Så fel som det kunde bli!

Av Dick Sundevall 2021-04-27

Det handlar om den så kallade Billdalsmannen som enormt grovt misshandlade och våldtog en åttaårig liten tjej. Därtill hade han grovt misshandlat en granne och skendränkt sin son. När polisen efter 24 år kom på vem mannen var – blev det så fel som det kunde bli.

Såg ett TV-program i serien ”I huvudet på en gärningsman”. En åttaårig flicka cyklar hem från skolan den 14 september 1995 när hon blir överfallen.

Gärningsmannen släpar upp henne i en skog. Hon blir svårt misshandlad. Han har slagit henne så hårt i huvudet att cykelhjälmen gått sönder och hon spräcker skallbenet. Därtill har han brutalt våldtagit henne.

Hon kommer sedan att berätta för polisen att hon spelade död, för att han inte skulle göra illa henne mer.

När han gett sig iväg tar hon sig endast iklädd en T-shirt till en busshållplats där en kvinna ser den nedblodade lilla flickan och kör hem henne till hennes föräldrar.

Hon är allvarligt skadad, såväl fysiskt som psykiskt. När polisen kommer dit beslutar man att köra flickan till sjukhus.

Polisen lägger sedan stora resurser på att lösa det här mycket grova brottet. Inte minst är man rädd för att han ska försöka våldta något annat barn.

Flickan lämnar ett bra signalement på mannen. Han är cirka 35 år, 180-185 cm lång. Har ett svenskt utseende, kortklippt rakt hår och var slätrakad.

Polisen kör dock fast. Man har hittat spermafläckar på flickans kläder – men får ingen träff i DNA-registret.

Först efter 24 år får man via så kallad släktundersökning en DNA-träff på en nära släkting. Och genom uteslutningsmetoden får man fram en man som bor i området och som är den enda tänkbara gärningsmannen.

Vem är han då? Han är en person som gång på gång visat att han är väldigt lättkränkt och även små händelser kan få honom att brusa upp och bli våldsam. Han har varit gift tre gånger och misshandlat samtliga sina hustrur.

Han har gett sig på en granne beväpnad med hammare och kniv. Med hammaren spräcker han skallen på grannen, som dock överlevde.

Han har även misshandlat en åttaårig son och 2005 bland annat skendränkt sonen i ett badkar. Det här leder till skilsmässa från den hustrun.

När mannen blir ålagd att betala 50 000 kronor i skadestånd till sonen blir han så kränkt att han skriver att han därmed ska betala 100 000 kronor vardera till de andra två barnen han har med samma kvinna.

Han ska alltså straffa den åttaårige sonen på det här sättet. Några pengar blir dock aldrig utbetalda till de andra barnen.

En före detta hustru och en före detta arbetskamrat berättar i programmet om en händelse där de åkte med mannen i hans bil. I en rondell är det en annan bilist som tränger sig före. De två bilarna kommer inte i kontakt med varandra så det blir inga plåtskador.

Alltså en situation i trafiken som tusentals bilister, inklusive mig själv, varit med om. Sånt händer och brukar resultera i att jag säger något i stil med:

– Men va fan!

Men inte mer än så. Någon minut senare är det glömt. Men den här mannen blir oerhört upprörd och börjar i hög fart köra efter den andra bilisten och säger:

– Jag ska ta den jäveln!

Att man ”ska ta” någon betyder i kriminella kretsar att man ska döda personen ifråga. Hustrun och arbetskamraten lyckas dock lugna ner honom. Men bara för stunden ska det visa sig.

Arbetskamraten berättar i programmet att mannen under flera dagar på jobbet muttrar och bråkar om den här vardagliga händelsen.

Man ska vara återhållsam med farlighetsbedömningar. Men att den här mannen är våldsam och rent farlig när han känner sig kränkt är det ingen tvekan om. Och att det inte handlar om någon kortare period i hans liv framgår av att det hade gått tio år mellan den brutala våldtäkten och skendränkningen av sonen.

När polisen fått fram ett DNA som pekar väldigt klart på vem det kan vara som våldtog den lilla flickan resulterar det i att en kriminalchef rusar in på ett möte där polischefer och ett antal befäl sitter och skriker:

– Vi har fått träff! Vi har fått träff!

Så bra, tänker jag där jag sitter och tittar på programmet. Nu kan man alltså gripa honom och topsa honom.

Men icke! Man ringer honom och ber honom komma in till polisstationen för att bli topsad…

– Varför då? svarar han. Vad handlar det om?

Kriminalpolisen som ringer honom förklarar då att det handlar om våldtäkten på den lilla åttaåriga flickan, det så kallade Billdalsfallet.

– Det har jag inget med att göra, svarar mannen.

Kriminalaren förklarar att i och med att han blir topsad så kan han i så fall bli avförd från utredningen. Men mannen svarar att han inte tänker komma in till stationen, varvid han får klart för sig att i så fall kommer åklagaren att besluta att han ska hämtas. Och att det då kommer två uniformerade poliser för att hämta honom.

