Ondska

Grova brottslingar ses idag allt oftare som onda; Mattias Flink, Tommy Zetraeus och Anders Eklund utmålades som onda i media, av polisen och givetvis av brottsoffren. Dessa tre och deras grymma och hemska ohyggliga handlingar var oförlåtliga och oförsvarliga, men var de onda människor och var det onda handlingar de utförde?

När man säger att en människa är ond, vad menar man då? Är personen helt igenom ond? Är ondskan konstant och för alltid hos den personen, är han/hon helt genomsyrad av ondskan? Eller har personen ”bara” gjort onda handlingar som gör att han/hon får epitetet ”ond” människa?

Våldtar och dödar

Börge Hellström var en gång i tiden en hårdslående buse. Blev sedan en av de elva som startade KRIS.

Idag är han firad deckarförfattare tillsammans med författarkollegan Anders Roslund. Deras böcker är översatta till 33 språk och har fått de flesta priser som går att få.

Den senaste boken, Tre sekunder, blir nu Hollywoodfilm.

Varje gång något riktigt hemskt, omänskligt sker brukar det av media, poliser eller andra förståsigpåare etiketteras som ett utslag av ondska. Om det handlar om någon som med berått mod mördat någon annan eller en självmordsbombare som dödar ett stort antal människor eller någon som våldtar och dödar ett barn så kommer förklaringen som ett brev på posten; Det var ondska som drev dem till brottet…
Eller så säger man att det var onda handlingar som utfördes.
Ondska blir en drivkraft i sig och mot omvärlden uppträder den då förklädd; likväl som den kan förklara globala problem (till exempel ondskans axelmakter) så kan den också förklara extremt personliga, jordnära fall, som mordet på lilla Engla. Förövaren – och hans intentioner, förminskas och han blir till en stumfilmskaraktär med slokmustasch och stirrande elaka ögon som agerar utifrån en enda princip, att få skada för skadandets skull.

Förstår inte

Vi använder etiketten ondska när vi inte förstår – eller inte vill förstå.
Världsledare älskar att använda sig av ordet Ondska, inte bara för att utmåla motståndaren som något bortom förakt utan också för att framställa sig och sitt folk som moraliskt välgrundade och klanderfria. För hur kan vi vara annat än goda än när det är ”de där”, som är så långt från oss, som är onda? Därtill kan man också tillräkna sig en förklaringsmodell som vida överstiger den mest detaljerade statistik; det var ondska som drev dem till brottet.
Det är en för enkel förklaring att utmåla en människa som ond. En enkel förklaring av ett – i de flesta fall – sjukt beteende. Jag är också ovillig att tillskriva handlingar ondska. Utan en utövare tappar varje handling sin drivkraft och sitt syfte. Kvar är bara handlingen i sig och då finns ingen möjlighet att uttala sig om dess moraliska kvalitet.

Nazisternas experiment i fånglägren

Men med en utövare av en ”ond” handling så förstår de flesta av oss inte handlingen. Vi blir rädda för det vi inte förstår och utmålar utövaren som ond. Vi förstår inte hans handling, men han som utför handlingen, för honom har den betydelse. Vi kan inte förstå den, vi ska inte kunna förstå den. Utövaren kanske inte heller förstår handlingen i sig, men den har betydelse för honom.
Om vi slutar att se ondska som ett axiom och tar bort de obestridligas stöd för tanken om ondska och adderar perspektivet av uppsåt och drivkraft bakom är det inte lika självklart längre att Adolf Hitler, Saddam Hussein, Josef Stalin, nazisternas experiment i fånglägren, Röda Khmerernas framfart i Kambodja eller folkmordet i Rwanda kan sorteras under ondska, hur illa det än rimmar med vår längtan att visa vår avsky inför sådana handlingar.

Demonerna och djävulen

Enda gången det rent faktiskt kan vara relevant att prata om ondska är i den religiösa världen. Där finns ju oftast en skrift som beskriver hur människan ska leva för att vara till behag för sin Gud, att vara god. Samtidigt tenderar detta att komma först efter utpekandet av de som inte är som den egna stammen, de som inte följer den väg stammen vandrar. Utifrån detta kan vi konstatera vilka som är onda och kan således tillskriva oss själva epitetet ”goda”.
I den religiösa världen är också demonerna och Djävulen representanter för Ondskan, men i den vanliga världen tror jag inte att det finns ondska. Däremot finns det grymma, omänskliga, djuriska och vansinniga handlingar utförda av människor som till största del är sjuka, perverterade och oftast lidandes av en allvarlig psykisk störning. Om vi försöker förstå motiven bakom alla ”onda” handlingar så kanske vi kan förebygga att liknande handlingar utförs i framtiden.
Att försöka förstå innebär inte att man accepterar ett beteende.

Publicerad