En dåres försvarstal

Det har nu gått drygt en vecka sedan min senaste krönika om majorens tårar publicerades. På olika kommentarsfält har kritiken flödat och kritiken har varit minst sagt massiv.

William ”Wille” Eriksson är före detta elitspelare i tennis. Eller som vi i redaktionen brukar uttrycka det: ”Ett avdankat tennisproffs”.

Nu pluggar han kriminologi när han inte skriver för Para§raf. När han började hos oss föryngrade han redaktionen betydligt med sina 20 år. Då var han lite tillbakadragen och tystlåten – men det var då det.

En del läsare har blivit provocerade av hans blogginlägg på temat: Jag är helt fantastisk. Andra har uppskattat ironin. Om det blir liknande reaktioner på hans krönikor återstår att se.

Hans blogginlägg finns att läsa här.

När jag mejlade över min krönika, Majorens tårar, till chefredaktör Sundevall var jag medveten om att det jag skrivit var en aning kontroversiellt. Samtidigt hade jag under presskonferensen med majoren och dagarna efteråt talat med en hel del personer som varit av samma åsikt som jag. Därför chockerades jag något över den läsarstorm som fullkomligt sköljde över mig med kritiserande kommentarer kring min krönika.

   Till en början var merparten av kommentarerna kritiska till min ståndpunkt och min krönika i sig. Senare under veckan gick det istället över till att vara besvikna över att jag ännu inte replikerat någon av de som svarat och bemött den kritik som de framfört.

   Att skriva en krönika där man ifrågasätter en persons agerande för att sedan inte kunna stå för detta är fegt har det sagts från olika håll. Givetvis är det så, därför har jag också uttryckt mina tankar kring majorens tårar i en krönika med fullständigt namn, bild och en epostadress där man när som helst kan kontakta mig. I faktarutan om mig står min ungefärliga ålder samt vad jag ägnar min övriga tid åt vilket inte gör det särskilt svårt att ta reda på mina fullständiga kontaktuppgifter, personliga facebooksida m.m. Vilket är precis vad en del minst sagt kritiska personer ägnat sig åt att göra.

   De personangrepp som nått mig via andra kanaler än den som är Para§rafs hemsida har varit låga, långsökta och ofta imbecilla. Så pass motbjudande och idiotiskt att jag inte valt att svara på några kommentarer någonstans överhuvudtaget. Detta trots att en hel del av kommentarerna som publicerats och framförts i vårt kommentatorsfält varit sakligt grundade.

   Jag ska nu använda mitt enligt många icke förtjänade medieutrymme för att göra några förtydliganden kring min förra krönika. Att i kommentarer och liknande hävda att jag inte bör uttrycka mina åsikter om majoren på grund av min ålder är trams. Att dessutom hävda tolkningsföreträde i frågan bara för att man gjort GMU eller utlandstjänst är även det trams. Att påstå att jag inte tycker att vuxna män skall gråta i enrum eller offentligt är inte sant. Gråter gör vi alla. Dock, är jag till skillnad från många av mina opponenter långt ifrån övertygad om att detta skapar starkare förtroende till vad personen ifråga representerar.

   Jag använde snarare händelsen som något att ta avstamp i när det handlar om huruvida det svenska försvaret skall kunna klara liknande händelser när mångas huvudsakliga syssla handlar om administrativt arbete. Jag ska däremot villigt erkänna att jag i min förra krönika varit otydlig och valt fel angreppspunkt.

   Jag beskyllde majoren i fråga för detta när jag snarare borde ifrågasatt varför ingen annan högre uppsatt militär eller tjänsteman höll presskonferensen, alternativt lät majoren i fråga smälta händelsen innan han framträdde offentligt. Jag vill därför avsluta med att återkomma till den fråga som var tänkt att genomsyra min förra krönika. Är det svenska försvaret sämre tränade än andra på att hantera liknande situationer?

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Bifogade filer:
Dom guldran.pdf
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.