Med snaran runt halsen

Då jag kom upp till den aktuella lägenheten stod det flera brandmän framför dörren, och en av dem försökte ropa in genom brevinkastet. Jag tog tag i handtaget, kände på det, märkte att dörren var olåst, och gick in. Någon sekund senare tittade jag in i vardagsrummet, och såg då en kvinna ståendes på något pall-liknande med en strypsnara tajt knuten runt halsen som via ett spänt rep hängde i en krok i taket. 

Martin Marmgren är civilingenjör i grunden, men valde att gå vidare och utbilda sig till polis. Han arbetar idag på ungdomssektionen på spaningsroteln i Västerorts polisdistrikt i Stockholm.

Martin har bloggat sedan 2009 och fick riksomfattande uppmärksamhet sommaren 2013 när han som polis ifrågasatte vad som hände när en pensionär i Husby sköts ihjäl av polisen. Martin har också aktivt deltagit i samhällsdebatten kring frågor som rör polisen genom artiklar och intervjuer, exempelvis under diskussionen kring ”reva” och i samband med Husbykravallerna. Martins skrivande drivs till stor del av tron att både polisen och samhället i stort tjänar på mer öppenhet och kunskap kring polisarbete och polisiära frågor.

Martin har en polisblogg som kan läsas här. Och en blogg med mer allmänna funderingar som finns här.
Nu är Martin också en av Para§rafs återkommande krönikörer.

Jag hade fått i mig hälften av thaimaten jag hade köpt då det gick ut ett larm om att en kvinna var orolig för en väninna som hade uttalat självmordstankar.

   Ingen av IG-bilarna svarade (IG står för ingripandeverksamheten). Vi jobbar inte främst mot länskommunikationscentralen (LKC), men jag hjälper gärna utryckningen med att ta jobb om det behövs, speciellt innan skiftesbyte, vilket var fallet då anropet gick ut. Är det frågan om akuta jobb så är det dessutom en självklarhet att åka.

   Jag svarade på larmet, och drog ut från stationen med min kollega. Då vi närmade oss adressen såg och hörde vi räddningstjänsten framför oss. Det visade sig att de var på väg till samma adress. Vi kom in i porten precis efter dem. Då jag kom upp till den aktuella lägenheten stod det flera brandmän framför dörren, och en av dem försökte ropa in genom brevinkastet. Jag tog tag i handtaget, kände på det, märkte att dörren var olåst, och gick in. Någon sekund senare tittade jag in i vardagsrummet, och såg då en kvinna ståendes på något pall-liknande med en strypsnara tajt knuten runt halsen som via ett spänt rep hängde i en krok i taket.

   Jag hade brandmännen precis bakom mig och kollegan längre bak i kön och väste ”kniv” bakåt samtidigt som jag gick fram mot kvinnan (vilket kollegan längre bak så klart tolkade som att någon var knivbeväpnad). Min tanke, att brandmän måste ha knivar med sig och att någon av dem skulle plocka upp den så att de kunde vara beredda att snabbt skära ned kvinnan medan jag försökte lyfta/hålla henne uppe om hon skulle sparka undan pallen, plockades snabbt upp av en av brandmännen som drog fram en morakniv. De stannade dock i dörröppningen till vardagsrummet.

   Då jag gick fram emot kvinnan så bad hon mig först att räcka henne ett kärt föremål som låg en bit bort i rummet då hon själv satt fast i hängsnaran och inte kunde ta sig någonstans alls. Detta gjorde jag självklart, medan jag hälsade, presenterade mig och försökte etablera kontakt med henne. Efter att hon hade fått det hon bad om så beordrade hon oss direkt att gå därifrån. Jag konstaterade så klart att vi inte kunde det, och att vi tänkte hjälpa henne. Diskussionen fortsatte ett tag, och även om jag pratade lugnt och vänligt till kvinnan och gjorde mitt bästa för att nå fram till henne, så gick det inget vidare. Hon var helt ointresserad av att få vår hjälp, och blev succesivt allt mer irriterad över att vi inte gick därifrån.

   Samtidigt som vi diskuterade så hade min kollega diskret börjat röra sig in i rummet. Han tog närmast omärkligt steg för steg tills han utan att kvinnan verkade ha lagt märke till honom, hon hade ju också fullt upp med att argt be mig att ge mig av, hade tagit sig in bakom henne. Där på vardagsrumsbordet låg det en kökskniv, som han plockade upp. När kvinnan sedan för andra eller tredje gången gjorde något sorts försök att knuffa undan mig så var han snabbt framme och skar smidigt av repet bakifrån. Jag fick henne i famnen och la ned henne på en madrass som låg en bit bakom mig.

