Dick Sundevall

Hen sparkade hen i magen

Är det oväsentlig om den som tog emot sparkarna är en kvinna eller en man? Kanske en gravid kvinna? Naturligtvis inte. Men med det nysvenska ordet "hen" blir det en väl förborgad hemlighet. Trots det ska hen nu ersätta han och hon, hävdar vissa. Mer fel än så kan det knappast bli.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Observera att jag inte ifrågasätter om någon istället för att skriva ordkombinationen ”hon eller han” istället skriver ”hen”. En sådan förkortning är vanlig i flera länder. Jag använder det själv ibland och Svea hovrätt har använt det i några domskrivningar. Det är troligen en tidsfråga innan även Svenska Akademien accepterar det. Utan det är att använda hen istället för hon eller istället för han, som jag starkt ifrågasätter.

   Tänk er en dag i domstolen. Ett vittne använder genomgående benämningen ”hen” på olika män och kvinnor, som hon berättar om. Kanske har hon också anammat det senaste inom radikalfeminismen, att inte fira barns födelsedagar på dagis för att det är att se som åldersdiskriminering (sic). Därmed får rätten inte heller veta om det är tonåringar eller pensionärer, som hon pratar om.

[-]   – Hen slog och sparkade hen, säger det här vittnet. Blodet sprutade ur munnen på hen men hen slutade inte sparka. Och hen stod bredvid och hejade på.

   Är det oväsentlig om den som slår och sparkar är en tonårskille medan den som ligger där blodig och får ta emot slagen och sparkarna är en 70-årig kvinna? Eller en yngre gravid kvinna? Naturligtvis inte, och därmed kräver rätten att få veta vilka som är kvinnor respektive män, och hur gamla vittnet bedömer att de inblandade personerna är.

   Om vittnet nu är så rättrogen sin feministiska gruppering att hon vägrar göra det, vad händer då? Jag vet inte. Det här är så dumt så det har inte lagstiftningen förutsett. Kanske kan vittnet åtalas? Men en sak är säker, är hon det enda vittnet så finns risken att domstolen inte kan döma någon, eller dömer helt fel person – för att vittnet av ideologiska skäl har återgett vad hon har sett med ett medvetet luddigt och oklart språkbruk.

   På allt fler förskolor driver nu personalen linjen att benämna såväl flickor som pojkar med ”hen”. En nyanställd på ett sånt dagis berättade för mig hur det kunde låta när en i personalen säger åt en unge:

– Kan du säga åt hen att vi ska gå ut nu?

Barnet, som klokt nog inte har anammat det nysvenska ordet hen, svarade samtidigt som hon pekade på några barn:

– Vadå? Menar du honom eller menar du henne?

Det blir lite konstiga samtal när den vuxne av ideologiska skäl inte klarar av att definiera vad ett litet barn klarar. Tidigare genom årtusenden har det varit tvärtom.

   Möjligen är det en förälder av tio tusen, eller kanske hundra tusen, som i dagligt tal använder benämningen hen istället för han eller hon. Resterande använder språket i enlighet med vad Svenska Akademien har kommit fram till. I den ordlistan finns inget hen, däremot ”henne” som står för en kvinna/flicka.

   Vi har i det svenska språket massor av gemensamma ord för kvinnor/flickor och män/pojkar: människor, personer, folk, bebisar, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, medelålders och pensionärer etcetera. Ord som inte är könsbestämda. Men vi har också ord som definierar mer exakt, definierar en skillnad: hon, kvinna, flicka eller han, man, pojke och så vidare.

   De som driver linjen att bara använda hen är få men de hörs, och den här stolliga idén har nu alltså tagit steget in på alltför många av landets förskolor. Förespråkarnas argument är bland annat att det är betydligt större skillnader mellan olika individer bland kvinnor och män än vad det är mellan kvinnor och män, och därför ska de inte särskiljas med orden hon och han. Men så är det ju inte alls!

   Det finns en skillnad mellan kvinnor och män som är betydligt större och enormt mycket mer väsentlig än alla individuella skillnader: Kvinnor har en livmoder och män har förmågan att producera spermier. Utan dessa två faktorer skulle mänskligheten inte existera – inte kunna leva vidare. Rimligen kan därmed ingen individuell skillnad vara större och mer betydelsefull.

