Dick Sundevall

Könskvotering drabbar kvinnorna

Blir allt mer övertygad om att könskvoteringen kommer att slå tillbaka mot landets kvinnor. Om en man i chefsställning gör bort sig och avsätts så är det ingenting nytt. Men om samma sak händer med en kvinna uppstår misstanken om att hon formellt eller informellt varit kvoterad till sin post – och egentligen inte var kvalificerad för den. 

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Det finns kvotering som är bra. Den geografiska kvoteringen av landets riksdag är naturligtvis vettig, även om det innebär att vår lagstiftande församling inte genomgående utgörs av de skarpaste knivarna.

   Är det någonting man skulle kunna kvotera så är det nämndemännen, eftersom de inte utses grundat på kunskap och kompetens utan på att de ska representera allmänheten. Men nu gör de inte det. Åldersfördelningen är kraftfullt sned med alltför många alltför gamla. Och medborgare med invandrarbakgrund är underrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen. Man skulle alltså kunna ha en hel hög med olika kvoter vad gäller nämndemännen. Låter det krångligt och omständligt? Ja, naturligtvis är det så. Det är bättre att helt avskaffa den gamla föråldrade idén med amatördomare i form av nämndemän.

   Men i övrigt har jag svårt att komma på något där det finns något att vinna på könskvotering eller någon annan form av kvotering. I senaste Dagens Juridik såg jag ett samtal med bland annat advokaten och före detta Jämo Claes Borgström. Man resonerade runt det faktum att kvinnorna nu utgör närmare 60 procent av landets åklagare och domare. Och att om det fortsätter och börjar bli uppemot 70 procent så borde det vara dags att kvoterna in fler män.

   Varför det? Om det så blir 90 procent av åklagarna och domarna som är kvinnor framöver så utgår jag ifrån att de blir så därför att de är de mest kunniga och lämpliga. Hur kan jag då känna mig så säker på det? Därför att dessa kvinnor inte har hamnat i majoritet via könskvotering.

   Hela tanken att samhälleligt viktiga yrkesgrupper som åklagare och domare ska utses med hänsyn till om den ena har en livmoder och den andre har en prostata, blir helt absurd. Och – går ut över rättssäkerheten. Vi vill naturligtvis att de mest ambitiösa och kompetenta som vill bli åklagare och domare ska bli det – och inga andra.

   Och varför göra så stor sak av att vissa jobb som till exempel barnmorskor i huvudsak utgörs av kvinnor? Alla ni läsare, kvinnor och män, som hellre vill ha en man som barnmorska när ert barn ska födas – ni kan räcka upp handen nu. (Däremot borde naturligtvis barnmorskorna ha minst fem tusen mer i månadslön.)

   Många hävdar nu att det är hög tid att könskvotera in fler kvinnor i företagsstyrelser. Det tycks för en del högutbildade framstående kvinnor vara en väldigt stor fråga trots att det bara berör ett ytterst litet fåtal kvinnor. Andra menar att föräldraledigheten borde delas 50/50 och att det borde lagstadgas. Vilket onekligen är en betydligt större fråga. Men varför inte i så fall göra samma sak med sjukförsäkringen överlag? Alltså dela pengarna som utbetalas 50/50. Kvinnor tar idag ut 61 procent av sjukskrivningsdagarna i Sverige. Männen tar ut 39 procent. Så vad att göra? Stoppa utbetalningar till kvinnor när de börjar bli mer än 50 procent? Eller bjuda männen i Sverige på ett antal lediga betalda dagar utan att de är sjuka?

   Hur gör vi med den stora orättvisan att kvinnor har 2-3 års längre medellivslängd än män? Vi kan ju inte gärna börja ta livet av äldre kvinnor, innan de hinner bli för gamla.

   Två av tre personer som mördas är män. Vad gör vi åt den orättvisan? Hur könskvoterar vi den frågan? Och vad gör vi för att få rättvisa i det faktum att 70 procent av självmorden i Sverige begås av män? Vi kan inte gärna uppmana fler kvinnor att ta livet av sig.

   Cirka 95 procent av de som döms till fängelsestraff varje år är män. Snacka om snedfördelning mellan män och kvinnor. Så vad att göra? Kanske sluta döma män till fängelse någon gång runt månadsskiftet januari/februari varje år, oavsett vad de har gjort? Eller börja döma kvinnor till fängelsestraff för snatteri, fortkörning och när de går mot röd gubbe?

   Nu kanske någon tänker att det där är ju väldigt konstiga exempel. Nej, varför det? Könskvotering handlar inte om vad man gjort eller inte gjort, utan om man har en livmoder eller en prostata. Och det kan väl inte vara så att de som är för allehanda könskvotering, bara är det om det gynnar kvinnor?

   På område efter område stiger landets kvinnor fram och tar för sig. Det har hänt väldigt mycket under de senaste 20 åren. Vilket naturligtvis är utmärkt. Och att det kommer att fortsätta är tydligt när man ser till universitets- och högskoleutbildningarna. Hela 63 procent av examineringarna från sådana utbildningar var det kvinnor som stod för 2013.

   Låt oss bygga ett samhälle där vi inte belastar framgångsrika kvinnor i olika höga positioner med misstanken om att det fanns män som egentligen var mer kompetenta. Misstanken om att dessa kvinnor formellt eller informellt skulle ha fått jobbet för att de har en livmoder. Låt oss istället kunna ge dem ett erkännande för att de förtjänar sina positioner på grund av att de gjort bättre ifrån sig än andra män och kvinnor.

   Slutligen, kära bröder där ute. Låt oss inte framöver komma med något fisigt gnäll om att vi män borde könskvoteras in här och där för att kvinnor hamnat i majoritet i olika positioner. Har vi inte pluggat tillräckligt, har vi inte skött jobbet, har vi supit för mycket och stannat hemma från jobbet när vi egentligen kunnat jobba, så får vi ta konsekvenserna av det. Allt annat är omanligt.

 

I en tidigare krönika tog jag upp hur snabbt det på bara några tiotal år har har tagits stora steg vad gäller jämställdheten i Sverige: Så mycket bättre!

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.