Susanne Stenhammar

Om ditt hem plötsligt blev radioaktivt

Av Susanne Stenhammar 2021-03-12

Tänk om det var ditt hem. Tänk om ditt hem plötsligt blev radioaktivt. Om du skulle tvingas lämna allt, hals över huvud, för att aldrig – aldrig mer kunna återvända. I går var det tio år sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima. Alla Japans 54 kärnkraftsreaktorer stängdes då av. I Sverige går kärnkraftsreaktorerna fortfarande – en av dem är skrämmande nära mitt barndomsparadis – min lilla stuga vid havet.

I Fukushimas omnejder ligger markerna öde. Hela 130 000 människor, etthundratrettiotusen personer, män, kvinnor och barn, fick lämna sina hem. Lämna allt. Fly utan att kunna ta med sig något, eftersom allt var – och fortfarande är ­– radioaktivt. Det går nästan inte att föreställa sig.

Risbonden vars gård ligger i det drabbade området sa:
– Kärnkraftsbolaget har intelligenta män i ledningen, men deras hjärtan är hårda. De har ingen förståelse för människor som lider.
Jag håller med honom.

Så finns det de som kallar kärnkraften ren. Jag kallar den ett rent helvete. Tänk om det var ditt paradis…

I Fukushimas kärnkraftverk och dess omgivningar pågår ännu saneringsarbetet. Runt husen och på risfälten skrapas det radioaktiva tjocka jordlagret bort och läggs i stora bagar som staplas ihop i jättelika högar.

Frågan om vart allt detta radioaktiva material ska ta vägen och vem som ska betala – ja, de frågorna är, nu tio år efter katastrofen, ännu inte lösta.

Nu talar en del svenska politiker åter om att satsa på utbyggnad av kärnkraften. Hur vågar de? Har de redan glömt? Vi är många som minns. Vi minns vad som hände – i Harrisburg den 28 mars 1979.

Jag satt och ammade min tre månaders ljuvliga bebis, nynnade lojt medan hon mycket förnöjsamt, smaskade i sig min feta mjölk. I bakgrunden hörde jag radion. Plötsligt sa de något som fick mig att sluta nynna och spetsa öronen. ”Kärnkraftsolycka i Harrisburg”.

Det fruktansvärda som inte fick hända, det som inte skulle kunnat hända, det som var fullkomligt osannolikt, det var plötsligt ett katastrofalt faktum. Jag minns att jag grät – det var nästan ofattbart.

De kommande dagarna var TV och tidningar fulla av nyheter om det osannolika som hänt. Dagarna blev till veckor och nyheter byttes successivt ut mot analyser och så småningom blev det debatter om kärnkraftens vara eller inte vara.

Året därpå, 1980 den 23 mars, alltså knappt ett år efter olyckan i Harrisburg, hade vi i Sverige folkomröstning om kärnkraften. Det resulterade i ett beslut om att kärnkraften skulle vara avvecklad senast år 2010.

Sedan föll de fruktansvärda konsekvenserna av kärnkraftsolyckan i glömska – och i början av tvåtusentalet blåste nya politiska vindar och de folkvalda tycktes helt ha glömt bort både den fasansfulla olyckan liksom resultatet av folkomröstningen.

Den 17 juni år 2010 röstade riksdagen ja till att tillåta byggande av nya kärnkraftsreaktorer för att ersätta de befintliga.

De körde helt enkelt över både folkviljan och tidigare beslut för att fortsätta utvecklingsplanerna av kärnkraften – trots att den stora frågan om hantering av det livsfarliga radioaktiva avfallet ingalunda var löst.

Tänk, med hur mycket dumhet världen styrs. Det är galenskap. Maktgalenskap – den allra farligaste av alla sjukdomar.

Kapitalstarka kärnkraftsförespråkare satsade massor i utbyggnad av den livsfarliga kärnkraften. Förespråkarna talade sig varma om ren energi och säkerhet.