   Vi når inte större jämställdhet mellan män och kvinnor genom att försöka göra det svenska språket luddigare och mindre precist. Och vi får inte mer jämställdhet genom att försöka förneka uppenbara skillnader mellan kvinnor och män. Skillnader som är väsentliga – men som naturligtvis inte gör något som helst förtryck av kvinnor försvarbar.

Sverige har nått långt i jämställdhet. I Riksdagen liksom i olika landsting och kommunfullmäktige utgör idag kvinnorna näst intill 50 procent. Och om inte för många kvinnor röstar på kd och sd i nästa val så kommer troligen kvinnor att utgöra en majoritet i riksdagen.

   Inom traditionella prestigefyllda mansyrken som ger stor makt, som till exempel åklagare, utgör kvinnorna nu 56 procent. Och när det handlar om eftergymnasiala studier har flickor/kvinnor gått förbi pojkar/män. Frågan är om det finns något land i världen där en nyfödd flicka har bättre samhälleliga förutsättningar än i Sverige?

   Men det finns stora frågor kvar att ta tag i, att gå vidare med, som till exempel: Lika lön för lika arbete, väsentligt högre löner inom samhälleligt viktiga kvinnoyrken som till exempel sjuksystrar och barnmorskor, att polisen måste prioritera kvinnomisshandel högre, att papporna ska ta ut mer föräldraledighet och vabba mer, och det som först nu har börjat uppmärksammas, kvinnor som blir fattigpensionärer.

   Men istället ägnar sig delar av den feministiska rörelsen åt att driva den tramsiga frågan om ”hen” som en stor fråga. Och när det visar sig att flickor bättre tillgodogör sig undervisningen i landets skolor, med allt vad där av följer med möjlighet till högre studier etcetera, då gör samma inskränkta sekteristiska grupperingar stor sak av att pojkar pratar mer i klassrummen.

   Nu har några kvinnosakskämpar som Belinda Olsson, Helene Bergman och andra höjt sina röster och frågar sig vart feminismen, eller i varje fall delar av den, egentligen är på väg. Det var på tiden. Det är precis vad som behövs. Kloka starka kvinnor som kan formulera sig och nå ut, och som ingen vettig människa kan stämpla som kvinnofientliga.

   När vi män försöker ifrågasätta de underligaste avarterna inom det som benämns feminism, hur sakliga vi än är, så kan vi uppenbarligen tillbakavisas med att vi är vita kränkta män och gubbslem, som bekämpar jämställdheten och är kvinnofientliga i största allmänhet.

   Och ja, jag erkänner. Jag bekämpar vissa sekteristiska feministgrupperingars möjligheter att förvanska och ludda till det svenska språket. Och jag envisas med att det är tramsigt och trångsynt att göra stor sak av att pojkar pratar mer i klassrummen, när det samtidigt bevisligen är så att flickorna bättre tillgodogör sig undervisningen. Jag erkänner att jag bekämpar tramset med små skitfrågor som drivs på bekostnad av de stora avgörande jämställdhetsfrågorna.

   Om jag idag hade barn på ett kommunalt dagis skulle jag stämma förskolan om den driver linjen att få barnen att säga hen istället för han eller hon. Driver linjen att barnen ska använda andra ord än de vedertagna som är i enlighet med vad Svenska Akademien har fastslagit. Som indoktrinerar barnen att använda luddiga svävande begrepp istället för mer precisa. Använda ett språk som är främmande för deras föräldrar. Det för tankarna till Stalin och sovjetstaten, det gamla Östtyskland och dagens Nordkorea.

   Att hitta på egna ord, eller omvärdera ord till en annan betydelse, är utmärkande för sekter. Politiska eller religiösa sekter. I den religiösa sekten i Knutby blir inte medlemmarna mördade eller avlider genom trafikolyckor, utan de ”tas hem” till Gud eftersom de är det utvalda folket. I de innersta sekteristiska kretsarna av Sverigedemokraterna benämns alla skribenter som bekämpar den rasism och främlingsfientlighet som sd står för, med begreppet ”kulturmarxister”. Om några skulle börja hävda att det här är begrepp vi även ska lära ut till barnen på dagis så skulle jag kraftfullt bekämpa det också.

   Slutligen, så väldigt olika länder som Finland, Kina, Ungern, Iran och Turkiet, har i sina språk gamla kvardröjande konstruktioner som innebär att de bara har gemensamma ord för man och kvinna. Är det någon som vill hävda att dessa länder därmed kommit längre än Sverige vad gäller jämställdhet?

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.