Utöya. Foto: Tore Meek / NTB scanpix / TT

När människan leker Gud – skapar vi monster

Av Alex Bengtsson 2021-07-22

Det är tio år sedan terrordåden i Oslo och på Utöya. Jag står på samma plats som jag stod då. Eller rättare sagt, dagen efter. På den asfalterade banvallen mellan Frillesås och Väröbacka i norra Halland och blickar ut över Kattegatt. Då tog jag en paus från skärmdumpande av twitterinlägg, telefonsamtal om debattartiklar och koordinerande av Stiftelsen Expos arbete i kaoset, med för mig då, en aktiv alkoholist, en ”lagom” dos alkohol i mig för att jag skulle kunna ”prestera”.

Idag är sinnesstämningen en annan. Den femåriga dottern har somnat uppe i stugan. Hunden och jag är på promenad.

I mobilen har jag nyss läst om de morddömda fångarna på ett fängelse i Eskilstuna som kidnappat vårdare. Jag har sett deras namn och vet så väl att deras gärning kommer användas i den hårdare tag – allt är invandringens fel-debatt som aldrig tycks ta slut.

Kaoset i mig, som jag hade för tio år sedan, är sedan länge borta. Men det har inte att göra med att världen tycks vara en annan.

Apropå horisonter. En kompis jag hade i tonåren gillade att ställa sina vänner inför filosofiska, kanske rent av andliga, dilemman. ”Vad väljer du helst att titta på, horisont eller skärgård?”. Frågorna av denna karaktär kunde resultera i timslånga diskussioner.

Jag minns att Gugge, som han kallades, förordade horisonten för att ”tankarna flyger liksom iväg när man tittar på den”. Skärgård var för Gugge mer lämpat för de som för närvarande eller till person var sådana som behövde en fast punkt, något konkret, att rikta blicken mot. Som en tröst, kanske, eller helt enkelt brist på fantasi. 

Jag vet inte om det har med att göra att just dit jag och hunden promenerat har en utsikt där horisont faktiskt möter skärgård men jag kom att tänka på de där samtalen.

För i mitt skrå som jag befann mig i då för tio år sedan, den skrivande och folkbildande antirasismen i Sverige, som efter valet 2010 och Sverigedemokraternas riksdagsinträde blivit allt större, pågick en debatt huruvida högerextrem terrorism (och all annan) skulle förklaras antingen främst ideologiskt eller sociologiskt/psykologiskt.

Jag kan bara tala för mig själv men jag minns att jag som en av dem som högt torgförde de ideologiska motiven nära föraktade de psykologer som gav sig ut eller kallades in i debatten om terroristen Anders Behring Breiviks motiv.

”Han har ju gett ut manifest! Läs det! Det är ju tydligt att han är en ideologiskt driven nationalist” kunde jag säga argt i debatter. Livrädd för att ”folk” och i synnerhet beslutsfattare och journalister inte förstod faran med den då ”nya” högerextrema, högerpopulistiska och antimuslimska rörelse som Breivik var en del av.

Men psykologerna och sociologerna lyssnade inte, inte heller politikerna och journalisterna. Trots att Breivik, efterföljare i närtid, varav ett flertal i USA och Anton Lundin Pettersson i Trollhättan fyra år senare var ideologiskt övertygade upplevde jag det som samma kollektiva ”uppvaknande” varje gång från de demokratiska partierna, media och även folkrörelserna.

Likaledes hösten 2015 när flera flyktingförläggningar stod i brand varje vecka och dessa hyllades på bland annat sverigedemokratiska forum så upplevde jag det som om ”etablissemanget” inte ville förstå.

Istället för att sätta in massiva åtgärder (vilka de än skulle vara) för att förhindra fascismen höll den relativt nyvalde statsministern Stefan Löfven en presskonferens hösten 2015 och meddelade att gränserna till Sverige i princip skulle stängas för flyktingar.

Jag såg det då, som aktiv alkoholist på väg mot min botten, som beviset på att Löfven och socialdemokratin till slut valt att helt lyssna på ”dem” som på fullaste allvar menade att terrorism som på Utöya den 22 juli eller mot flyktingboenden i första hand handlade om psykiskt sjuka människor snarare än ideologiskt drivna politiska demagoger. Det sluttande planet hade övergått i fritt fall. 

Tillbaka till horisonten. För egen del vilar jag gärna blicken mot såväl horisont som skärgård. Beroende på sinnesstämning och årstid. Jag retar mig inte längre lika mycket på saker. Det är snart fem år sedan jag lämnade Stiftelsen Expo och nära på en mandatperiod i tid sedan jag lämnade det där skrået jag tidigare nämnde.

