Bengt Sändh

Människor jag mött – Karl Gerhard

Av Bengt Sändh 2022-02-20

Han var, enligt min mening, 1900-talets störste estradör och tveklöst den förste då det var han som skapade titeln åt sig själv. Han var stockholmare och i ungdomen skådespelare i olika resande teatersällskap. Han gifte och skiljde sig tre gånger och från 50-talet var han sambo med sin sekreterare Göthe Eriksson och de uppfostrade adoptivdottern Fatima.

Karl Gerhard skrev tillsammans med Karl Ewert Christenson sin första revy, Vart ska vi annars gå för Folkteatern 1919. Samma år efterträdde han Ernst Rolf som kuplettsångare på kabarén Fenix och fick rykte om sig att skriva Stockholms elakaste, mest eleganta och litterära revykupletter.

Han blev revykungen efter Ernst Rolf och kallades Sveriges Aristofanes. Under andra världskriget var han den svenska scenens skarpaste kritiker av judeförföljelser, nazism och eftergiftspolitik.

I revyn Gullregn 1940 sjöng han sin mästerliga kuplett ”Den ökända hästen från Troja” tills såväl statminister Per Albin Hansson och utrikesminister Günther med Polisens hjälp satte stopp för denna kuplett genom att hota med att stänga teatern. Det var av den anledningen jag skrev om honom i Svensk Krigsdagbok.

Karl Gerhard

Karl Gerhard skrev tre memoarböcker. I slutet av 50-talet samarbetade han med Povel Ramel i två Knäppupprevyer. Han var vår störste satiriker och förde sig med en grandezza som kunde få kungligheter att framstå som tölpar.

Sommaren 1958 blev jag anställd som scen- och tältarbetare på revyn Knäppupp som for med tåg land och rike kring och arrangerade artistföreställningar i ett stort tält.

Detta år hade Povel Ramel valt att ligga lågt för att i stället överlåta huvudrollen åt Karl Gerhard. Revyn kallades detta år för Kung Gerhards Eriksgata och har kallats ”1950-talets största show”.

De övriga artisterna var Martin Ljung, Brita Borg, Gunwer Bergkvist samt Delta Rhythm Boys. Orkestern bestod av Allan Johansson, Oskar Rundqvist och Tosse Bark.

Knäppupprevyn bestod av 25 vagnar som kördes ombord på ett godståg. Vi sov i över- och underslaf i manskapsvagnar. Så fort tåget stannade på morgonen gällde det att snabbt hoppa ner på banvallen och sätta högsta fart mot kockvagnen där man sträckte ut en mugg med kaffe och en tallrik med bröd, smör, stekt skinka och ägg.

När vi sprang tillbaka mot våra vagnar hände det ofta att tåget började åka igen och då gällde det att snabbt ställa upp kaffemugg och tallrik på en flakvagn och hoppa upp själv. Det hände ofta att vi fick sitta och huttra i 20 minuter, halvnakna i morgonkylan medan vi åt frukost.

När tåget stannade vid en perrong började mitt livs mest stressiga jobb. Lämmar fälldes ner mellan tågvagnarna så de blev till en enda lång körbana. Två traktorer drog av alla våra vagnar och körde i skytteltrafik till den plats där tältet skulle resas.

Vi klättrade upp på en tre meter hög vagn lastad med tältduken. En dag gick traktordraget av och någon skrek ”hoppa” och där låg vi sedan blåslagna här och var bland buskarna på en slänt medan vagnen välte och slog runt i en hage. Det var ett rent under att ingen skadades allvarligt eller klämdes ihjäl.

På Knäppupp fanns inte tillstymmelse till regler vare sig när det gällde löner, arbetstider eller arbetarskydd. Vi fick fem kronor om dagen till cigaretter och för att vi inte skulle rymma så betalades resten ut vid turnéns slut.

Här fanns sådana som i dag skulle ha kallats slödder. Ett par var på rymmen från fängelse. Anställningen gick så till att jag frågade om det fanns jobb varpå en tysk tältmästare kände på mina armmuskler och pekade var jag skulle hjälpa till.

Väl framme restes fyra master med hjälp av traktorerna och vi fick bryta upp gatsten för att med slägga slå ner ett hundratal spett som skulle hålla tältdukarna spända. Vi ställde ut de stålbockar som skulle hålla läktarna på plats och sedan sprang vi med de gradänger som skulle placeras över bockarna.

Det var tunga stålkonstruktioner som svajade när vi sprang med dem på axlarna. Slutligen var det dags att ta en trave bräder i famnen och hoppa med dem mellan gradängerna och placera ut dem så att publiken hade någonting att gå och sitta på.

Det var inte nog med att jobbet var tungt, det var dessutom mycket stressigt. I Gävle fick vi med ett par medelålders grovarbetare från byggbranschen och de hade nog kroppskrafterna men klarade inte att springa och hoppa med bördorna varför de försvann två dagar senare i Sundsvall.

Före och under föreställningen bar vi lustiga uniformer och visade publiken var de skulle sitta. Det blev ofta bråk då de som köpt biljett till första raden trodde att de skulle få sitta på parketten.

I början av turnén hette min idol Martin Ljung men snart ersattes han av Karl Gerhard. Första dagarna ägnade jag hela min uppmärksamhet mot scenen men sedan stod jag framme vid scensidan och hade roligt åt publiken.

