Det genomskinliga privatlivet

Av Michael Pålsson 2021-12-08

I förra veckan publicerade SD:s kanal Riks programledare en video på Twitter över Annika Strandhälls (S) hus. Videon var tagen med en drönare. Tydligen ansåg Riks ansvarige utgivare att detta var publicistiskt försvarbart.

Enligt Strandhäll själv var hennes minderåriga dotter ensam hemma då bilderna publicerades. Personligen har jag svårt att se att det skulle vara försvarbart att lägga ut en bild på ett statsråds bostad – statsråd är människor som redan idag lever under ständiga hot från allt från rena stollar till olika extremister.

Men möjligen är det så samhället kommer att se ut om den store ledaren Åkesson tar makten med sina allt tystare kamrater i M och KD. Rätten till personlig integritet och frihet tycks numera vara förunnat de av oss som inte är politiskt engagerade.

Det är därför knappast konstigt att så få människor längre vill arbeta partipolitiskt. Att leva till allmän beskådan som en fisk i ett akvarium tilltalar i alla fall inte mig.

Att M och KD ens kan tänka sig att regera ihop med ett parti som på manér likt den kinesiska regimen offentligt hänger ut i regimens tycke misshagliga personer, borde vara otänkbart. Men icke så 2021.

En annan grupp människor som också allt mer får finna sig i att bli uthängda för att låta allmänheten roas och oroas är olika aktörer i domstolar.

Sedan flera år finns den så kallade rättegångspodden som på ett intressant vis klipper ihop förhör från olika intressanta rättegångar. Häromdagen framställdes dessutom på DN-debatt ett förslag att tv-sända rättegångar.

Fördelen med att publicera förhör eller att till och med tv-sända från rättegångar är uppenbar på det sättet att många fler människor än idag skulle få möjlighet att göra sig en bild av hur en rättegång går till.

För egen del tycker jag dock att det finns betydligt fler nackdelar än fördelar att sända ut förhör i podd-version, som alltså görs redan idag, eller än värre tv-sändningar.

Att klippa ihop förhör på ett intressant sätt för att få folk att lyssna, vilket rimligen är syftet, kräver att den som redigerar materialet gör det intressant.

I den processen riskerar viktig och till och med avgörande tilläggsinformation att falla bort som skulle göra att lyssnaren får en mer nyanserad bild av både den tilltalade och målsäganden.

När det gäller tv-sändningar blir problemet än mer påtagligt. Den som en enda gång varit på en lite större brottmålsrättegång vet att det för den icke insatte finns långa partier där åklagarna går igenom uppgifter från förundersökningen, processuella frågor med mera.

Moment som är nog så viktiga för att domstolen ska kunna avkunna en riktig dom, men som för de flesta av oss förefaller ganska tråkiga.

För att få tittare hade det därför krävts att stora delar av rättegången klippts bort. Och då kan man fråga sig hur rättvis bilden blir som allmänheten får sig till handa?

För det andra är det redan idag svårt att få människor att vittna – det hade knappast blivit lättare om de dessutom skulle tv-sändas. Med andra ord hade den vittnesproblematik som vi redan idag lider av när folk inte vill vittna, riskerat att bli än värre.

För det tredje skulle dömda människor efter en sådan tv-sändning aldrig mer kunnat återgå till vanligt liv och normal försörjning utan riskerat att vara stigmatiserade för evigt. Vem hade tjänat på en sådan utveckling? Inte samhället, inte den enskilde, knappast någon.

Jag har exempelvis en bekant vars tonårige son är dömd för ett brott. Jag försvarar inte brottet, men om en tonåring ska vara för evigt följd av en tv-sändning kommer han aldrig att kunna bli en laglydig och skötsam skattebetalare. Vad skulle samhället tjäna på det?

Så även om det ibland är svårt att ha sympati med brottslingen, finns knappast någon som helst vinning med offentlig uthängning på tv och internet. Och då har jag inte ens nämnt brottsoffret och hur hemskt det skulle vara att först bli utsatt för brott och sedan dessutom behöva se sig själv snurra på internet.

Allting behöver inte vara på internet. Inte ministrars bostäder och barn. Inte misstänkta brottslingar eller brottsoffer. Livet kan vara svårt nog ändå.

Oanständigt, det är när någon ser på. Och det är den som ser på som är den oanständige.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.