Knarkare och knarkare

Jag missunnar verkligen ingen människa den hjälp de behöver och kanske kan få. Inte heller avundsjuk. Ingen kan vara avundsjuk på en heroinist! Näst efter sprit är det nog den svåraste drog man kan gå på. Men jag undrar likafullt – varför är det så stor skillnad?

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.

Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor kan som få andra, som krönikör på Para§raf, beskiva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

Varför är det sån skillnad på beroendeenhetens bestämmelser, beroende på vilken drog en människa använder? Nu menar jag skillnad mellan amfetaminister och heroinister. Kokain, tabletter från apoteket och alkoholrelaterade patienters behandlingar, vet jag inte så mycket om.

Har genom åren blivit bekant med heroinister i fängelserna och själv har jag knaprat amfetamin i mer än 50 år. Flera av mina närmaste bekanta går också på tjack (amfetamin). Många har använt det i över 40 år.

Att man inte ger samma läkemedel eller behandling åt alla patienter det fattar jag. Det är inte däri skillnaden består. Det är i frågan om vem som ska få behandling med medicin eller inte. Varför behöver de heroin-beroende legal medicin och inte en amfetamin-narkoman?

Jo, visst finns det legala preparat även för amfetamin-beroende, men det är inte vem som helst, som får dem.

Subutex och Metadon

För heroinberoende finns Subutex och Metadon. Kommer en horsare till beroendemottagningen eller till sjuksyster/doktorn på kåken, blir det sannolikt beslut om behandling. För dem som bara gått några år på heroin brukar det bli Subutex, i de värre, kroniska fallen tar man till Metadon. Ett någorlunda kännt och dokumenterat missbruk räcker.

Men det gör det inte för en amfetaminknarkare! De måste ha en diagnos av en läkare som jobbar ihop med missbruksenheten. ADHD kan det vara, ADD eller någon annan sort, jag vet inte vad. Men, den som inte har ADHD eller annat sådant, får inte heller medicin. Spelar ingen roll att personens droganvändning är dokumenterad sedan årtionden. Inte heller de åtskilliga fängelsedomarna för narkotikabrott/amfetamin, är någon dokumentation i beroende-enhetens ögon.

Bokstavskombinationer behövs tydligen

En person som går på speed, amfetamin alltså, måste gå igenom en utredning för att se om det finns någon störning. Helst ska det vara en bokstavskombination. Då bör individen gärna placeras i någon sorts behandling, för att bli av med beroendet. Knarkaren själv ska bedyra sin längtan efter drogfrihet, enda stora önskningen är att bli fri från knarket.

Men, den som inte har ADHD? Behövs då ingen hjälp? Eller de, som inte har en inre övertygelse om att de vill bort från det liv de fört i årtionden, som således vägrar behandlingshem, de får inte heller några av de mediciner som finns. Resonemanget går ungefär som så, att ”vill de inte lägga av att knarka får de heller inte någon medicin. Det är inte meningen att det ska bli ett livslångt underhåll av beroendet”.

Inkonsekvens satt i system

Låter ju rätt, men…  Det finns många, som använder centralstimulerande medel, som jobbar och är som folk ändå. Enda kruxet är att dessa hela tiden måste begå lagbrott.

Efter att ha tänkt på det lite, så kan man inte sluta undra varför man resonerar på ett helt annat sätt för heroinanvändarna. De behöver inte ha ADHD. Det räcker som sagt med dokumenterat knarkande. De får sina preparat. Ska de underhålla sitt beroende livet ut då? Jag vet att de inte har så lätta villkor, men de har i alla fall villkor.

Nej, jag missunnar verkligen ingen människa den hjälp de behöver och kanske kan få. Inte heller avundsjuk. Ingen kan vara avundsjuk på en heroinist! Näst efter sprit är det nog den svåraste drog man kan gå på. Men jag undrar likafullt – varför är det så stor skillnad?

Jag skulle verkligen vilja veta det.

Värdelösa narkhundar

Vad jag vet finns ingenting i Sveriges rikes lag, som säger att det ska göras skillnad på kreti och pleti. Är det bara den gamla fördomen mot amfetaminnarkomaner som tittar fram igen? I mitten av 60-talet skrek en del om en narkotikavåg i Sverige, så man ändrade lagarna efter mönster från kontinenten och sedan fick myndigheten lov att göra nästan vad som helst med knarkare.

Man importerade knarkhundar för att jaga speed och användare. Den, som kläckte den iden, visste nog inte skillnaden på knark och knark. På kontinenten fanns endast mycket få personer, som gick på uppåt, men det fanns heroin och hasch. Det fanns inte i Sverige. Hasch började komma hit i slutet av 6o-talet. Heroin kom ungefär 1973.

Amfetamin hade dessa hundar aldrig nosat på. De var självklart helt värdelösa i Sverige. Det var det där med helhetssynen: Ingen hade det då och ingen tycks ha det i dag heller. Denna lilla bagatell, helhetssyn, och kunskap om hur droger och deras användare fungerar, har tydligen lika lite relevans i dag som då.

Vådan av detta är att det inte finns något mer att ta till när det nu kommit än farligare preparat, även till Sverige. Men, att det finns det som är värre gör inte en dålig sak bra.  Däremot skulle skadorna bli mindre om läkare och drogterapeuter verkligen lärde sig något om droger och dess användare.

Pupiller som tefat

Min väninna, som har knarkat i över 40 år, träffade en läkare i förra veckan. Hon har nyligen varit i fängelse för att avtjäna ett kort straff. Där konstaterades att hon hade förhöjt blodtryck. När hon kom hem igen från att ha avtjänat straffet, sökte hon alltså läkarhjälp för att försöka få legalt. Hon hoppades slippa sitta i fängelse mer av den tid hon har kvar att leva.

– Har du tagit nåt i dag? frågade doktorn.

– Nej sa hon, i går kväll tog jag lite.
Det var inte alls sant för hon hade tagit en dos alldeles innan hon åkte till doktorn.

– Ja, det ser jag ju här på blodtrycket! Hade du tagit idag hade trycket varit helt förhöjt.

Min väninnas blodtryck blir inte förhöjt av amfetamin, det reglerar sig och blir normalt när hon själv blir i sitt normalläge. Det vill ingen doktor gå med på, men det är faktiskt så!

– Och jag ser på dina ögon att det är som du säger, fortsatte läkaren. Hade du tagit i dag hade dina pupiller varit som tefat, men nu är de små…

Min väninna gick bara därifrån. Hon tyckte inte det var någon mening med att konsultera en läkare, som uppenbarligen inte visste något alls om amfetamin eller dess användare. Okunskapen är påtaglig, hos läkare, poliser och alla andra som är med och hackar i spenaten.

Det är sällan någon dör av enbart amfetaminbruk. Av heroin dör man ganska lätt. Än en gång undrar man ju hur det kan vara så höga straffsatser på narkotikabrott så att det är billigare att plåga ihjäl sitt eget barn och kasta det i sjön.

Observera att straffen höjdes här hemma med mönster från Sydeuropa. Sverige tog efter, men man tänkte aldrig på att de andra ländernas lagar var baserade på heroin.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.