Debatt

Död eller levande – vem bestämmer?

Av Carin Åberg 2022-01-26

Abort = kvinnors rätt att bestämma över sin kropp. Dödshjälp = en dödssjuks rätt att bestämma över sin död. Självmord = någon i behov av psykhjälp. Dödsstraff = något som bara auktoritära stater har, kan leda till att fel människa avrättas. Så styrs i alla fall våra hjärnor att tänka – via rapporter i medier. Men när, var och hur kan vi bestämma över liv och död? Och vem bestämmer?

Om vi börjar med abort. Abort är en självklarhet ifall mamman inte vill ha barnet. I alla fall fram till 18:e fosterveckan (fullgången graviditet innebär 40 fosterveckor).

Efter ansökan till Socialstyrelsen kan abort godkännas fram till 22:a fosterveckan. Vilken vecka som gäller hänger nära samman med läkarvårdens möjligheter att ”rädda” fostret.

Ett foster anses som ”livsodugligt” fram till den vecka som läkarvården kan ”rädda” livet på det. Vi aborterar inte foster som kan leva utanför kvinnans kropp. (kanske?)

Till och från dyker debatten om att abortera efter fostervattenprov, som ett val, upp: vill inte ha en flicka/pojke – har tillräckligt redan. Vill inte ha ett barn med Downs syndrom.

Vill inte ha ett barn med en fysisk skada. Det ses av vissa som en omoralitet. Men är det en fråga när man kan abortera fullt friska foster?

Så har vi dödshjälp. Den ALS-sjuke Björn Natthiko Lindeblad valde att med hjälp (?) av läkare ta sitt eget liv. Han hade bland annat i ett sommarprogram (SR 2012-07-18) diskuterat rätten till sitt eget liv.

Sen har vi läkaren Staffan Bergström som menar att det också ska vara möjligt att ”hjälpa” gravt sjuka människor att dö (SR 2021-12-28). Det är en mycket komplicerad och känslofylld diskussion – mångfacetterad. Kanske rent av infekterad. Vem ska råda över mitt liv och min död?

En läkares aktiva medhjälp till att någon tar sitt liv är lagvidrigt i Sverige. Däremot är det tillåtet att med hjälp av olika preparat  ”underlätta” själva processen för en döende person – smärtstillande, lugnande och så vidare.

Kraven på en statlig utredning i frågan om dödshjälp ökar allt mer. Men vem ska bestämma över när och hur? Ska det ingå i direktiven?

Tänk ett barn som skadats i en trafikolycka och som ligger i koma. Läkarna är missmodiga i fallet, tror inte på ett uppvaknande, bedömer att i så fall är risken för allvarliga hjärnskador överhängande.

Eller en människa som redan legat i koma, vaknat och nu ligger som en vegetabilie – lever till största delen med hjälp av apparater. Vem bestämmer över liv och död i dessa fall?

Natthiko var tydlig – till och med för oss alla via sitt program – men hur många av oss är?

Så över till självmord. Då och då aktualiseras självmord, det sammanställs statistik, olika forum på nätet och mer eller mindre statligt stödda grupper/organisationer berättar om hur de hjälper ”självmordsbenägna”, sprider sina telefonnummer och vädjar till anhöriga om att vara vaksamma.

YouTube-videon om pojken som filmade sitt självmord är en hit. Men självmord ska undvikas.

Kampen för att minska antal självmord är självklar. Det är klart att alla ska leva! Överlevande självmordskandidater betraktas som psykiskt ”instabila” i bästa fall. De är i alla fall i behov av vård: ångestdrivande tabletter och peppande terapi.

Kan jag få bestämma över mitt liv? Och när det ska sluta? När mitt liv inte längre är värt att leva – från min sida av saken sett. Kan jag få bestämma över mitt eget liv? Med respekt för min egen åsikt?

Dödsstraff hoppar jag över: det är ju lika sinnessjukt att som straff ta livet av en människa, som att i vredesmod, av vinning eller vad som helst ta livet av en människa.

Allt det här får det att bara snurra runt i mitt huvud! Vilken är ledstjärnan vad gäller rätten till liv och död egentligen? Från statsmakternas håll? Juridiskt sett? Moraliskt sett? Publicistiskt sett?

Vad gäller självmord förutsätts psykisk ”instabilitet” – det förutsatta ”normala” är att slåss med näbbar och klor för att få leva. Aktuella kandidater ska behandlas på psyket. Fast kanske inte ifall man lider av ALS?

När det kommer till aktiv dödshjälp blandas inte psykisk sjukdom in, bara fysisk – det är klart att någon med en diagnos som leder till livslång invaliditet eller successiv psykisk inkapacitet och degradering ska kunna avgöra när hon/han vill dö. Men vad gäller andra? Är det så enkelt?

Kanhända kan det anses begripligt varför det är så skamligt med självmord. Fram till tidigt 1900-tal var ett självmordsförsök en brottslig handling – kunde rendera dödsstraff. För att inte tala om hur samhället såg på ”självspillingar” när vårt samhälle inte var riktigt så okristligt som det är idag – de fick inte begravas i vigd jord.

Men varför förutsätts att personen i fråga är psykiskt inkapabel att råda över sitt eget liv? Kan man inte bara vara ”färdig” med livet? Inte se någon mening med det – kanske på grund av en grundläggande och oåterkallelig förlust?

Är man psykiskt sjuk då? Kanske bara lite deprimerad? Vilket kan botas med lyckopiller och övertalning från experthåll.

Sedan, aktiv dödshjälp. Myten om ”ättestupan” är ganska välkänd – improduktiva åldringar tog man livet av. Visst måste väl en människa som är oåterkalleligt sjuk få råda över sin död, även om samhället numer har friheten att låsa in dem på anstalt – mot betalning? Eller?

Och om den ”obotligt sjuke” (vem avgör om status?) inte är en åldring, ALS-sjuk – vem bestämmer? Jag får ingen ordning på det här.

Vem kan råda över mitt liv, eller min död? Får jag?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Carin Åberg är pensionär. Har en bakgrund som bland annat filosofie doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, filosofie kandidat i teoretisk filosofi, databasmodulator, ljudtekniker, författare, pottkusk och städerska.
Kan som pensionär skriva om vad som helst, när som helst. Född på landet i Åmot, Gästrikland.
Carin är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.