Alltså skitsnack på hög nivå – för kärnkraften är livsfarlig. Det radioaktiva avfallet vet vi fortfarande inte hur man ska ta hand om. Det behöver lagras i över hundra tusen år och risken för nya katastrofala olyckor har inte minskat utan är fortfarande högst påtaglig.

Minns vad som hände den 26 april år 1986 i Tjernobyl. Det var en solig dag och jag var ute och plockade nässlor. När jag kom hem stod jag nöjd och glad vid diskbänken och rensade nässlorna för att laga vårens första nässelsoppa.

Så kom nyheterna. Det som inte skulle kunna hända, det som inte fick hända – det hade hänt igen. I Tjernobyl var en fruktansvärd kärnkraftsolycka nu ett faktum. Minns att jag stod som förstenad och bara grät.

Återigen var tidningar och TV fulla av de fruktansvärda nyheterna. Vi fick veta att vindarna fört en del radioaktivitet över Sverige och mina nässlor kändes inte alls lika nyttiga längre.

Värst drabbat blev norra Sverige och renbetesmarkerna – och det var ändå bara en västanfläkt i jämförelse med det som drabbade folk i och omkring Tjernobyl.

Efter ett par veckor följde som vanligt analyser och expertuttalanden, sedan kom andra nyheter högst på dagordningen. Det hela sjönk undan ur våra medvetanden och så småningom kom det nya debatter om kärnkraften.

Tiden gick och en vacker vårdag, den 11 mars 2011 var det dags igen. Den här gången i Fukushima. En kärnkraftsolycka var åter ett fruktansvärt faktum. Fukushimas kärnkraftverk, Dai-ichi var konstruerat för att stå emot både jordbävningar och flodvågor.

Men – det gjorde det inte.

När det kom en jordbävning och påföljande flodvågor så resulterade det i en stor olycka. Den bedömdes till en sjua på en sjugradig skala och konsekvenserna blev omätligt stora. Markerna kring Fukushima kommer att vara radioaktiva under många, många år.

Alla Japans kärnkraftsreaktorer stängdes. I Tyskland beslutade regeringen, efter olyckan i Fukushima, att avveckla sin kärnkraft. I Sverige fick  kärnkraftverken fortsätta.

Tyska förbundsregeringen har nyligen nått en överenskommelse med Vattenfall, vilket ägs av svenska staten till hundra procent. De har kommit överens om att avsluta tvisten om konsekvenserna för nedläggningen av den tyska kärnkraften.

Tvisten handlade om att Vattenfall inte kunde använda sina produktionsrättigheter eftersom Tyskland avvecklar kärnkraften. Överenskommelsen innebär att Vattenfall nu kommer att få en kompensation på 1.425 miljoner euro före skatt, vilket motsvarar närmare 15 miljarder svenska kronor.

Femton miljarder kronor… Det räcker till en hel del. Vattenfall är som sagt helägt av svenska staten. Hur pengarna ska användas är alltså i slutändan en politisk fråga.

För mig är det skrämmande att en del svenska politiker nu åter pratar om att bygga ut kärnkraften. Fruktansvärt i ordets sanna bemärkelse. Om de som vill bygga ut kärnkraften vinner vid nästa val kan det få en rad katastrofala följder. Måtte det inte ske.

Sverige har nu, år 2021 fortfarande sex kärnkraftsreaktorer i drift. De producerar cirka en tredjedel av den el vi använder. Alla reaktorerna ligger vid havet eftersom de behöver använda havsvatten som kylmedel. Kyla är ju också av största vikt för att minimera skadorna om det som inte ska kunna hända – ändå händer.

Reaktorerna finns i Forsmark norr om Uppsala, i Oskarshamn och i Ringhals söder om Göteborg.

Oskarshamn ligger skrämmande nära mitt paradis, min barndoms tassemarker. Det är bara tolv mil från min stuga vid havet. Det ligger alltså en presumtiv katastrofal helveteskälla intill mitt lilla paradis.

Var ligger ditt paradis? Ditt hem? Hur långt är det från närmaste kärnkraftverk?

