Det är svårt att erkänna att man låtit sig luras

Av Andreas Magnusson 2021-01-14

Gråtande kvinna utanför Kapitolium som nyss fått tårgassprej i ögonen. Hon ville ju in. Vad de skulle göra därinne visste hon inte, men det var tydligen revolution och hon ville vara med. En man som tog sig in dog, enligt uppgifter, av hjärtinfarkt efter att ha skjutit sig själv i pungen med elpistol. Republikanska politiker som dansat med. Alla är lurade. Ingen vill erkänna det.

Människor som har blivit lurade kan agera på tre olika sätt när det gradvis blir allt mer uppenbart att de har låtit sig gå på en riktig blåsning.

Antingen så kan de ta sig för pannan och öppet erkänna sin egen dumhet eller så kan de försöka tona ner det hela genom att påpeka att de aldrig någonsin helt och fullt har haft just den bestämda åsikten. Det tredje är total förnekelse.

Den totala förnekelsens väg har ingen återvändo. I takt med att investeringen i en ”sanning” ökar, så ökar också kravet på att hålla fast vid det man sagt.

Tyvärr är den totala förnekelsen det vanligaste förhållningssättet. Väldigt få erkänner utan omsvep att de har haft fel.

Om man helt och fullt har gått på Donald Trumps bluff om att han egentligen vann valet och dessutom delat twitterinlägg och åkt över hela landet för att besöka protestmöten, så blir sanningen till sist ens värsta fiende.

Det går ju inte att plötsligt bara säga: ”Okej. Det fanns inga bevis om valfusk. Det hela var bara något Trump hittade på eftersom han inte klarade av att förlora. Jag var dum nog att tro på honom.”

Ingen vill erkänna öppet att han eller hon har låtit sig luras, allra minst när man står där som pajas i bar överkropp iklädd pälsmössa med horn och sydstatsflagga.

Samma sak är det om man har hyllat Joakim Lamottes journalistiska gärning och högljutt framfört att han till skillnad från andra journalister låter vanligt folk komma till tals och gör reportage som andra medier inte vågar göra.

Det blir då superjobbigt att konfronteras med helt oomtvistliga fakta som visar att 70% av inläggen på Lamottes journalistiska plattform handlar om honom själv, att mer än 50% av inläggen handlar om att hänga ut människor som har kritiserat honom och att endast 6,5% med en rymlig definition kan betecknas som journalistiska. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/196641-ett-ar-med-joakim-lamotte/

När de högljudda anhängarna får höra att Lamotte i själva verket ber om pengar för att huvudsakligen skriva internetdagbok om sitt eget martyrskap och att han under 2019 bara en gång per kvartal begav sig ut i ”verkligheten” för att intervjua människor, så avfärdar de uppgifterna. 2020 års avsaknad av reportage förklarar de bort med coronan.

Och så här låter ursäkterna: Det är inte sant eftersom det står i ”vänsterblaskan” Paragraf. Det är smutskastning. Hur ofta låter Paragraf vanliga människor komma till tals då? Ni ber ju också om swishdonationer! ”Det goda hatet”. Är det okej att Lamottes familj utsätts för hat på grund av det han skriver?

”Men ni då”-argumenten dyker ofta upp när alla andra argument saknas. När det inte längre går att försvara sakfrågan får man hitta på en ny fråga att prata om. Det är ungefär lika effektivt som att hålla för öronen och skrika tills alla som är dumma nog att komma med fakta slutar prata.

Människor vill inte erkänna att de har låtit sig luras, att de har gått på världens enklaste bluff, att de har swishat sina sista slantar till en arbetsskygg titta ut genom fönstret-journalist bosatt i ett tryggt svensk medelklassvillaområde, som hånar andra journalister för att de är bosatta i trygga svenska medelklassvillaområden.

Människor vill inte heller erkänna att de har röstat på en presidentkandidat som har uppenbara narcissistiska drag, som har ägnat en hel presidentperiod åt att sko sig själv och sina vänner ekonomiskt på andras bekostnad, att de har lurats av det som i bibeln kallas för en falsk profet.

Det krävs väldigt mycket för att erkänna att man har haft fel, att man har gått på Sverigedemokraternas enkla bluff om invandring och brottslighet.

Det krävs väldigt mycket för att erkänna att man har gapat om hårdare tag i invandringspolitiken för att man inte har fattat att Sverige just nu har årtusendets lägsta asyltryck.

Det krävs väldigt mycket för att erkänna att man har krävt hårdare straff och tuffare tag för att man inte har fattat att det dödliga våldet var högre på 70-talet, 80-talet, 90-talet och 00-talet än vad det var under det senaste decenniet.

Det krävs väldigt mycket för att erkänna att man har gått på bluffen om att det är invandringens kostnad som har lett till bristande resurser för vård, skola och omsorg.

Det krävs väldigt mycket för att erkänna att man har gått på trolleritricket som gick ut på att trolla bort konsekvenserna av den nyliberala politiken.

Det blev liksom invandringens fel att Engelska skolans aktieägare tog de pengar som kunde ha gått till skolverksamhet. Det blev liksom invandringens fel att det privata vårdföretaget vägde blöjorna på äldreboenden för att öka aktieägarnas avkastning. Det blev liksom invandringens fel att polisen inte kommer när du ringer.

Väldigt få människor lägger sig platt och erkänner utan omsvep att de gått på en bluff. Det är till exempel därför vi ser så få reportage om människor som har utsatts för nätbedrägeri trots att bedrägerierna är vanliga.

Kanske skulle fler människor ta ett steg tillbaka och erkänna sina brister om samtalsklimatet blir sådant att vi ger varandra flyktvägar. Lite som man gör med barn. Man låter dem tro att de själva har kommit på att de ska vara tysta en stund.

Efter en stund av tystnad är det lättare att tala igen och många har då glömt allt det där dumma som de tidigare sa. I bästa fall kopplar de på källkritiken nästa gång och aktar sig för att låta sig luras igen.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.