Börje Carlsson

Har rikspolischefen nått vägs ände?

Dan Eliasson utnämndes förmodligen inte till rikspolischef för sin duglighet, utan troligen beroende på sin formbarhet och för att han lovade att polisens omorganisation rymdes inom befintlig budget. Dessutom kanske det behövdes en polischef som inte var alltför petig med detaljer, personalfrågor och bestämmelser.

   Knappt har han hunnit tillträda tjänsten förrän verkligheten kommer ifatt honom och olika äskanden offentliggörs. Han måste ha fler poliser och han måste ha mer pengar. Nu har han fått nästan alla politiker med på tåget.

   Partierna försöker övertrumfa varandra genom att som på en auktion bjuda högre och högre. Det bästa bemanningsbudet ligger på nästan 4 000 nya poliser och när det gäller ekonomi börjar dessa bud närma sig Eliassons krav på hiskeliga 3 900 000 000 kronor. Detta är en massa pengar i synnerhet för en rikspolischef som inte tycks förstå pengars värde.

   Fyra tusen nya poliser! Vilken skillnad skulle dessa göra i en poliskultur som, genom en ogenomtänkt omorganisation, gått helt överstyr?

   I en polisorganisation där alltfler poliser tas i anspråk för än det ena och än det andra, där alltfler poliser hamnar framför datorn, där alltfler poliser får längre och längre till distriktens/områdenas utkanter och där alltfler poliser slutar av olika skäl och slutligen där alltfler poliser kommer längre och längre från medborgaren och verkligheten. I en sådan organisation gör fler poliser ingen skillnad.

   Allt handlar om polisledningen, deras signaler och deras förståelse och kunskap om medborgarnas förväntan på poliser. Dessa ledare saknas på riksplan och på det regionala planet. Här har skapats en regional styrning där polisiär kompetens har fått stryka på foten.

   Rikspolischefen utnämndes sist men detta hade nog ingen avgörande betydelse. När de regionala cheferna utsågs så fanns det en kader av övertaliga länspolischefer, biträdande länspolischefer och andra högre chefer. Hur dessa tidigare klarat sitt jobb översågs det med. Nu gällde det att först tillsätta de regionala cheferna och därefter deras biträdande. För att visa största möjliga oväld skulle naturligtvis någon/några regioner ha en kvinnlig chef och kanske någon chef skulle plockas utifrån.

   Jag har inget emot kvinnliga chefer och inte heller att chefer hämtas utanför det polisiära. Det jag har något emot är att många, både män och kvinnor, tillsattes utan att deras visade duglighet eller oduglighet, som polischef, vägdes in. Det är inte rimligt att inkompetenta chefer ska forma en ny polismyndighet.

   När dessa högsta chefer tillsatts fanns det många som blev över. Dessa överblivna fick, med bibehållen lön på cirka 60-80 tusen per månad, nya arbetsuppgifter som operativa chefer, som chef för utredningsavdelning eller liknande. Oftast jobb som de inte var kapabla till – men någonstans måste de ju placeras.

   Hela denna organisation låter, från rikspolischef och nedåt, värderingar och attityder sippra ner genom leden till poliserna på gräsrotsnivå. Där koncentreras alla dessa värderingar och resultatet blir nedslående.

   Om nu, som för Dan Eliasson, 25 miljoner är futtigheter så sipprar denna uppfattning ner genom polisleden och vem ska då känna för att ta något ekonomiskt ansvar.

   Om poliser och polisfacket är oroliga över utvecklingen får höra att näst högste chefen Löfving anser deras oro vara larv. Vad finns det då för anledning att oroa sig och försöka visa ansvar?

   Varför oroa sig för utvecklingen när de högsta cheferna inte gör det. Eliasson blir konfronterad över att fler poliser än någonsin säger upp sig. Han kontrar med dammiga siffror och hänvisar till historiskt material. Enda gången någon bryr sig om polisiär historia är när de behöver påvisa att framtiden trots allt är ljus.

   Hittills under årets tre första månader har 209 poliser sagt upp sig. Om det fortsätter i samma ökningstakt torde slutresultaten för 2016 bli ett tusental poliser varav lejonparten är under 40 år. Om någon dristar sig att addera poliser som säger upp sig och de poliser som pensionerar sig så blir antalet troligen större än antalet nya poliser. Men varför oroa sig? Rikspolischefen och hans närmaste underställda har sin plats vid köttgrytorna.

   Vidare har polisområdena alldeles för många bilar. De behöver inte denna mängd av fordon varför vagnparken åderlåts så nu är det inte bara personalbrist som hindrar poliserna från att åka på olika jobb utan nu saknas dessutom fordon.

   Men inte överallt. Ett antal chefer inom de nya regionerna har fått tjänstebilar. Så de mest umbärliga i polisorganisationen har fått egna tjänstebilar på bekostnad av utryckningsverksamheten. Är det någon som kan tala om för mig varför en regional chef och dennes bisittare ska ha tjänstebil?

   Hur ofta tas dessa chefers kunskap i anspråk som gör att de måste ha tjänstebil? Men det stoppar inte här för varje region har ytterligare ett antal oumbärliga chefer som måste ha tjänstebil. Så minskningen av tjänstefordon inom polisen är egentligen ökning. Bilarna har dock hamnat där behovet är minst.

   Vilka signaler sänder detta? Den arbetande kadern inom polisen ska ha allt färre fordon medan chefer på olika nivåer ska ha tjänstebil som också kan användas för privat bruk. Jag har inget emot att olika befattningshavare tilldelas tjänstebil men jag kan inte acceptera detta på bekostnad av andra polisiära fordon.

 

  Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.