Någon kommer att kliva över tröskeln

Av Crister Enander 2021-02-04

Vi kan inte längre umgås. Avstånd. Halvisolering. Världen är drabbad av en påtvingad ensamhet. Det borde vara en ensamhet som förenar oss; gemensam övergivenhet. Den Stora Skuggan - detta vidriga virus - gör oss till ofrivilliga enslingar, ettriga eremiter som på något plan borde falla i varandras imaginära och digitala armar, fulla av förståelse och djupaste omtanke.

Jag griper girigt efter kaffemuggen. Själen ligger innesluten i en kokong av virriga drömmar. Ur den kryper ingen vacker fjäril. I bästa fall en mal som jagar ljusets fladdrande låga, och antagligen går under av elden.

Det är ännu djupaste natt. Tystnad och tankar. Som berättelser utan handling. Enbart sinnestillstånd. Ögonblick. Som frysta bilder, bildrutor som aldrig kommer att röra sig.

Omgiven av ett mäktigt valv av tystnad. Likt en kupol av sönderslitna böner, ord som aldrig når sin adressat.

Gud tiger. Grannarna sover. Staden saknar liv, en avdomnad rörelse. Ett för evigt fruset steg, foten når aldrig marken. Klockan, ett billigt litet ur inköpt i Budapest som jag fäst mig vid, är alldeles för trött att röra sina stelnade visare.

Många köper nya dyra föremål. Jag fungerar inte så. Jag har lagt märke till att jag laddar vad andra uppenbarligen – eller antagligen – tycker är meningslösa ting med betydelser.

En glömd halsduk, ett hårband, en liten enkel gåva full av kärlek och omtanke. De talar till mig. Bär på stora berättelser som jag lagt hos dem, de påminner om det verkligt väsentliga och betydelsefulla i livet.

Och de öppnar mitt minne. Får känslor att le mot mig. Mängder av måhända udda skeenden, berättelser av betydelse, just avgörande. Ibland omvälvande, andra gånger enbart vackra minnen som blir till en sorts smekningar som på så sätt aldrig sjunker ner i den gråsörjiga eller svarta glömskan.

Vi är våra minnen och våra morgondagar. En tråd av tid. En mycket kort tråd, dessutom.

Jag dricker en klunk av mitt kaffe. Jag leker, här under mitt täcke i ensamhetens labyrinter, att det är morgon. Min morgon. Klockan är strax efter tre i en total svärta där himlavalvet tider.

Den lilla staden på slätten är ännu öde. Allt är väntan. Bagarna arbetar för fullt, svettiga framför ugnarna. Tidningsbud och nattpersonal inom vården sliter. Vacklar av trötthet.

Dygnets tyngsta timmar är här. För de som arbetar natt. Och jag dricker mitt morgonkaffe, läser, skriver märkliga små anteckningar i livets marginal. En sorts kladdande, krafsande kråkfötter, vid sidan av, ord som inget betyder, saknar syfte.

Det avsiktslösa, det tillfälliga, äger ibland en charm och en lockelse som är svår att förklara. Först senare avslöjas dess innebörder. När ett annat ljus faller – vasst eller vänligt, milt eller skoningslöst – över dammiga block, bortglömda och gulnade blad. Att dröja i steget, att låta tanken vandra.

I det finns många svar på frågor som glömts bort; frågor ingen vågar ställa i annat sällskap än sin egen ensamhet. Men varför fryser jag då fortfarande? En huttrande själ i ett ruckel som kallas kropp.

Har jag blivit kvar inne i en öde stationsbyggnad, spindelväv, sönderrivna och smutsiga gratistidningar, en kvardröjande lukt av nervöst feberrökta cigarretter, invid en sedan länge nedlagd järnväg?

Jag tror inte det. Rösterna jag hör är alldeles för många.

Min dörr är stängd. Numera även låst. Det är något nytt. Varför inifrån låsa dörren när jag vill att människor som hittar hit – som faktiskt vet var jag bor – ska kliva över tröskeln? Somliga beslut fattar omständigheter åt oss bortom vilja och egna avsikter. Låt därmed vara nog sagt om låset för denna gång.

Samtidigt är ju tröskeln numera en symbol med annan och avsevärt tristare laddning. Vi kan inte längre umgås. Avstånd. Halvisolering. Världen är drabbad av en påtvingad ensamhet.

Det borde vara en ensamhet som förenar oss; gemensam övergivenhet. Den Stora Skuggan – detta vidriga virus – gör oss till ofrivilliga enslingar, ettriga eremiter som på något plan borde falla i varandras imaginära och digitala armar, fulla av förståelse och djupaste omtanke.

Riktigt så tycker jag inte att det blev, ett helt år har passerat, och ingen kan väl egentligen tro att det har blåst bort inom det kommande året. I stället blev det i cyberrymden mängder av fotograferade middagar, en sentimentalitet som mer fäller tårar över katter och hundar, de kala trädgrenarna, solnedgångar och alla mer eller mindre lyxiga resor som får avbokas i såväl dröm som verklighet.

En inställd bortskämdhet som kan vara nog så provocerande. Nog är vi större än så? Människan är en mäktig varelse. Det vet vi. Detta är allt annat än klagomål. Snarare uttryck för förundran, kanske kryddad med en knivsudd sorg, ett kväde över en förlorad samhörighet som jag ändå trodde – och, faktiskt, tror – finns kvar.

Ty hjälpsamheten är trots allt stor. Och det fyller mitt torra och trumpna hjärta med himlastormande glädje. Men nog var välvilligheten större när eländet började för ett år sedan? Eller missminner jag mig?

Utmattning, i själens djup och i varje sinne och i form av angrepp även på minnet, har börjat hemsöka oss, ja, de flesta av oss tycks det mig. Självfallet är denna nya utnötning kopplad till vinter och mörker.

En annan form av isolering. Trötthet har blivit en trogen och elak skugga som ingen längre förmår springa ifrån, som om anspänning och oro dränerat och tömt oss på den kraft som kanske borde stavas livslust, glädje till det som fyller oss med framtid och drömmars längtan.

Jag ska snart, någon gång, låsa upp dörren. Någon kommer att kliva över tröskeln.

Det vet jag. Det vet vi alla. Innerst inne i det dunkel där drömmar dväljs.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.