Foto Claudio Bresciani /TT

Hur hårt straffar de sina barn?

Av Dick Sundevall 2021-09-02

Blir lite orolig när jag ser och hör olika framträdande politiker år ut och år in framföra att det ska vara hårdare straff för brott av alla de slag. Om det inte bara handlar om röstfiske, utan att de verkligen tror på det här som en framgångsrik metod – hur behandlar de i så fall sina barn?

En gång i tiden hade vi partier i riksdagen som hade den bestämda uppfattningen att om vi bara förstatligade än det ena och än det andra så skulle allt bli bättre. Idag vill inte ens Vänsterpartiet ha något allmänt förstatligande.

Men än idag tycks det finnas partier, eller i varje fall framträdande partipolitiker, som är övertygade om att privatiseringar är det bästa för mänskligheten. Och om bara marknaden får sköta det mesta så blir allt bra.

Själv kan jag komma på ett exempel på att det blivit så, telemarknaden. Allt var sämre när Televerket, som det då hette, hade monopol. Längre väntetider på att få telefoner inkopplade när man hade flyttat och högre priser på allt.

När jag var liten grabb och vi hade flyttat från Uppsala till Stockholm kunde mamma inte ringa så ofta hon ville till sina bröder och systrar i Uppsala för det var dyrt med så kallade rikssamtal.

Men jag kan inte komma på något område i övrigt där det blivit betydligt bättre genom privatiseringar. Rimligen måste det finnas fler områden.

Visserligen har två av mina tre vuxna barn gått i friskolor av olika slag under sin gymnasietid – och det var bra skolor. Men det finns samtidigt allt för många exempel på friskolor som ställt till ett litet helsike för såväl elever som föräldrar och kommuner – och idag är det bara Sverige och något enstaka land till i världen som har kvar ett liknande friskolesystem som vi har.

Själv har jag genom åren varit listad hos olika vårdcentraler. Om de varit ägda av någon stor koncern eller om det varit regionen som hanterat dem, har jag inte brytt mig om. Har de varit dåliga har jag bytt och listat mig hos någon annan.

Under en period hade jag drygt fyra mil att köra till min dåvarande vårdcentral. Det fanns fyra stycken på betydligt närmare håll men då den jag hade var alldeles utmärkt, fortsatte jag att vara listad där. Den drevs inte av ett privat företag – men just det var alltså inget som påverkade mitt val.

Jag var under unga år väldigt röd i min politiska uppfattning. Men den röda färgen har bleknat med åren vartefter den konfronterats med verkligheten.

Idag kan jag bara konstatera att marknadsekonomin, eller om man så vill kapitalismen, är det minst dåliga ekonomiska system som hitintills prövats i praktiken.

Men tveklöst kan inte marknadskrafterna få vara helt fria – för då blir de vilda. De måste tyglas. Uppmuntras att göra det som är bra för medborgarna och hindras från det dåliga som ger höga vinster – men kostar allt för mycket i övrigt för medborgarna.

Klimatfrågan har ställt det hela på sin spets. De som idag parkerat sig långt ut till höger, på gränsen till avgrunden, förnekar att vi allt mer går mot en klimatkris. Varför det, kan man med fog fråga sig?

De måste väl rimligen som oss andra ha tagit del av den entydiga forskningen? De har därtill i många fall barn och barnbarn som ska kunna leva vidare på den här planeten även i framtiden – och överleva.

Deras verklighetsfrämmande förnekande beror helt enkelt på att det går emot hela idén om att bara marknadskrafterna får agera fritt så blir allting bra.

Uppenbart är det ett kortsiktigt sätt att se på omvärlden – som nu blir extra tydligt med klimatfrågan. Därför angriper de Greta Thunberg direkt och öppet, eller lite mer i smyg.

Konservatismen har ett inbyggt stort problem – det att allting förändras. Och man vill inte ha förändringar utan ha det som det är, eller som SD som romantiserar om ett Sverige som än gång var. Alltså backa i tiden.

Du som läser det här kommer inte att leva i all oändlighet och huset/bussen/T-banan du kanske sitter i just nu kommer inte att finnas kvar för evigt. Allt förändras och synen på hur vi ska – måste – agera förändras med det.

Därmed över till de allt hårdare straffen och hur barn behandlas. För inte så värst länge sedan var det hårda straff för sex utanför äktenskapet. Och dödsstraff kunde utdömas för ”tredje resan stöld”, som det hette.

Då var det också helt i sin ordning att låsa in bråkiga barn i källaren eller i mörka garderober så att de skulle bli ”snällare”. Blev de inte det så låstes de in längre tid nästa gång.

Och att misshandla sina barn med allt från örfilar till att grovt misshandla dem med ridspön eller vad som fanns till hands – var helt i sin ordning.

När de blev lite äldre och var i övre tonåren kunde tjejerna bli tvångssteriliserade om de bejakade sitt sexliv.

Men allt förändras och idag skulle sociala myndigheter bli inblandade om det framkom att man behandlade barn så här. Sannolikt skulle man fråntas vårdnaden.

Och jag tror, eller hoppas i varje fall, att du som läser det här håller med mig om att det skulle vara helt i sin ordning.

Men hur är det då med de politiker som verkligen tror att hårdare straff för snart sagt alla små som stora brott löser problemet med kriminalitet. Som tror att till exempel rånare planerar sina brott som om det vore handhavande av aktieportföljer.

Alltså snabbar på de där planerna med att angripa och försöka råna en värdedepå för att de vet att straffet för grova rån kommer att höjas om några månader.

Hur tänker de där politikerna som tror att om straffen för knarklangning blir hårdare om man ingår i ett kriminellt gäng, så går man därmed ur gänget och blir hederlig. Och – hur behandlar dessa politiker sina barn?

Hur hårda straff får barnen när de inte lyder sina föräldrar? Vad händer om ungarna skolkar någon dag från skolan? Eller blir ertappade när de snattar? Kommer ridpiskan fram då?

Eller är de vanliga vettiga föräldrar som i huvudsak uppmuntrar sina barn och bekräftar sina barn när de gjort något bra, samtidigt som de sätter rimliga gränser?

Låt oss hoppas det. Låt oss hoppas att det där de för fram gång på gång om hårdare straff egentligen inte är något de tror på – utan bara något som de tror sig kunna fiska röster med.

För övrigt…

Avskaffades dödsstraffet i Sverige 1921. Alltså samma år som kvinnor fick rösträtt. Det kan därmed tyckas vara ett år av uppvaknande och tillfrisknande.
Men samma höst beslutade riksdagen att inrätta ett rasbiologiskt institut. Det fick sitt säte i Uppsala och forskningen som bedrevs där blev sedan något som Hitler och hans anhang hänvisade till och som en del fortfarande tror på – men det är en annan historia….

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör och ansvariga utgivare men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.