Narkotikan och marknadskrafterna

Av Dick Sundevall 2021-06-18

Självklart är det bra om polisen kan gripa såväl stora som små knarklangare och få dem inlåsta. Men jag har alltför ofta fått höra från poliser att, ”det tog en dryg vecka så var de ersatta av andra som sålde”. Naturligtvis är det så – för köparna finns ju kvar.

Griper polisen ett gäng langare och då även några i ledande ställning och får dem dömda, så blir de snabbt ersatta av andra som langar knark. Så är det och så har det varit i årtionden.

Det är inte konstigare än om en helt legitim affärskedja inom till exempel hemelektronik går i konkurs, så finns det andra företag som erbjuder sig att sälja det som kunderna efterfrågar.

Men visst är det väl lite underligt att de politiker som pratar sig mest varma om marknaden och allt fantastiskt med marknadskrafterna inte tycks förstå att det även gäller för narkotikamarknaden.

De är tydligen helt övertygade om att bara det blir fler poliser och längre straff så är problemet löst. Men bevisligen är det ju inte så.

För 50 år sedan såg man i Sverige på narkotikabrott ungefär som trafikbrott. Det resulterade i lite böter och möjligen några månader i fängelse. Sedan dess har riksdagen, oavsett de olika regeringarnas politiska färg, gång på gång skärpt straffen för narkotikabrott. Idag har Sverige hårdare straff för grova narkotikabrott än de flesta länder i Europa.

Vi har därtill väldigt många fler poliser med oerhört mycket bättre utrustning. Och inte minst med större rättigheter till avlyssning i olika former. Buggning är bara ett exempel.

Så om fler poliser, mer övervakning och hårdare straff skulle ha varit lösningen, borde rimligen narkotikabrotten ha minskat betydligt och nästan försvunnit. Men istället säljs det och konsumeras mer narkotika än någonsin i vårt land.

Naturligtvis ska langare gripas och låsas in. Men problemet är alltså därmed inte löst. Och därmed landar vi i det tråkiga långsiktiga ordet ”förebyggande”. Alltså att förebygga nyrekryteringen till kriminella gäng som langar narkotika.

Det är faktiskt den enda lösningen på problemet. Men – politiska partier fiskar inga röster på det. Det framstår inte som kraftfullt. Inte som något som snabbt kan lösa problemet. Nej precis – för det finns inga snabba lösningar.

De unga killar som nu väljer att ge sig in i kriminalitet behöver föras in på andra vägval. Jag skriver ”väljer”, för det är ju något man själv väljer att göra.

Jag försöker alltså inte kringgå det personliga ansvaret. Men jag hävdar att vi, i meningen vi vuxna medborgare, måste kunna visa på andra livsval för de här unga killarna.

Först och främst handlar det om att kunna komma i arbete. Vanligt hederligt arbete tillsammans med vuxna arbetskamrater. På kort sikt ger det kanske inte lika mycket pengar – men det man tjänar genom hederligt arbete ger möjligheter. Ger på lite längre sikt större möjligheter till personlig frihet. Friheten att välja vad man vill göra av sitt liv.

Det här är naturligtvis inte helt enkelt att påvisa för en kille som är 13-15 år – men det går. Det är ju faktiskt så att det är en minoritet som blir kriminella. Några få procent. Den stora majoriteten gör andra livsval.

Det här är inte någon enkel fråga. Men en sak är dock helt säker, den som väljer att ge sig in i kriminella gäng vet mycket väl att det med tiden kan resultera i ett antal år i fängelse.

Och vet man att det man deltar i kan resultera i fem års fängelse så stannar man inte upp och tänker att nu måste jag lämna gänget och börja leva ett hederligt liv, för nu är det en höjning på gång till sex år eller sju år.

Inte heller är det några som försörjer sig på att smuggla in stora mängder narkotika till Sverige som sitter och diskuterar hur de snabbast möjligt ska få in de där hundra kilona de har på gång, eftersom straffen ska höjas den närmaste tiden.

Vet då inte ledande politiker det här? Naturligtvis vet de att det är så – men de vet också att det inte är på långsiktigt brottsförebyggande arbete som de kan fiska röster.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.