Trettonde gången gillt

Man brukar tala om tredje gången gillt. För Leif Axmyr blev det trettonde gången gillt när han i måndags för andra gången fick sitt livstidsstraff tidsbestämt av Örebro tingsrätt.

William ”Wille” Eriksson är före detta elitspelare i tennis. Eller som vi i redaktionen brukar uttrycka det: ”Ett avdankat tennisproffs”.

Nu pluggar han kriminologi när han inte skriver för Para§raf. När han började hos oss föryngrade han redaktionen betydligt med sina 20 år. Då var han lite tillbakadragen och tystlåten – men det var då det.

En del läsare har blivit provocerade av hans blogginlägg på temat: Jag är helt fantastisk. Andra har uppskattat ironin. Om det blir liknande reaktioner på hans krönikor återstår att se.

Hans blogginlägg finns att läsa här.

År 2010 beslutade Örebro tingsrätt för första gången att Leif Axmyr skulle få sitt livstidsstraff tidsbestämt. Tingsrätten fastslog att han skulle behöva tre års utslussningstid och skulle därmed ha varit en fri man i år. Det beslutet överklagades emellertid till hovrätten och avslogs där. Axmyr var återigen bara en av alla de livstidsdömda som sitter inlåsta på anstalt utan en aning om när det är möjligt att bli släppt.

   Om Örebro tingsrätts dom inte överklagas kommer Axmyr att släppas ut om tre år, 2016. Vad de sex sista åren av hans fängelsevistelse kommer att ha tillfört honom är väldigt svårt att svara på. Han har blivit diagnostiserad som bipolär. En sjukdom som förhoppningsvis går att medicinera. Annars har han troligen inte förändrats det minsta sedan han fick sitt straff tidsbestämt senast. Han har det troligen varken bättre eller sämre ordnat för den dagen då han blir släppt och han har knappast blivit en varken bättre eller sämre människa. Den man som kommer att lämna murarna och taggtråden bakom sig utanför Tidaholm hösten 2016 är en 78-årig reumatiker som inte spenderat så värst många år av sitt vuxna liv i frihet.

   Frågan om livstidsstraffets vara eller icke vara har varit uppe på tapeten ganska ofta på senaste tiden. Problematiken, som jag anser det, med icke tidsbestämda livstidsstraff är tudelad. För det första är det underligt att tiden man skall avtjäna inte skall bestämmas av brottet man har begått utan av huruvida man är färdigrehabiliterat eller inte i tingsrättens tycke. Här faller alltså alla straffrättsliga principer som har med vedergällning och proportionalitet att göra bort. Ett annat problem är att HD uttalat sig om att en individ dömd till livstid bör släppas ut efter 21 år med möjlighet till förlängning till 24 år om omständigheterna anses försvårande. Alltså har både Leif Axmyr och Mattias Flink övergått vad HD anser bör vara praxis med tiotals år.

   Betyder det att HD:s praxis inte skall gälla för livstidsdömda? Det enda rimliga argumentet till att bevara livstidsstraffet torde vara dess symbolvärde. Att namnet och straffet i sig skall fylla en slags allmänprevention i och med att det är allmänt avskräckande.

   Jag anser det vara en viktig rättsprincip att fängelsestraffen i Sverige skall vara tidsbestämda. Möjligheterna till god återanpassning försvåras av det nuvarande systemet. Dessutom är det helt fel att ditt straff skall tidsbestämmas på grund av vad du kan tänkas göra i framtiden och inte vad du har gjort. Jag har aldrig träffat någon pålitlig sierska, varken i Örebro tingsrätt eller på cirkus. Jag är generellt emot högre straff eftersom det bevisligen är effektlöst både i allmän och individualpreventivt syfte. I detta fall är jag dock beredd att göra ett undantag. Skapa en möjlighet att utdöma ett fängelsestraff på 30 år med villkorlig frigivning efter 2/3 av straffet. Då tangerar vi nästan exakt de 21 år som HD satt som praxis och dessutom får individen ifråga om möjligt en drägligare tid bakom gallret.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.