En före detta bonde jag lärt känna, har förklarat att tjurkalvarna tidigt har gjort upp om hierarkin i gruppen och att det gruffande som nu pågår inte nödvändigtvis behöver vara på allvar, utan är mer som en lek.
Varje gång det kommer ett nytt gäng kalvar till den här hagen blir det lite smågruff – men det är aldrig så att några bruna kalvar ger sig på en som är svart – eller tvärtom. Visst händer det att två med olika färger stångas lite men det är inte vanligare än att två svarta eller två bruna gör det.
Var och en som har lite vett i skallen vet att man inte ska gå in i en hage där en vuxen tjur betar. Tjurar kan vara nog så tjuriga – och därmed farliga. Och nedanför mitt fönster finns nu alltså ett helt gäng tjurar, som inte är speciellt fredliga och gulliga djur.
Varför accepterar de olika färger på varandra? Olika hudfärger om man så vill. Kan det vara så att de är mer utvecklade än de människor som är rasister? Har de kommit längre i utvecklingen, så att de därmed accepterar att alla inte ser ut på samma sätt? Har de insett att han där som inte ser ut som jag själv gör – ändå är som jag? Har de begripit den enkla självklara att det är bättre för alla att umgås civiliserat än att bråka och kanske till och med ta död på varandra?
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »
Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.
I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.