Undrar om kärnkraftsförespråkarna vill ha kärnkraftverk intill sina bostäder eller ha slutförvaring av det radioaktiva avfallet under sina hus?

Det finns många frågor att lösa. Barsebäck i Skåne ska rivas. En svår nöt att knäcka och kostsam. Vem ska bekosta det och var ska man göra av eländet? Många frågor återstår att lösa.

Nej, kärnkraften är faktiskt inte ekonomiskt försvarbar någonstans. Det är bara väldigt dumt och kortsiktigt att påstå att vi skulle behöva den.

Kärnkraftverken behöver uran. Min kära väninna som bor i Västergötland kan se det vackra berget Billingen från sin gård. Där, vid sydspetsen av Billingen, bröt de uran och markerna är nu förstörda för många år framöver. Vi har mycket uran i Sverige men – ännu inte så många urangruvor. Inte ännu.

Nej, för se det här är en skitig business som man, ännu så länge, helst förlägger till U-länder där folk inte har så mycket att sätta emot.

Vattenfall har intressen i uranbrytning i Afrika. Det för osökt tankarna till andra gamla koloniala historier, kantade av människoförakt och solkigheter.

Det finns, i ett inte alltför avlägset perspektiv, hot om uranbrytning även här i Sverige. För det här är – kortsiktigt – lönsamma affärer och våra makthavare har flera gånger tidigare låtit sådana kortsiktiga ekonomiska intressen styra.

Vid uranbrytning är det svårt och dyrt att få med sig allt uran och när gruvbolagen är ”klara” har markerna på flera ställen lämnats svårt sargade med livsfarligt radioaktivt läckage som konsekvens.

Indianer lär ha ett gammalt talesätt om att vi inför varje viktigt beslut ska beakta konsekvenserna för våra efterkommande, sju generationer framåt.

Det har hög relevans när det gäller frågan om kärnkraften för avfallet måste lagras i hundratusen år.

Hundratusen år – det är svårt att tänka sig en sådan tidsrymd och där uran bryts blir markerna också förstörda för många generationer framåt. Förstörda för oöverskådlig tid.

Jag hade för ett antal år sedan glädjen att genomföra en flickdröm och en kort tid bo hos Navajoindianer i Arizona. På deras marker finns också exempel på ansvarslös uranbrytning. I dagbrott läcker det ut uran i markerna och grundvattnet. Folk blir sjuka och dör i cancer men ingen, vare sig myndigheter eller gruvbolag, tar något ansvar.

Nu talar idiotiskt kortsynta politiker åter om kärnkraftsutbyggnad i Sverige. Det har bland annat talats om ”hundra nya små kärnkraftverk”. Det låter väl ofarligt, nästan lite gulligt med hundra små kraftverk.

Det väcker dock ett antal adekvata frågor förutom risken för kärnkraftsolyckor och förstörda marker efter uranbrytning. Med hundra små kärnkraftverk blir det en hel del transporter av olika slag och hur skulle radioaktivt material kunna fraktas säkert från punkt A till B?

Risken för att terrorister får tag på det är överhängande och kan få katastrofala följder.

Argumenten mot kärnkraft är både många och tunga. Hela processen, den så kallade kärnbränslecykeln är kantad av problem. Från uranbrytning med allvarliga miljö- och hälsorisker, risk för terrordåd vid transport eller vid koncentrations-/anrikningsprocessen av uran och uranhexafluorid, till de stora brännande frågorna om mellanlagring och slutförvaring av det radioaktiva avfallet.

De här frågorna är fortfarande inte lösta. Idag har vi mellanlagring i Oskarshamn. Nu ligger ett förslag på regeringens bord om att också bygga en inkapslingsanläggning i Oskarshamn, där det radioaktiva avfallet ska kapslas in innan transport till slutförvaring.

Svensk Kärnbränslehantering (SKB) har föreslagit att det så kallade ”slutförvaret” ska byggas nära kärnkraftverket i Forsmark.

