär brottslingarna att veta hut och därmed slutar de begå brott”.

Om de tror det – och lever efter det – bör nog sociala myndigheter titta närmare på hur de behandlar sina barn.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.