Ingen ska dömas ohörd

Det finns ett juridiskt ordspråk som lyder ”audiateur et altera pars” som betyder att ingen ska dömas ohörd. I praktiken innebär detta att båda parter ska få kännedom om allt material i processen och tillfälle att framföra synpunkter på det. Något det debatterades högljutt om under tingsrättsförhandlingarna i det stora kokainmålet mot Jonas (Oredsson) Falk med flera.

William ”Wille” Eriksson är före detta elitspelare i tennis. Eller som vi i redaktionen brukar uttrycka det: ”Ett avdankat tennisproffs”.

Nu pluggar han kriminologi när han inte skriver för Para§raf. När han började hos oss föryngrade han redaktionen betydligt med sina 20 år. Då var han lite tillbakadragen och tystlåten – men det var då det.

En del läsare har blivit provocerade av hans blogginlägg på temat: Jag är helt fantastisk. Andra har uppskattat ironin. Om det blir liknande reaktioner på hans krönikor återstår att se.

Hans blogginlägg finns att läsa här.

Det kanske kan tyckas tjatigt att ständigt återkomma till denna rättegång och dess brister. Men faktum är att den på flera sätt är symbolisk för hur det faktiskt kan gå till inom vårt svenska rättsväsende.

   Trots att vi i många avseenden är ett av de modernare länderna i Europa, bryter man inom denna sektor titt som tätt mot stadgar i Europa-konventionen. Ett exempel på när Sverige som stat förlorat mål i Europadomstolen, var när man efter en förlikning tvingade Sverige att göra ändringar i rättegångsbalken angående de maximala antal dagar någon får vara anhållen. Numer är det max fyra dagar.

   Europadomstolen har i flera mål slagit fast att det aldrig kan anses vara förenligt med konventionen att åklagaren själv fattar beslut om att undanhålla försvaret relevanta uppgifter, utan det är en fråga som skall underställas rätten. Detta var precis vad som skedde i det ovan nämnda kokainmålet och därmed bröt denne mot konventionens artikel sex.

   En annan företeelse som inte hör till ovanligheterna i Sverige är vad man kan kalla för oskäliga häktningstider. Enligt Europakonventionen och praxis skall rimlig tid kunna avsättas för utredningen och förundersökningen utan att artikelns rättigheter kränks. Självklart är begreppet rimlig tid mycket svårdefinierat och beroende av utredningens storlek men det står uttryckligen i konventionen att ”när längden blivit sådan att det tillfälliga frihetsberövandet framstår som en utdömd påföljd i allmänhetens ögon strider detta mot oskyldighetspresumtionen”.

   Detta är något som det säkerligen i många fall skulle kunna tryckas lite hårdare på. Även här är det svårt att inte landa i det stora kokainmålet. Det var nämligen på dessa grunder som en av de åtalade släpptes på fri fot under resterande delar av den pågående hovrättsförhandlingen.

   Häktningsfrågan är högintressant men har inte debatterats så mycket i Sverige förutom här på Para§raf, där bland annat fängelseprästen Birgitta Winberg uttryckt sina synpunkter på systemet efter många år i branschen. Kanske är frågan för komplex eller kontroversiell, kanske skulle ett lyft av den innebära att åklagarmyndigheten skulle få krav på att effektivisera sig.

   För att ytterligare knyta ihop säcken och anknyta till Jonas Falk, är det intressant att nämna rätten till underrättelse om misstanke. Även detta är reglerat i Europakonventionens sjätte artikel och får nog sägas vara en av de viktigare. För om man inte vet vad man är misstänkt för, hur ska man då kunna försvara sig? Så resonerar ju de flesta oavsett om de är misstänkta för brott eller inte. Även detta är en rättighet som inte allt för sällan kränks och kränktes för fler av de inblandade i kokainmålet.

   Jag är varken rättshaverist eller dummare än att jag förstår att regler inte alltid kan följas till punkt och pricka. Vill man klämma in en ordvits så hävdar jag mig inte som paragrafryttare. Men jag tycker att det är både rättsosäkert och rent ut sagt fördjävligt att rättsväsendet är så snabba med att i vissa fall stämpla någon som kriminell och sedan vägrar ge upp den tesen.

   För mig är det mycket enkelt, finns inga bevis som kan få det ställt utan rimligt tvivel att någon är skyldig, så är personen i fråga oskyldig och ska därmed varken frihetsberövas eller dömas. Hur pinsamt detta än må vara för åklagare eller polis. När skuldfrågan bedöms i domstolen är det inte sannolikheten för att den tilltalade begått den aktuella handlingen som ska bedömas. Det kan faktiskt vara så att det aktuella fallet är undantaget på miljonen i statistiken och därför är domstolens uppgift att söka sanningsvärdet i åklagarens gärningspåstående. Inget annat.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.