Ricard Nilsson

Vakt gjorde mig livrädd i två veckor

Drygt fem år har jag suttit på Tidaholmsanstalten, en knapp tredjedel av mina snart fjorton år i fängelse. Så mycket har hänt. Ett minne som verkligen har etsat sig fast är när jag för första gången placerades på den ökända Kumlaanstalten, jag vågade knappt gå ut ur cellen på två veckor.

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt trettonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit en deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd. I juni kommer nästa, Med döden som skugga.

Han bloggar numer här:
www.nilsson-larancuent.com

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Det var år 2000, blott 23 år gammal satt jag bojad med handfängsel i Kriminalvårdens transportbuss, på väg till Sveriges motsvarighet till Alcatraz: Anstalten Kumla. Där skulle en utredning göras om den mest lämpliga placeringen för mig. En vakt på häktet hade berättat att alla med straff över fyra år var tvungna att genomgå en utredning på Kumlas riksmottagning. Den oändligt långa, senapsgula muren tornade upp sig när jag tittade ut genom de tonade rutorna. Transportbilen rullade upp till en kraftig, taggtrådsbeklädd stålgrind som lät mig passera igenom det elektriska stängslet som omgärdar hela fängelset. En grind som med all önskvärd tydlighet markerade slutet på min frihet.

   På häktet hade jag hört berättelser som fick håret i nacken att resa sig. Jag var beredd på det värsta. Inställd på att behöva slåss. Mentalt laddad att ta till våld för att visa mig stark och bevisa att ingen skulle få sätta sig på mig. Men det behövdes inte, avdelningen på riksmottagningen innehöll inte några hemska monster utan bara män som likt mig var dömda till långa straff. Situationen på min nästa avdelning skulle däremot bli helt annorlunda.

   Efter att under några veckor ha genomfört olika test och samtal beslutades det att jag skulle kvarstanna på Kumla. Min förhoppning var att komma till en speciell ungdomsavdelning som fanns på en anstalt i Norrköping, men makthavarna inom Kriminalvården ville annorlunda. En dag kom därför en bastant vakt från säkerhetsgruppen för att eskortera mig till en liten 16-mannaavdelning. Jag kommer så väl ihåg den nästan kilometerlånga vandringen i de iskalla kulvertarna, från ena änden av fängelset till mitt nya hem: Avdelning H1vänster.

– Nu är det bäst du tar det jävligt lugnt, sa vakten.

– Vaddå? undrade jag.

– Dit du ska sitter professionella mördare, medlemmar från två olika gäng och en del andra som du absolut inte vill bråka med.

– Men jag tänker inte bråka. Jag vill bara ta det lugnt.

– Jag säger bara att det är farligt folk, så du gör bäst i att sköta dig själv. Undvik konflikter vad du än gör. Det finns folk som huggits ihjäl för tre deciliter mjölk.

   Min hjärna gick på högvarv. Vad är det för ställe jag ska till? Adrenalinet började pumpa och min andning blev allt tyngre för varje steg. Efter vad jag upplevde som rena golgatavandringen leddes jag in till en liten avdelning som bestod av en enda lång korridor. Två vakter följde mig till cellen. Efter att försiktigt ha hälsat på mina medfångar gick jag in i mitt rum för att packa upp, men jag vågade inte gå ut igen. De första två veckorna spenderades ensam och jag gick bara ut för att gå på toaletten, hämta mat och duscha.

   Snart insåg jag dock att vakten som eskorterat mig överdrivit och medvetet skrämt upp mig. För när jag väl lärde känna grabbarna så kom vi bra överens. Där satt flera som var dömda till mångåriga straff och även några livstidare. De berättade för mig hur det fungerade på kåken och hur jag skulle klara av mitt straff på bästa sätt. Med hjälp av dessa råd har jag kunnat anpassa mig och överleva under alla år. De viktigaste var att aldrig gola, att alltid sköta sig själv och inte lägga sig i sådant man inte har med att göra. Jag må ha varit livrädd under ett par veckor efter en vakts skrämseltaktik, men grabbarna på H1vänster visade sig vara sympatiska killar som var villiga att lära upp mig i hur livet i fängelse fungerade – för det kommer jag alltid att vara tacksam.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.