Alexander Ernstberger. Foto: Carl-Olof Zimmerman / TT

När gängkriminella får gråta ut i pressen

Av Andreas Magnusson 2021-07-26

Fyra Rosengårdskillar vid namn Ali, Mohammed, Ismael och Slobodan har nyligen dömts i hovrätten till långa fängelsestraff för att ha förskingrat miljontals kronor för svenska pensionärer och levt lyxliv på deras bekostnad. Jag ljög. De heter Alexander, David, Johan och Olle och är från Östermalm och liknande områden.

I reportage efter reportage får de nu gråta ut i pressen på ett sätt som förunnas vita män med skjorta, slips och bred aktieportfölj.

Trots att männen är dömda till långa fängelsestraff av en enig hovrätt har pressen varit oerhört restriktiv med att publicera namnen på de dömda i Allra-gänget. Undantaget är det kriminella gängets ledare Alexander Ernstberger.

Expressen ägnar en lång artikel åt domen och han får breda ut sig om upplevelsen. ”Ett chockartat beslut som jag varken väntat mig eller trott skulle kunna ske”, säger han.

I artikeln berättas om hur han befann sig på semester med familjen när det uppslitande beskedet kom. Det berättas hur han ”givetvis” beger sig till Stockholm och kommer att infinna sig. Okommenterat lägger han ut texten:

”Att hovrätten kan komma fram till en så annorlunda slutsats baserat på samma material och händelseförlopp är nog för många en gåta.”

Han berättar vidare om hur fruktansvärt det är och hur omtumlande det är att slitas iväg från familjen och semestern för ”ett liv som är helt främmande för mig”.

Läsarna får veta att han inte ångrar något och han förklarar att han i själva verket har ordnat fram 120 miljoner extra på fondspararnas konton. Påståendet lämnas okommenterat.

I samma artikel får en annan i gänget, Johan Bergsgård, berätta att han i egentligen är oskyldig. Artikeln ägnar ingen tid åt att ifrågasätta uttalandet.

Aftonbladet citerar en intervju i TV4 med Ernstberger. I artikeln berättar han att tanken på fängelse är fruktansvärd men att han inte ångrar något. Han berättar att allt är fruktansvärt och omtumlande men att han hyser goda förhoppningar om att få gehör för de frågetecken som finns vid ett överklagande till Högsta domstolen.

”I min värld har vi gjort allting rätt”, berättar han och betonar även här att de i själva verket har fixat fram 120 miljoner till pensionsspararna.

I artikeln får också Ernstbergers advokat berätta om varför domen är felaktig. Ingen intervjuas som beskriver domen som korrekt. För läsaren skapas lätt bilden av en hjälte som nu oskyldigt har dömts.

DN ägnar en längre artikel åt mannen bakom Allra. Bilden av en driftig ung man växer fram. Det beskrivs hur han redan i unga år gör sig en karriär med egna företag. Det berättas om priset som Årets unga entreprenör år 2015.

Ingenstans skildras de fyra männen som skrupelfria gangsters som förskingrat pengar från svenska pensionärer trots att det faktiskt är precis det hovrätten har kommit fram till. Istället förväntas vi känna medlidande eller åtminstone omfatta en å ena sidan-, å andra sidan-uppfattning där ingenting ännu är klart.

Kanske har det alltid varit så här med white collar crimes, att de liksom inte ses som riktiga brott fullt ut fast offren är många och hänsynslösheten bakom brottsligheten är uppenbar.

Samtidigt som vi nog hela tiden har bemött den allvarliga brottslighet som begås genom komplicerade affärsstrukturer med en axelryckning har det nog ändå skett en glidning mot att vi alltmer har kommit att också identifiera oss med dessa brottslingar.

I en debattartikel på Aftonbladet som publicerades 2016 beskrev popsångaren Uje Brandelius en samhällsförändring genom att jämföra svenskarnas igenkänningsskratt på 90-talet med vad vi skrattar åt idag.

Den typiska identifikationshumorn på 90-talet var radhusfamiljen i Svensson Svensson och en socialdemokratisk brevbärares familjebestyr.

På 2000-talet skrattar vi istället tillsammans med Fredde och Mickan åt rot- och rutavdragen i Solsidan, problemen med städhjälpen, friskoleval och svårigheten att köpa rätt märkeskläder.

På samma sätt är identifikationen med gängkriminella i förorten och därmed också förståelsen för fenomenet på en nivå under noll. Om någon skulle drista sig till att skriva om socioekonomiska faktorer på Facebook så tapetseras snabbt inlägget med hånskrattsemojis och raljerande kommentarer.

Brottslingarna från orten är monster och monster för man ingen dialog med. Monster intervjuas inte i tidningar. De ska bort och hjälten är den som försöker slänga ut alla monster och alla som råkar vara släkt med monster eller dela deras ursprung.

När vi läser om Alexander Ernstberger och kompisarna David, Johan och Olle känns det annorlunda. Vi tänker att de kanske ändå egentligen ville väl fast det eventuellt blev fel. Vi vill inte säga för mycket än. Kanske har ändå hovrätten dömt fel.

För vårt inre ser vi Ernstbergers förtvivlade fru och barnen som oroligt frågar vart pappa ska. Det gör ont i magen att tänka på hur en driftig affärsman nu ska hamna i finkan.

Kom inte och säg att vi inte bryr oss om de kriminella. De behöver ju bara ha rätt namn och komplicerade tillvägagångssätt för att solidariteten ska vakna till liv.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver YouTube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.