Staffan Löwstedt Svd/TT

Visst går det att hantera alla som nu kommer från Ukraina

Av Alex Bengtsson 2022-03-14

Nu när det pågår ett krig även i Europa och politiker och andra som varit motståndare till flyktingmottagande plötsligt ändrat sig (så länge flyktingarna är européer) är det enkelt att drabbas av såväl cynism som sarkasm. Men istället för att falla för den frestelsen vill jag ta tillfället i akt att berätta en historia om ett migrations- och integrationsarbete i Knivsta.

När det politiska etablissemanget 2015 plötsligt ändrade sig från att riva murar och öppna hjärtan till tal om systemkollaps och att varenda samhällsproblem hade med flyktingsolidaritet att göra fick det konsekvenser för en väldig massa människor.

Flyktingar, gamla och unga, som sökt sig till Sverige med bilden av ett humant och solidariskt land fick väl på plats revidera sin syn.

Ensamkommande flyktingbarn fick till exempel sin ålder uppskrivna på medicinskt tvivelaktiga grunder och den ena lagen efter den andra som gjorde asylprocessen till ett än mer rättsosäkert lotteri än vad det var från början. 

Staten som allt mindre visade intresse för att hjälpa människor började också lägga ansvaret än mer på kommunerna. Ett exempel var att kommunerna 2017 fick en klumpsumma pengar som skulle gå till att lösa situationen för de unga flyktingar som plötsligt skrivits upp i ålder så att de blivit myndiga eller helt sonika fyllt 18 år och som fortfarande befann sig i asylprocessen.

Många av dessa ungdomar hade kommit hit ensamma och därför hamnat på HVB-hem. Men när de fyllde 18 år hade de inte längre rätt att bo där. De kastades ut från sina HVB-hem och hänvisades till Migrationsverkets förläggningar. 

Resultatet blev att många ungdomar som börjat i skolan, engagerat sig i föreningslivet och skaffat sig ett socialt sammanhang på orten vid deras HVB-hem behövde flytta långt ifrån sin nya hembygd. Många kommuner stod handfallna inför vad de skulle göra.

Några bostäder fanns sällan och pengarna som man fått från staten räckte inte till det. Risken var påtaglig, vilket tyvärr också skedde i många kommuner, att pengarna frös inne på kommunens bankkonto samtidigt som nya unga kommuninvånare tillika klasskamrater, pojkvänner och flickvänner, lagkompisar skickades iväg från lokalsamhället. 

Men på ett flertal orter, däribland i mitt älskade Knivsta, fanns ett levande civilsamhälle med engagerade medborgare från kyrkor, hjälp- och solidaritetsorganisationer samt privatpersoner som mött de ensamkommande och som snabbt gick till handling.

I Knivsta samlades vi några stycken, mestadels pensionärer, och bildade en förening vars enda syfte var att ordna boende för de flyktingar som fyllt 18 år eller som fått sin ålder uppskriven och tvingats lämna sina HVB-hem. Föreningen bildades samma förmiddag som Socialnämnden skulle ha möte och diskutera pengarna från staten. 

Så sagt och gjort. Ett gäng pensionärer, några lärare, undertecknad, de berörda ungdomarna och flera av deras kompisar stegade in på Socialnämndens möte och meddelade glatt att vi bildat en förening, att vi redan visste att det fanns privatpersoner som fortfarande ville riva murar och öppna hjärtan och därtill öppna upp sina hem till de berörda ungdomarna.

Många var pensionärer som sedan länge hade haft rum lediga i sina hus. Efter lite byråkratiskt dribblande hit och dit så beslutade kommunen att ta hjälp av föreningen. 

Under de följande åren ordnade föreningen som fått namnet ”Knivsta 18 plus” med boende. Med stöd av ekonomiskt bistånd från andra föreningar som Lions, Röda Korset och Rädda Barnen anordnades även sociala aktiviteter där de berörda hushållen kunde umgås och hitta på saker tillsammans.

I takt med att den svenska asylprocessen blev allt hårdare kom många att engagera sig i de enskilda fallen. De knöts kontakter med kunniga advokater och hölls protestmanifestationer mot den förda politiken.

Parallellt hölls läxhjälp och ordföranden Annika, en krutgumma på snart 80 vårar, höll i både körlektioner och körkortsteori för ungdomarna. 

Nu i februari, strax innan Rysslands invasion av Ukraina, lades föreningen ner. Uppdraget är slutfört. Flertalet av ungdomarna har idag fasta anställningar eller studerar vid högskola. Några har tyvärr fått lämna Sverige på grund av den förda politiken.

Föreningens årsmöte livesändes inte av Joakim Lamotte eller någon annan ”sanningssägare” för att skildra den svenska integrationspolitiken. 

Men en förhoppning som i alla fall jag har, är att Knivstabornas engagemang och erfarenheter kan tas till vara på olika sätt i framtiden. För flyktingar kommer fortsätta att komma så länge det är fred i Sverige.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Alex Bengtsson arbetar inom omsorgen efter ett decennium inom journalistiken, politiken och aktivismen då han bland annat var vice vd på Stiftelsen Expo och ordförande för Förbundet Tillsammansskapet.
Han ger idag ut diktsamlingar på temat tillfrisknande och andlig utveckling. Den senaste ”Vi kommer alltid att ha Vanuatu” släpptes hösten 2021.
Alex Bengtsson är från början yrkesfiskare och är utbildad 12-stegsbehandlare. Alex är en av av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.