Vi visste ju när de lustigaste replikerna skulle serveras och då var det roligare att se publikreaktionerna.

Det var här jag skrev mina första autografer då unga samlare inte kunde skilja på artister och tältarbetare.

Eftersom jag såg revyn varje kväll lärde jag mig Karl Gerhards kupletter utantill och jag minns dem än i skrivande stund:

Förr när vi med kamphumör och röda fanors svaj fira första maj
borgaren blev skraj.
Wallenberg och Bonnier i djupa kassavalv hukade sig medan tjyvsamhället skalv.
Hotfullt hördes ropen:
Ned med altare och tron!
Men i dag i spetsen går för vår demonstration.
En pigg och glad och självbelåten gubbe med medalj. På plakaten har vi det sista skriket kvar.
Folkvettet är skapat men det saknas en detalj:
Vi kräver fler parkeringsplatser för vår Jaguar.

En dag i slutet av min egen artistkarriär stod jag på ett torg i Uppsala och signerade LP-skivor. En äldre man kom fram, kastade en blick på skivorna och sa:

”Ja, Herr Sändh, ni skall veta att jag tycker inte om era sånger men ni textar föredömligt”.

Det var en professor från det närbelägna universitetet. Detta med att tala tydligt lärde jag mig av min idol Karl Gerhard. Han sa att tungspetsen skall rulla minst fem varv när man säger R.

I det näst sista revynumret kom självaste kung Gustav VI in på scenen i kritstrecksrandig kostym och en hatt av märket Royal Stetson. Det gick ett sus genom publiken.

Karl Gerhard var suverän när det gällde att maskera sig. På glasögonskalmarna hade han klistrat på material så de var två centimeter tjocka bakom öronen för att få dem utstående. Han stoppade upp stora bomullstussar i kinderna och det förvånade mig att han kunde tala med dem inne.

Karl Gerhard

Med skuggningar och svarta streck blev han regenten på några minuter. Han presenterade sig som:

Den förste amanuensen
I vår kungliga demokrati. Som tala kan latrin
med bönder men latin
med vetenskapsakademien.

Karl Gerhard var blixtsnabb i repliken och kunde improvisera. Alltså raka motsatsen till Martin Ljung men en dag hade Martin klurat ut något han skulle säga på kvällens föreställning.

Det var när vi gästade Martin Ljungs födelsestad Luleå. I sista scenen, när alla artister var samlade på estraden tog Karl Gerhard till orda i egenskap av kung:

– Det är en ära och glädje för mig att få besöka den stad där inte bara granar och tallar utan även Ljungen reser sig över mängden. Detta var den allra trevligaste publiken under hela min eriksgata.

Då överraskade Martin som klev fram ett steg, vände sig mot Kung Gerhard och sa:

– Förlåt, men det sa ju ers kung i går med – i Boden!

Karl Gerhard tittade roat på Martin och sa:

– Jaså, säger ers Ljung det?

Sedan vände han sig mot publiken:

– Ja, men i dag menar jag det!

Umgänget mellan artister och tältarbetare på fritiden var mindre intensivt. Vi morsade när vi möttes och ibland kunde vi växla några ord. Karl Gerhard kunde stanna till och prata en stund och fråga hur vi hade det, slänga käft och skämta.

En natt när vi stod några tältarbetare vid korvkiosken i Wilhelmina kom Karl Gerhard och Göthe. De stannade till och köpte varsin kokt med senap. Karl Gerhard och Göthe var ett homosexuellt par och gjorde ingen hemlighet av det.

När Karl Gerhard fått sin korv drog han den fram och tillbaka mellan sina läppar och sa: Den var inte dum! Det väckte allmän munterhet. När det såta paret gick vidare sprang jag ifatt dem och frågade Karl Gerhard om han kunde låna mig 50 kronor. Det mötte inga hinder.

Näst sista dagen spelade vi i Sollentuna och då hade vi tältarbetare fått ut våra löner. Jag gick bakom scenen, till Karl Gerhards logevagn, och knackade på. Han öppnade iförd en stor morgonrock och var halvfärdig med kungamaskeringen.

– Jag skulle bara lämna tillbaka den här, sa jag och räckte fram en skrynklig femtilapp.

Han tog emot den och bad mig vänta ett slag medan han stängde dörren om sig. En stund senare öppnade han dörren och gav mig ett kuvert i A4-format och sa:

– Varsågod.

Kuvertet visade sig innehålla ett stort porträtt på Karl Gerhard med sitt lilla fosterbarn Fatima i knäet och på bilden hade han textat. Ett stort tack Bengt för Knäppuppturnén 1958. I kuvertet fann jag också en hundralapp.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Bengt Sändh var ett av de omskrivna barnhemsbarnen. Han blev med tiden smed.
Men enligt polisen hann Bengt innan dess, i unga år, sätta ett informellt svenskt rekord i bilstölder genom att stjäla 46 bilar under tio dygn.
Med tiden blev han trubadur och har sjungit in 21 LP- och CD-skivor. 1993 startade han Bengt Sändhs snusfabrique. Han spetsade sitt snus med lite konjak och det blev en succé.
Sex år senare sålde han snusfabriken till Swedish Match och flyttade till spanska Costa del Sol. Där lever han nu med hustru och hundar.
Bengt Sändh skriver böcker i skilda ämnen och är hängiven naturfograf. https://www.bengtsandh.se/

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.