Officerens tårar är sunda

Att den svenska majoren Thomas Johansson fällde en tår då han på en presskonferens i förra veckan talade om sin tid i fångenskap fick krönikörerna Wille Eriksson och Dick Sundevall att ifrågasätta hans reaktion och vad vårt försvar klarar av. Detta väckte i sin tur en massiv respons. Sällan har en tår på en kind orsakat sådan debatt, men tyvärr har en brist på sakkunskap gjort att den riktiga frågan hamnat i skymundan.

Gästkrönikören David Bergman är kapten i armén och arbetar för närvarande med att utbilda blivande officerare inom Försvarsmakten. Hans militära tjänstgöring innefattar bland annat utlandstjänst i Bosnien och Afghanistan samt utbildning hos den amerikanska armén i Fort Bragg. Utöver sin militära utbildning har han en magisterexamen i psykologi och doktorerar vid Stockholms Universitet parallellt med tjänstgöringen som officer samt skriver och undervisar inom flera områden av militär psykologi. Han är även utbildad litteraturvetare och debuterade 2013 med romanen 36 timmar.

För mig är det svårt att förstå hur någon kan ifrågasätta att en officer blivit emotionellt påverkad av att vara tillfångatagen. Det är en högst mänsklig reaktion och att uttrycka tvivel om hans lämplighet som officer på grund av det vittnar om en grundläggande okunskap. Att sedan föra detta resonemang vidare till slutsatser om Försvarsmaktens uppgifter är både missriktat och respektlöst.

   Att verka i väpnad strid innebär en enorm psykologisk påfrestning som inte lämnar någon oberörd, men sanningen är att fång- och gisslansituationer kan vara ännu mer påfrestande. I en stridssituation är det möjligt att överblicka och framförallt påverka sin situation. Men som fånge är detta omöjligt. Då råder ofta fullständig ovisshet om vad som skall hända och personen är helt utelämnad och oförmögen att påverka sin situation. I sådana tillfällen kommer individen tvingas hantera de starka känslor av oro, rädsla och ångest som lätt kan uppstå. Sådana upplevelser är även en vanlig anledning att senare utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) om individen inte bearbetar dem. Att prata om sina upplevelser och känslor är ett utmärkt sätt att bearbeta händelsen.

   En vanlig missuppfattning bland utomstående är att ”I militära förband råder en macho-kultur, där visar man inte känslor”. Under mina 16 år i Försvarsmakten har jag aldrig upplevt detta. Tvärtom har jag sällan känt ett så stort socialt stöd och öppenhet som bland kollegorna i de militära förband jag har tjänstgjort, inte minst under svåra händelser i utlandstjänst. Det är i de mest pressade situationerna som personliga kvalitéer som empati och personlig omtanke blir avgörande för att hålla ihop gruppen och lösa uppgiften. Journalisten Ewa Stenberg från Dagens Nyheter uttryckte denna företeelse mycket väl efter att hon följt specialförbanden: ”Jag har inte sett vuxna män kramas så mycket utanför en fotbollsplan”.

   ”Men borde inte en major klara av en fångsituation?” är en fråga som yttrats de senaste dagarna. Det enkla svaret är: Ja absolut, och det gjorde han.  Han behöll lugnet och hanterade situationen som utbildningen lärt honom. Det finns två sorters människor som påstår att de inte blir emotionellt påverkade av sådana situationer; lögnare och psykopater. Ingen av dem är lämpliga att tjänstgöra i militära förband. Överlevnadsutbildningen som förbereder soldater för fång- och gisslansituationer är oerhört realistisk och bra. Även journalister som genomgått den har vittnat om att den räddat deras liv. Men hur bra den än är så är det ingen vaccination som gör individerna immuna mot påverkan utan snarare något som lär dem att hantera och förhålla sig till den extrema stress som en sådan situation kan komma att innebära. Att majoren efter sin frigivning visar att han blev emotionellt påverkad av upplevelsen är för mig endast ett kvitto på att han var rätt person för jobbet. Det finns ingenting konstigt i att han visar känsloyttringar, tvärtom. Jag skulle varit orolig om han inte gjort det.

   Om någon ifrågasätter att en officer uppvisar känslor efter en påfrestande händelse är det relevant att fråga vad de egentligen förväntat sig? Motsatsen skulle vara att en känslokall och oberörd individ, fri från empati och mänskliga reaktioner. Finns det någon som skulle vilja ha en sådan person som sin chef eller ge honom ansvar för människors liv?

   Att både Wille Erikssons och Dick Sundevalls krönikor kan upplevas ifrågasättande och värderande att officeren ”reagerat fel” då han fällde en tår på presskonferensen är sannolikt en anledning till att så många reagerat. Man kan ifrågasätta om det är lämpligt att från tv-soffans trygga vrå döma ut hur någon reagerat efter att ha varit tillfångatagen i en konfliktzon eller ta sig tolkningsföreträde över hans professionalism med detta som grund. Men samtidigt ställer båda krönikörerna en djupare, än viktigare fråga: Vad är det vårt försvar ska göra och vad får vi för våra skattepengar? Detta är en relevant fråga som tyvärr drunknar i sättet de ställer den på.

   ”Sverige har inte varit inblandat i krig på 200 år” skriver Dick Sundevall, i det ger jag honom rätt, men svenska soldater har det. Till så sent som för bara några dagar sedan då den svenska flaggan halades i Mazar-E Sharif. Fler än 9 500 svenska soldater har tjänstgjort i Afghanistan och vad man än tycker om insatsen i sig så har den medfört att det idag finns fler officerare och soldater med stridserfarenhet i våra militära förband än på mycket länge. Att så många medaljerats för stort personligt mod efter strider är bara ett av kvittona på att vår utbildning är god och fungerar. Men soldaterna är alldeles för få och oaktat hur duktiga de är så löser det inte organisationens problem. Snarare så delar sannolikt många anställda allmänhetens oro och frustration över att den militära organisationen bantats för hårt och att den nationella försvarsförmågan är alltför låg.

   Men det finns en tendens att ifrågasätta enskilda medarbetare för organisationens situation som både tidigare och i den aktuella debatten lett fel. ”Vad gör ni i Afghanistan?” har varit en alltför vanlig fråga för hemvändande soldater som ofta upplevt sig personligt påhoppade. Det underliga är inte att frågan ställs, det är en fullt giltig fråga, utan att den riktats till skyttesoldaterna på marken. Att ställa enskilda medarbetare till svars för ett politiskt beslut är ett underligt fenomen som återfinns i få andra samhällsområden. Skulle någon ställa en undersköterska till svars för beslut inom vårdpolitiken?

   De aktuella krönikorna är ett ytterligare exempel på detta. ”Vad skall vårt försvar klara av?” är en relevant fråga, men att ifrågasätta detta utifrån att en officer uppvisar en mänsklig reaktion på stress leder sannolikt inte till några bra svar. När ett sådant ifrågasättande dessutom uppvisar en grundläggande oförståelse för påfrestningen av det krävande och riskfyllda arbete som den militära personalen utför – ofta med livet som insats – leder det tyvärr bara till att klyftan mellan det civila samhället och det militära försvaret endast ökar, vilket ingen tjänar på.

   Det finns all rätt för människor att ifrågasätta och debattera vad vi vill göra med vårt militära försvar – det svenska folket skall absolut fråga och ställa krav på vad försvaret skall klara av – men de frågorna skall ställas till de politiska beslutsfattarna, och inte genom att kritisera de enskilda medarbetarna inom organisationen som riskerat sina liv för att verkställa politiska beslut.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.