– Då får de väl göra det då, svarar han.

När jag tittar på det här programmet, så tänker jag att mannen måste ju rimligen ta det här som en varning. Ett besked om att han nu kommer att åka dit för den brutala våldtäkten på ett barn.

Vad gör man då från polisens och åklagarens sida när man i det här läget är så övertygad man kan vara om att man nu äntligen vet vem våldtäktsmannen är? Rimligen skickar man genast en polisbil för att hämta honom, när man nu gjort det horribla misstaget att varna honom.

Men icke! Det framgår av programmet att polisen ”några dagar” senare tar sig in i hans bostad. En bostad som han då naturligtvis har lämnat med sin bil och tagit med sig en husvagn.

Ja, självklart har han gjort det. Därtill har han helt slutat använda den mobiltelefon som polisen ringde honom på.

I bostaden kan man sedan med hjälp av DNA-spår på en tandborste konstatera att den här mannen är våldtäktsmannen.

Vad innebär då ”några dagar”. Ja, rimligen minst två dagar. Kanske betydligt fler?

Men vad i … Först ringer man och i praktiken varnar honom. Sedan väntar man några dagar med att åka och försöka hämta in honom.

Vid det här laget har man rimligen sökt på honom i belastningsregistret och då troligen fått fram hur han angrep grannen och man vet därmed också att han skendränkt sin son, vilket han blivit dömd för.

Vad har varit högre prioriterat för polisen eller åklagaren? Är det någon som har snattat något? Eller gett någon en örfil? Har man kommit på någon med lite hasch i fickan? Eller var det någon inplanerad fartkontroll som kom i vägen?

Nåväl, han grips efter en tid och även om han nekar till allt i förhören så visar DNA-proven att han definitivt är skyldig.

I programmet framför såväl en kriminalchef som en terapeut, var för sig, att eftersom mannen inte begått något annat sexbrott så är det troligt att det grova våldet mot den lilla flickan uppstått i att något hänt.

Kanske har hon vinglat till på cykeln så att han varit tvungen att bromsa in. Och lägger terapeuten till:

– Han verkar vara en narcissistisk personlighetsstörd kvinnomisshandlare, som är lättkränkt, hämndbenägen och långsint. Jag skulle tro att han blev kränkt i stunden, blev rasande och att misshandeln och våldet ledde över i sexuell upphetsning.

Naturligtvis får mannen genomgå en rättspsykiatrisk undersökning. Man behöver varken vara psykiatriker eller psykolog för att förstå att den här mannen är psykiskt sjuk och i varje fall i perioder är väldigt farlig när han utsätts för vad han uppfattar som en kränkning.

Men man kommer fram till att han inte är ”allvarligt psykiskt störd”, som den juridiska termen lyder. Han ska alltså dömas till fängelse.

Låt oss stanna upp lite där. Någon som läser det här kanske tänker att ”det är klart att fanskapet ska låsas in i fängelse och inte komma undan med vård”.

Men han döms till sex års fängelse, vilket innebär att han kommer ut efter att ha avtjänat två tredjedelar, alltså fyra år. Han har nu suttit av två av dessa och släpps alltså ut om två år…

Till saken hör att han även de senaste åren innan han greps, inte litade på någon. Var hetsig och alltid hade en kofot under sängen för att snabbt kunna använda den som tillhygge.

Jag vet utifrån flera år av arbete med rättspsykiatriska frågor, att han skulle ha blivit sittande inlåst på en rättspsykiatrisk klinik betydligt länge.

Rättspsykiatriska specialkliniker utgör den hårdaste och mest slutna formen av mentalsjukhus vi har i landet. Där blir man inlåst på obestämd och obegränsad tid.

Om någon får spelet på ett häkte eller i ett fängelse kan han eller hon föras över till ett rättspsyke, om inte Kriminalvården klarar av personen. Det händer numer ganska ofta.

Men från ett rättspsyke finns det inget man kan föras vidare till. Därför benämner man ofta dessa kliniker som ”slutstationer”.

Därifrån ska de som dömts till rättspsykvård släppas ut först den dag de inte längre bedöms utgöra en fara för sig själva eller andra. Alltså när man kommit tillrätta med den allvarligt psykiska störningen.

Dels ska avdelningsläkarna och chefsöverläkaren på kliniken komma fram till det. Och dels, som i ett sånt här fall med så kallad särskild utskrivningsprövning, ska en förvaltningsrätt fatta beslut om det.

Som sagt, jag är helt säker på att den här mannen, med tanke på hur han agerat under åren, skulle bedömas som så farlig för allmänheten att han skulle bli kvar inom rättspsykiatrin betydligt längre tid än fyra år. Kanske för resten av livet.

Att någon som farit fram som den här mannen och bland annat grovt misshandlat och våldtagit en liten flicka, inte blir bedömd som allvarligt psykiskt sjuk, innebär som jag ser det, att man friskförklarar väldigt sjuka och rent livsfarliga beteenden.

Det gjordes många fel på vägen i det här fallet och det blev alltså till slut – så fel som det kunde bli.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.