Ett knivigt problem

von Döbeln har ingenting med denna artikel att skaffa men jag fick bara lust att börja med liten bokstav och detta är vad jag vet enda sättet. 

Bengt Sändh var ett av de omskrivna barnhemsbarnen. Han blev med tiden smed. Men enligt polisen hann Bengt innan dess, i unga år, sätta ett informellt svenskt rekord i bilstölder genom att stjäla 46 bilar under tio dygn.
Med tiden blev han trubadur och har sjungit in 21 LP- och CD-skivor. 1993 starta han Bengt Sänds snusfabrique. Han spetsade sitt snus med lite konjak och det blev en succé. Sex år senare sålde han snusfabriken till Swedish Match och flyttade till spanska Costa del Sol.
Där lever han nu med hustru och hundar. Han skriver böcker i skilda ämnen och är hängiven naturfograf.

…och när jag kom till Östersund köpte jag mig en torkad renbog i en vilthandel. När jag satt mig tillrätta med öl och renbog på hotellrummet upptäckte jag att jag för en gångs skull glömt min kniv. Sneddade över torget till sportaffären och köpte en billig fällkniv med plastskaft. När jag betalt den frågade jag expediten?

– Och hur får jag hem den här kniven nu?

– Det är väl bara att ta hem den!

– Nej, så fort jag kliver ut på trottoaren är jag på offentlig plats och där är det olagligt att bära kniv.

– Ja det har du rätt i, det har jag inte tänkt på, skall vi skicka den med posten?

– Nej då åker brevbäraren fast. Det finns inget undantag för honom så problemet är olösligt. Jag tvingas trotsa gällande lag.

Många knivar blir det

Låt oss anta att varje vuxen svensk medborgare, lågt räknat, äger fyra knivar. Det borde bli över 30 miljoner knivar som burits på offentlig plats.

Min fru säger sig ha hört på radion någon myndighetsperson säga att om man bara har ett kvitto som visar att man just köpt kniven så kan man bära hem den. Men detta står det ingenting om i lagen. Det var nog bara sagesmannens sätt att klara sig ur en diskussion men låt oss anta att han har rätt. Hur blir det då när man behöver ta med en kniv till sommarstugan? Då måste man alltså köpa en ny kniv för att få ett aktuellt kvitto.

Själv har jag så gott som alltid burit kniv. Känner mig helt enkelt oklädd utan den. Det är endast snusdosan som är viktigare. Nu är detta inget problem då jag sedan 13 år bor i Spanien som inte omfattas av knivlagen.

Tack vare kniven

I förra veckan fick jag punktering på motorvägen mellan Cordoba och Malaga. I glödande solsken med 34 graders värme skulle jag nu byta ett däck på höger bak. Reservdäcket sitter på bakdörren omgivet av ett trångt hölje av kraftig plastväv. Det hade väl krympt på grund av värmen så det var helt omöjligt att få av. Jag tog min kniv och skar loss det. Utan den hade jag helt enkelt inte kunnat byta däck.

När jag var på resa i Sverige med mina två S:t Bernhardshundar köpte jag på en bensinstation köttbullar till dem. De låg i två förpackningar av kraftig seg plast som varit omöjliga att öppna utan kniv. Det händer till och med att jag köper inplastad godis med osynlig rivtejp. Då tar jag till kniven. I går behövde jag skära av ett par snören på offentlig plats. Som mykolog händer det att jag hittar vedboende svampar på trädgren eller stubbe. Då skär jag loss dem med kniven och tar hem dem för examination. En dag köpte jag en liten melon som jag skar itu och rensade över en papperskorg innan jag åt den på en parksoffa. Jag skulle kunna fortsätta några sidor till med exempel. Nog om det.

Vanligt mordvapen

Kniv får alltså bara brukas i hemmen och då är det ju helt följdriktigt där som knivvåldet är vanligast. Det är förskäraren som är det vanligaste mordvapnet och de flesta knivdåd sker inom familjen. Så det första man borde förbjuda är knivar i hemmen.

Jag har försökt att få tag på statistik som visar knivvåldsfrekvensen sedan lagen trädde i kraft. Det är väldigt svårt att få ett entydigt svar. Sjukhus rapporterar att knivvåldet har ökat medan en kriminolog i Stockholm påstår att det minskat med 20 procent trots att de som bär kniv på offentlig plats ökat med 40 procent.

Sysslolös rättsapparat?

Nu läser jag om en kvinna i Östersund som blir åtalad för att hon haft tre moraknivar i sin bil och hur en hantverkare i Solna blir åtalad för att ha en kniv bland de arbetsverktyg han bär i sina blåbyxor. Han blev visserligen frikänd i rätten men vad är det för trams man pysslar med. Är man så sysslolös och vad kostar det rättsapparaten.

Självfallet skall polis ha rätt att avväpna en yngling som viftar med bajonett eller stilett men att väcka åtal mot äldre herre för att han har en liten pennkniv med pärlemoskaft i kavajfickan är ju bara löjligt. Knivlagen är dum och suverän i sin stelbenthet. Ett bra sätt att minska brottsligheten är att ta bort den. Ju färre onödiga lagar – ju färre brott.

Gott samvete

Som sagt: Själv bär jag kniv med gott samvete då jag vet att jag inte har för avsikt att tälja i mina medmänniskor eller i andra vertebrater.

Tänk dig följande scenario: Den slemme boven sitter i sin kvart, bryner sin dolk och tänker:

– Nä nu jävlar skall jag knalla iväg och skära halsen av den där jäveln som golade ner mig hos snuten. Nä, visst nä, det går ju inte för jag får ju inte bära kniv på offentlig plats.

Jag menar att den som är beredd att utföra det grova brott som det innebär att sticka ner en medmänniska struntar väl i om han bryter mot det betydligt lindrigare brottet att bära kniv.

En på miljonen

Man måste vara riksdagsman för att inte förstå att kniven är ett nyttigt verktyg, ett av de äldsta. De första lär ha tillverkats av flinta. Visst kan man förbjuda dem men man kan aldrig få ett folk att anamma förbudet. Om jag bortser från de olycksfall då användaren råkar skära sig själv så är det kanske en kniv på miljonen som någonsin får karva i mänskliga vävnader och det sker oavsett om vi har knivförbud.

När knivlagen just trätt i kraft kom en dag den legendariske teatermannen Per Edström gående på stan med en fullt synlig slidkniv i bältet. Den använde han när han snickrade kulisser till sin teaterbåt Arena som låg förtöjd vid Nybroviken.

– Det vet ni väl om att det är förbjudet att bära kniv på offentlig plats, sa en polis som hejdade honom.

– Ja jag känner till den lagen, sa Per, men nu finns det undantag för dem som behöver kniven i sitt yrke.

– Vad har ni för yrke då, frågade polisen.

– Jag är yrkesmördare, svarade Per.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.