När vi föredrar impotenta gaphalsar framför vetenskap och beprövad erfarenhet

Av Andreas Magnusson 2021-11-05

Rättssäkerheten hotas av populistisk kriminalpolitik. Det är dags att vi alla reagerar. Erektionsproblem kan vara mycket besvärande och för många män innebär det en känsla av förlorad manlighet att inte kunna tillfredsställa sin partner på önskvärt sätt.

I skiftet mellan 1900-talet och 2000-talet kom de första läkemedlen mot impotens. Innan dess hade impotenta män fått förlita sig på penispumpen som i bästa fall stimulerade blodflödet och kunde ge viss ökad hårdhet åt det manliga könet.

Impotens tar sig många uttryck. Det kan handla om en sexuell oförmåga men impotens kan också i överförd betydelse syfta på en allmän oförmåga att tillfredsställa andra – som till exempel politiker som inte alls lyckas göra sina väljare nöjda.

Eftersom politiker under många decennier har valt att avreglera sig själva till förmån för de fria marknadskrafterna finns det snart inga domäner kvar där de kan spänna muskler och visa sig duktiga.

De har blivit lite som den förtvivlade matadoren som sliter sitt hår när tjuren Ferdinand vägrar ge honom möjlighet att visa hur modig och duktig han är.

Det finns väldigt få områden kvar där politiker har någon som helst makt. De kan bestämma hur skattemedel ska fördelas men det handlar ofta om marginella justeringar och de flesta av oss märker ingen större skillnad på när vi lever under socialdemokratiskt eller borgerligt styre. Det kan bli lite sämre eller lite bättre.

Riksdagspolitiker hanterar den här fördelningen men de är också lagstiftare. Det är deras andra uppdrag. Eftersom de är så fasligt maktlösa har lagstiftningsarbetet allt mer kommit att bli ett sätt att visa sig viril.

Kriminalpolitiken fyller på så vis samma funktion som en penispump. Politikerna pumpar på och tanken är att vi ska imponeras av den ökade hårdheten när blodet söker sig från hjärnan mot de ädlare regionerna.

Så här har det inte alltid varit. År 2000 levererade till exempel elva kristdemokrater med följande ord en riksdagsmotion gällande avskaffande av livstidsstraffet:

”Det torde finnas välgrundade skäl att ägna de livstidsdömdas situation särskild uppmärksamhet från både säkerhets-, omvårdnads- och rehabiliterings/påverkanssynpunkt.”

2005 kom det en ny kristdemokratisk motion på samma tema och syftet var bland annat att stärka de dömdas rättssäkerhet.

Drygt femton år senare finns det inte på kartan att något riksdagsparti, allra minst Kristdemokraterna, skulle få för sig att bry sig om rättssäkerheten eller att bry sig om dömda brottslingars rehabiliteringsmöjligheter.

Nu är det blod som gäller. Öga för öga. Tand för tand.

I det här landet har vi nu i åtminstone 10-15 års tid framförallt ägnat oss åt repressiv kriminalpolitik med hårdare straff och olika inskränkningar i individers fri- och rättigheter bland annat genom övervakning och utökade tvångsmedel.

Det borde vid det här laget vara fullkomligt uppenbart för alla och envar att den kriminalpolitiska penispumpen inte fungerar. Den som fortfarande tvekar kan ju fundera över hur väl man har kommit till rätta med kriminaliteten i USA eller om shariadomstolar i Saudiarabien har gjort det landet till en bättre plats.

Vi har varit alldeles för naiva när vi har tillåtit politiker att ägna mer tid och kraft åt repression än åt förebyggande arbete.

Vi har varit alldeles för naiva när vi har tillåtit politiker att påstå att lösningen på problem med våldtäkter är att öka strafftiden med något år eller att ungdomsbrottslighet skulle minska om vi straffar mer och rehabiliterar mindre.

Brottslighet minskar när människor saknar skäl att begå brott. Kriminalpolitik bör därför handla om hur man får människor att göra bättre livsval, inte hur man effektivast jävlas med olydiga människor.

Som lärare skulle jag ju (om lagen hade tillåtit det och det gör den snart med nuvarande utveckling) kunna slå eleverna med linjalen om de svarar fel, rappa dem med pekpinnen när de kommer för sent, sätta dumstrut på deras huvuden när de brister i analysförmåga och ställa dem i skamvrån när de beter sig allmänt fånigt. Frågan är om det skulle hjälpa?

Jag har svårt att tro att kunskapens moder är rädslan för straff och jag har svårt att tro att viljan att vara en god samhällsmedborgare kan drivas fram med våld och hot.

Vi är på väg mot rättsstatens successiva avskaffande och allt för få röster hörs för att bromsa den här utvecklingen. I veckan levererade till exempel Socialdemokraterna ett förslag om att ge polisen möjlighet till avlyssning utan konkret brottsmisstanke.

Redan idag avlyssnas personer som inte själva är misstänkta för brott om det handlar om nummer som en misstänkt kan komma att kontakta eller har kontaktat.

Det innebär ofta ett tveksamt intrång i den personliga integriteten, men kan möjligen ibland motiveras med att ändamålen helgar medlen.

Tanken är nu att människor ska få avlyssnas trots att ingen av dem misstänks för någonting alls. Det är med advokat Thomas Olssons ord frågan om ett paradigmskifte i svensk kriminalpolitik.

Minns ny Östtyskland? Minns ni Sovjetunionen? De var fenor på den här sortens avlyssningar.

Man skulle kunna tro att Socialdemokraternas förslag är ämnat att stöta på patrull. Det borde väl trots allt finnas många som värnar om rättssäkerhet och det demokratiska statsskicket där alla är lika inför lagen och vi är fria från övervakning och tvång.

Inte då. Moderaterna som tidigare lagt ungefär samma förslag efter att Sverigedemokraterna tidigare lagt ungefär samma förslag är bara upprörda över en enda sak: Det går för långsamt.

De vill inte alls tugga det här genom förnuftiga remissinstanser där sakkunniga riskerar att peka på förslagets allvarliga brister och dess stora konsekvenser för vår demokratis rättssäkerhet.

Nä, numer ska politik drivas på magkänsla eftersom SD:s valframgångar har visat att många väljare föredrar onyanserade impotenta gaphalsar framför vetenskap och beprövad erfarenhet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver YouTube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.