”Hittills har hon inte blivit dömd för våldsbrott”

Idag har jag varit på videokonferens med Kriminalvårdsstyrelsen. Inget sensationellt med det. Sammanträdet handlade om underlag för mina kommande permissioner. För en tant som jag, med min digra kriminalvårdsakt känns det enbart som ett spel för gallerierna. Det har gjorts en utredning av säkerhetsriskerna för min person. Hög risk för återfall i brott förstås, men de har inga förslag om hur den saken skulle kunna ändras.

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.

Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor kan som få andra, som krönikör på Para§raf, beskiva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

Egentligen förstår jag inte vad alla dessa utredningar och sammanträden är till för. Jag visste redan på häktet, alltså långt innan jag kom hit till Hinseberg, att med den domen för grovt narkotikabrott, finns ingenting att välja på för mig. Jag kommer att vara placerad på kriminalvårdsanstalt med säkerhetsklass 2, det vill säga Hinseberg eller Ystad. Ingenting i världen skulle kunna ändra på det. So what? Utredaren hade skrivit att ”hittills har hon inte blivit dömd för våldsbrott. ”

   När jag påpekade det och frågade när man kan vänta sig det då, svarade hon bara; ”det kanske du har rätt i.” Jag strök över ordet hittills, men inriktningen på det hela går inte att ta miste på…

   Det läggs mig förstås till last att jag inte vill gå in på behandlingsavdelning. Det finns tolvsteg, där man använder bibelläsning och förbön. Jag tror av någon anledning inte att det skulle kunna vara till hjälp för mig. Att det inte ses positivt, borde jag antagligen kunna förstå. När jag inte gör det, visar det väl bara vilken hopplös människa jag är. Jag frågade hur de trodde mitt hittills 73-åriga liv skulle kunna ändras till det bättre, men det visste de inte. Inte jag heller.

   Jag har min fina familj, som är lojala i alla lägen. Men, jag tror inte det skulle bli så bra om jag lade mitt liv på dem. De är vanliga hedervärda människor. De har egna liv. Skulle jag lägga hela mitt liv på dem? Vet inte heller om mina nyvunna vänner bland kulturpersonligheterna blir så starkt intresserade av mitt umgänge när Lennart Geijer snart är färdigtröskad? Nu var jag kanske lite elak?

   Mina gamla kriminella vänner är inte längre bara affärsbekanta. Så skulle jag väl akta mig för att säga, men jag gillar inte att förneka hela mitt liv och bara känna mig som ett offer.

   Det kostar förstås! Men stoltheten är allt jag har kvar. Inte stolt över de brott jag är dömd för. Långt därifrån! Jag har inte mycket att vara stolt över men inte bara saker att skämmas för heller.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.