   Hon kämpade argt emot, och vi var alla oroliga för repet som satt kvar runt halsen då det som sagt var väldigt hårt knutet. Vi ville få bort det så fort som möjligt, och höll ned henne medan vi försökte skära bort det då knuten var för svår för oss att lossa, självklart utan att riskera att rispa kvinnan som sagt kämpade emot. Med hjälp av en av brandmännen så lyckades vi.

   Efter att den akuta faran var avvärjd och vi kunde släppa upp kvinnan så gick det lite bättre att få kontakt. Vi behövde självklart ta med henne till psykakuten på St:Görans sjukhus och även om hon fortfarande inte direkt gillade oss, så fick vi henne i alla fall att själv ta på sig ytterkläder och skor och samla ihop det hon behövde ha med, medan kollegan också dokumenterade uppsatta avskedsbrev för att kunna visa psykiatrin.

   Då jag höll tag i henne på väg ned för trappan för att hon inte skulle snubbla ofrivilligt eller medvetet försöka skada sig själv, så försökte hon slita sig. Väl nere med risken ifrån trappan borta så släppte jag henne. Jag tvingades dock att ta tag igen då hon ville vandra iväg. Väl inne i bilen så kunde jag dock sitta lugnt bak med henne och prata en del på väg till psykakuten. Jag ringde också in om LPT47 beslut, vilket var en ren formsak i det här fallet. Överlämningen till psykiatrin gick smidigt, hon var dessutom välkänd där.

   Det viktigaste målet vid ett självmordslarm är självklart att rädda liv, och naturligtvis helst utan att personen får några skador eller men av händelsen. Det lyckades vi med, mycket tack vare kollegans smidiga ingripande. Det är så klart mycket möjligt att kvinnan inte själv hade sparkat undan det hon stod på, men det hade räckt med att hon hade säckat ihop en aning så hade hon kvävts, och hon hade inte själv kunnat ta sig därifrån. Sedan ville vi så klart försöka se till att vårt ingripande i sig inte blev ytterligare en traumatisk upplevelse för kvinnan.

   Jag får ofta relativt bra kontakt med psykiskt sjuka människor, men den här gången nådde jag som sagt aldrig riktigt fram. Det var dock skönt att vi, trots att hon vid flera tillfällen försökte slita sig och knuffa undan mig, kunde lösa jobbet utan att använda handbojor och att vi mot slutet i alla fall kunde sitta och prata med varandra. Ju mindre våld och/eller kränkningar man behöver utsätta en redan trasig människa för, desto bättre så klart.

   Även om vi lämnade jobbet med en känsla av att ha gjort något bra, så är hela händelsen och kvinnans situation i stort enormt tragisk. Oavsett om hon hade haft beslutsamheten att faktiskt aktivt ta livet av sig själv eller inte, så var det uppenbart att hon mådde väldigt dåligt och var extremt olycklig. Hon hade en lång historia av psykisk ohälsa, och hade dessutom nyligen förlorat sin kanske närmaste anhöriga. Då vi lämnade henne så var hon fortfarande arg över att vi hade stoppat hennes planer. Man kan bara hoppas att hon får så pass bra hjälp av vården/samhället att hon så småningom ändå är glad över att vara vid liv.

   Vad gäller psykvården, så verkar det för mig tydligt att den helt enkelt inte räcker till. Kvinnan berättade att om hon bara fick prata med en viss överläkare så skulle hon bli utskriven direkt igen. Sanningen är troligtvis att psykvården inte har resurser till att vårda alla som är i behov av deras hjälp. Det är dessutom väldigt vanligt att man får höra berättelser om hur akut omhändertagna bara har förvarats och medicinerats i ett par dagar, och sedan mår ännu sämre då de släpps ut. Gissningsvis finns det inte tillräckligt med personal för att exempelvis ge samtalsterapi på ett sådant sätt som de människor som kommer dit skulle behöva.

   I ett ännu bredare perspektiv så handlar det också om att samhället är dåliga på att i tid ge hjälp och stöd till människor som mår dåligt. Det är naturligtvis väldigt svårt, både att fånga upp dem som är i behov av stöd och att hitta sätt att stötta som faktiskt hjälper, men det är också väldigt viktigt. Jag tror att mycket vore vunnet om vi blev bättre på att se och hjälpa de barn och unga som har särskilda behov, och då menar jag inte bara de aggressiva och utåtagerande, utan även de tillbakadragna, olyckliga och ofta mobbade. Förutom att det så klart främst handlar om människosyn och att försöka ge alla ett drägligt liv, så skulle det även i ett längre tidsperspektiv kunna leda till drastiskt minskade kostnader för vård, missbruk, arbetslöshet med mera.

   I ett samhälle där kvartalskapitalism råder och där varje förvaltnings främsta mål är budget i balans är det lätt att missa att det i ett längre tidsperspektiv inte bara är humanistiskt, utan även ekonomiskt sunt att investera i och satsa på människor som riskerar att fara illa i livet.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.