Det har varit en lärorik och smärtsam tid. Nu för tiden tror jag att den ideologiska övertygelsen kommer ur någonting. Det går säkerligen att hitta både sociologiska och psykologiska förklaringar.

Utifrån en ideologisk ståndpunkt går, så klart, även högerextrem terrorism precis som en kidnappning på ett fängelse också att förklaras. En för mig avgörande pusselbit i att begripa varför människor gör andra illa är idag den andliga bristen.

Här vet jag att många läsare väljer att sluta och avfärda mig som en galning. Det är helt okej. Jag har ju också avfärdat sådant som inte överensstämt med det jag tyckt och trott som galenskap. 

Men något har de ändå gemensamt, terroristerna som med våld vill skrämmas och mörda och de gängkriminella. De ser sig som utvalda, är ofta fast beslutna om att det de ska göra måste göras och att ingen annan kommer göra det.

Och inte minst, de är inte sällan marinerade av såväl kulturella som ideologiska yttringar om att allt är kaos och att då är det lika bra att göra ännu mer kaos för att folk ska fatta vem som bestämmer. Och om inte annat bli hjälte för någon på kuppen. För ”folket” eller ”gänget”. 

Något vet jag säkert idag och det är att alla högerextrema som kriminella som jag haft att göra med under mina decennier på Expo och senare i tillfrisknandet från alkoholism och beroendesjukdomen kommer från dysfunktionella uppväxtmiljöer där föräldrar, andra släktingar och anhöriga varit sjuka i alkoholism och psykisk ohälsa. Fysiskt och psykiskt våld är regel snarare än undantag och likaså sexuella övergrepp. 

Att växa upp i ett sådant trauma skapar ett behov att agera ut på något sätt. Får de av oss som haft det så under uppväxtåren, och vi är väldigt många, inte hjälp att fylla de andliga och emotionella luckor som uppstått kommer många av oss växa upp i tron att detta görs genom att söka exempelvis materiell status.

När vi misslyckas och det gör de flesta av oss, kommer vi återkänna och förklara våra tillkortakommanden med att det är någon annans fel. Men att erkänna att vi är födda i dysfunktionella och alkoholistiska hem är för mycket för oss.

Vi som utvecklat en falsk stolhet som överlevnadsstrategi. Då är det lättare att skylla på ”muslimerna”, ”judarna”, ”afghanerna” eller för den delen det där andra gänget som huserar i grannorten. Beroende på omständigheter hamnar vi i olika sammanhang som där och då i vår sjukdom passar oss.

Politisk och religiös extremism är två sammanhang. Gängkriminalitet ett annat. Så pass fanatiskt övertygad att den som kompromissar med dem kommer snart gå deras ärenden, oavsett om det råkar vara Ulf Kristersson eller en fritidsledare som inte meddelar myndigheter om gängrekrytering görs utanför fritidsgården

Idag tio år efter Utöya tror jag lösningen finns i tanken att människan är beredd att förändra sig. Det kan låta futtigt. Men det är snarare helt omvälvande. I en tid då människan lekt gudar har vi skapat monster.

Det visar både bestialiska krig, klimathot och den upplevda känslan hos många av oss att samhället förfaller. Att ge människor redskap att ta sig igenom sin egen smärta och att det görs med hjälp av en kraft som är större än sig själv, Gud har många av oss valt att kalla den, han, hon eller hen för. 

Men det görs utanför samhällsdebatten, bortom de stora orden. I det lågmälda och lågaffektiva. Här höll jag på ren slentrian på att skriva ”men i slutändan handlar det om resurser”. Nej, i slutändan gör det inte det. Kanske finns lösningen bortom debatter och profession.

Kanske är dessa endast, om än välkomna, komplement till ett arbete för alla som vill hjälpa de som fortfarande lider. Hur maktfullkomliga och farliga de än är. Kanske hamnar färre i deras väg och slipper mista livet då?

Ja, jag väljer att tro att det är så. Så vänder jag horisonten och skärgården ryggen för den här dagen, går tillbaka till den sedan fem och ett halvt år tillbaka alkoholfria stugan och fortsätter att göra monstret i mig än mer till den människa som jag är skapt till att vara.  

 

Av Alex Bengtsson

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Alex Bengtsson arbetar inom omsorgen efter att över ett decennium inom journalistiken, politiken och aktivismen då han bland annat var vice vd på Stiftelsen Expo och ordförande för Förbundet Tillsammansskapet.
Han ger idag ut diktsamlingar på temat tillfrisknande och andlig utveckling (den senaste ”Frontlinjer och perifera tårar” släpptes i våras) och driver tillsammans med Anna Morvall podcasten Missionen som finns att lyssna på där poddar finns.
Alex Bengtsson är från början yrkesfiskare och är utbildad 12-stegsbehandlare.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.