Tänk dig att du får chansen att återfödas…

Av Hans Westerlund 2021-02-16

Tänk dig att du får chansen att återfödas i Sverige, men du har ingen som helst kontroll över omständigheterna. Dina föräldrar kan vara framgångsrika företagare med villa på Djursholm, men de kan lika gärna vara föräldrar som levt på ekonomiskt bistånd i många år och som i perioder varit hemlösa.

Kanske kommer du att få en Tesla i present på din 18-årsdag, kanske får du bara en stor kram och hembakta bullar. Eller så är allt du får, ett godkännande att besöka din pappa i fängelset och chansen att fira din 18-årsdag med honom.

Du kan komma att födas med en knivskarp hjärna eller en som är trög, långsam och snubblande. Du kan få en stark och frisk kropp eller en som nätt och jämt överlever från dag ett.

Troligtvis kommer du att bli som folk är mest: varken rik eller fattig, varken smart eller dum, varken helt frisk eller helt sjuk och dina föräldrar kommer antagligen att vara likadana. Men du vet inte. Ingen aning alls.

Under de förutsättningarna – dvs att du inte vet dina förutsättningar – hur vill du att samhällets spelregler ska se ut? Hur vill du att fängelserna ska vara, om det är du själv som ska sitta där?

Hur vill du att socialtjänsten ska fungera, när det är du som ska söka om bistånd? Hur vill du att skolan ska fungera, när du inte vet om du kommer att älska eller hata att plugga? Hur vill du att sjukvården ska fungera, när du inte vet om du kommer att vara fattig eller rik?

Det är detta som tanken om jämställdhet bygger på: den djupa insikten att vi alla är olika, med olika förutsättningar och möjligheter. Spelplanen är inte jämn och alla föds inte på samma startlinje.

Du kan inte bli vad du vill, bara du tror på dig själv. Du kan inte bli av med ADHD eller schizofreni genom att bejaka dig själv och du blir inte av med ångesten från en barndom med övergrepp om du bara kavlar upp ärmarna och skaffar dig den rätta vinnarskallen.

Det är inte så verkligheten funkar. Hur många käcka memes med Carpe diem det än sprids på nätet.

Det är lätt, om man tittar på olika diskussioner på nätet, att inse att många ser annorlunda på det. Ibland är det tydligt, men ofta är det lite mer dolt, mer underförstått. Det finns bakom resonemang om de värdiga fattiga – t ex fattigpensionärerna som har det dåligt ställt, trots att de arbetat i hela sitt liv – i förhållande till de ovärdiga fattiga; de som anses leva på bidrag och snylta på samhället.

Underförstått förtjänar de ovärdiga fattiga sin fattigdom: ”den som icke arbetar, skall icke heller äta”. Vissa förtjänar att ha det bra, andra förtjänar att ha det dåligt.

Man kan också hitta det bakom haranger om hårdare straff och slut med daltande. ”Det är ett individuellt ansvar och har du valt att vara kriminell, så får du räkna med konsekvenserna.”

När prat om kriminogena faktorer, socioekonomisk bakgrund och uppväxt och föräldrar, ses som att komma med ursäkter och undanflykter.

Allt detta bygger på grundsynen att vi alla har samma förutsättningar i grunden och att ditt liv därför är resultatet av dina val.

”Du hade kunnat välja att bli framgångsrik, men i stället valde du att bli misslyckad. Skyll dig själv. Inte mitt problem.”

Och ja, hur du väljer att agera i spelet har betydelse. Stor betydelse. De val du gör, är dina. Men spelets regler har också betydelse. Det går liksom inte att komma ifrån. Och reglerna är något vi alla väljer och har ansvar för.

Hur barn bemöts och behandlas, har betydelse för hur de kommer att bete sig som vuxna. Misshandlar du ett barn, fysiskt och psykiskt, kan du inte svära dig fri från ansvar för vad det barnet gör som vuxen. Och om samhällets regler gör att barnet misshandlas, så kan vi inte skylla på barnet för det.

Vi kan ha ett samhälle som menar att alla, rika och fattiga, energiska och lata, laglydiga och kriminella, smarta och korkade, helt oberoende av hur mycket eller lite skatt som betalats, har ett grundläggande människovärde.

Ett samhälle, som har som mål, att alla ska kunna få leva ett så bra liv som möjligt. Som väljer sina spelregler efter detta mål och med en insikt om att vi alla är olika, trots våra likheter. Ett samhälle som till och med klarar av att se tragedin i ett liv bortspillt bakom fängelsemurar.

De flesta samhällen är inte sådana. De flesta samhällen bygger på att de med makt, ska behålla sin makt, att de med privilegier ska behålla sina privilegier och att de utan makt eller privilegier ska vara utan.

I de flesta samhällen har du inte ett grundläggande människovärde och vissa människor är definitivt mer värda än andra.

Men om du inte vet på vilken plats i samhället du kommer att hamna, om du inte vet vilka förutsättningar du kommer att få, vilket samhälle skulle du då föredra?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.