Nu väntar man på svar från Östhammars kommun. Det är ingen lätt fråga för kommunpolitikerna, i ett slutförvar ska det använda kärnbränslet kunna förvaras strålsäkert i 100 000-tals år. Kärnbränslet är ju livsfarligt för omgivningen och det tar mycket lång tid för radioaktiviteten att minska.

Ställer mig frågan – om nu detta blir av – hur ska i så fall det livsfarliga radioaktiva avfallet transporteras mellan Oskarshamn och Forsmark. Det är drygt 47 mil mellan orterna och vare sig man transporterar det landvägen eller sjövägen blir det en svår uppgift att garantera säkerheten.

Torde väl bli ett ganska lätt mål för terrorister att komma åt radioaktivt material för att exempelvis tillverka så kallade ”smutsiga bomber”? Dessa bomber kan åstadkomma synnerligen otäcka skador på både människor och miljö.

De ”smutsiga bomberna” är bomber som sprider radioaktivt material med en konventionell sprängladdning. En terroristgrupp som vill ställa till stor skada kan tillverka dem genom att stjäla radioaktivt material från en kärnkraftsanläggning eller från en transport på väg till eller ifrån en eller annan anläggning.

Verkan av en explosion med en smutsig bomb blir betydligt värre än av en konventionell bomb på grund av alla strålskador.

Radioaktiva ämnen har vid upprepade tillfällen redan använts av terrorister. Under tidigt 1980-tal skedde en rad kärnkraftrelaterade attacker bland annat i Frankrike, Baskien, Schweiz, Sydafrika och även i Sverige. Finns mer att läsa om det i länkarna nedan. 

Det är fullkomligt galet och helt oansvarigt att lämna över ansvaret för det radioaktiva avfallet till kommande generationer. Att hoppas på att frågan om tusen års förstörda marker ska lösas av våra barnbarns, barnbarns, barnbarn etcetera. Det finns andra bättre vägar.

Frågan om kärnkraft handlar inte bara och risker för katastrofala, kostsamma olyckor, en begränsad tillgång på nytt uran, hälso- och miljöproblem i samband med uranbrytning, terrorhot och ett livsfarligt avfall utan säker slutförvaring.

Det handlar ytterst om vilket samhälle och vilken framtid vi vill bygga. Och en bättre värld är möjlig. Men vad finns det då för alternativ? Vi måste ha elektricitet.

Idag kommer knappt en tredjedel av vår elektricitet från kärnkraft. Det finns mycket goda möjligheter att bygga ut alternativa kraftkällor. Kärnkraften hör inte framtiden till men det gör däremot solenergin.

Mängden solceller i världen har mer än tredubblats under fem år. Redan under det första halvåret 2017 installerade Kina solceller som ger hela 24 000 megawatt. I juli 2018 nådde Kina i förtid landets solenergimål för år 2020.

Tekniken blir allt bättre och billigare. Priserna på solceller fortsätter att falla och ger oss synnerligen goda förutsättningar att bygga både solcellsparker och montera solceller på våra hustak även här i Sverige. Och det antingen vi bor i lägenheter eller i egna småhus.

Vi behöver bli mycket bättre på att spara på jordens resurser och tillsammans ta hand om vår underbara och sårbara jord. Vi ska varsamt, långsiktigt och hållbart värna våra paradis.

När jag var ung talade vi om miljön – nu talar vi om klimatet.

Och vi har all anledning att lyssna noga på de unga idag som kämpar för klimatet. Vi äger inte jorden – vi lånar den av våra barn.

– – – – –

Länk till Strålsäkerhetsmyndigheten. Om radioaktivt avfall och frågan om mellanförvaring och slutförvaring.

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Om terrorhot, Om kärnkraftsrelaterade attacker och tillverkning av ”Smutsiga bomber”

Försvarsutskottets offentliga utfrågning om kärnvapen och radiologiska hot.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Susanne Stenhammar är kommunikationsstrateg och skribent.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.