Hur kostnadseffektiv är svensk polis?

Är kvantitativa mått rätt väg för att mäta polisens ekonomiska effektivitet? Det kanske det inte är men hur ska man mäta effektiviteten?

   Polisens huvuduppgift är att upprätthålla ordning och säkerhet, förebygga och utreda brott. Allt polisen gör är en del i denna uppgift. Det brottsförebyggande arbetet skulle kunna ses som effektivt om brottsligheten sjunker. En sjunkande brottslighet skulle kunna vara följden av ett effektivt brottsförebyggande arbete.

   Det kan också vara så att brottsligheten minskar för att anmälningsbenägenheten sjunker av olika skäl. En sjunkande brottslighet kan också vara tecken på en ineffektiv polis eftersom cirka 70% av de brott som redovisas till åklagare är trafikbrott, narkotikaförseelser, misshandel och snatterier. Alltså brott som oftast upptäcks av polis.

   Skulle polisen blunda för dessa brott skulle brottsligheten statistiskt sjunka med knappa 100 000 ärenden. Men är det resultat av en effektivare polis?

   Om polisen vidtar en rad åtgärder för att komma åt trafikbrott, tillgreppsbrott eller narkotikabrott blir polisen till synes effektivare. Men då ökar plötsligt den statistiska brottsligheten.

   Det är också möjligt att enbart utreda enkla brott för att få till en bra redovisningsstatistik. Betyder det då att polisen har blivit effektivare?

   Är det då fel att mäta kvantiteten för att försöka utreda om polisen är kostnadseffektiv?

   Av dessa skäl har jag valt att helt enkelt se vad medborgarna får ut av sina satsade skattepengar. Trots att polisen utöver utredningsverksamheten har många arbetsuppgifter. Detta är kanske inte en helt korrekt bild men den visar trots allt att utredningsverksamheten fallerar och tycks alldeles för kostsam.

   Polisverksamheten kostade ofantliga dryga 22 miljarder ( 22 000 000 000) kronor år 2015. Dessa pengar räckte till att avlöna 28 264 anställda, poliser och administrativa. Att hålla dessa med kontorslokaler, fordon, datorer, telefoner och uniformer och så vidare.

   Varje befattningshavare kostar därmed, inklusive allt runt om, cirka 778 tusen kronor per skalle.

   Som motprestation skall dessa tjänstemän skapa lugn och ro för landets medborgare. De har ett antal bevakningsuppdrag och arbetsuppgifter. De ska förhindra brott men de ska framförallt klara upp brott och se till så lagbrytare blir lagförda och straffade.

   Polisens uppgifter enligt polislagen är:

  • att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten
  • att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och ingripa när störningar har inträffat
  • att utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal
  • att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen fullgöra den verksamhet som ankommer på Polismyndigheten enligt särskilda bestämmelser.

   Orderingång och produktivitet. Det är svårt att mäta produktivitet men det är lätt att konstatera att orderingången är god då det handlar om cirka 1 503 000 anmälda brott för år 2015.

   Här finns en massa ludd om vad som sker med dessa ärenden varvid en stor del kallas handlagda och slutförda även om inget gjorts mer än att ett beslut, att göra ingenting, har fattats. Här har den stora arbetsuppgiften kommit att bli att administrera anmälningarna och därutöver just inte så mycket mer.

   Ungefär 161 000 ärenden redovisas till åklagare under hela 2015. Av dessa går 93 % till lagföring vilket betyder att drygt 11 000 ärenden inte är tillfyllest. Enligt tillgänglig Brå-statistik ökar andelen friande domar som år 2014 var 7,8 procent. För 2015 finns ingen tillgänglig statistik. Detta betyder i runda siffror att ytterligare elva tusen ärenden faller bort som otillräckliga.

   Med en budget på dryga 22 miljarder och en bemanning på strax under 30 tusen poliser och administrativa redovisas 149 tusen användbara ärenden (användbara trots att åtalet ogillas i cirka 11 000 fall) till åklagare.

   Om orderingången är god så går det inte att säga samma sak om produktionen. För detta får medborgaren därutöver ett antal utfärdade pass, vapenlicenser samt tillstånd. Alla dessa utfärdade handlingar är självfinansierade genom avgifter.

   Utslaget på den enda mätbara produktionssiffran, de redovisade och användbara 149 tusen ärendena, så har varje ärende kostat 147 000 kronor.

   Enligt polisens statistik är majoriteten enkla brott som är utredda och klara när de observeras/anmäls. Såsom snatterier, trafikbrott och narkotikaförseelser. Därutöver grips ett antal misstänkta på bar gärning eller flyende fot och som därför inte borde rendera i så höga utredningskostnader. Häri ligger också ett antal misshandelsbrott där gärningsman och målsäganden är bekanta med varandra. Totalt handlar det om ungefär 115 500 brott.

   När dessa självuppklarade (i stort sett självuppklarande) brott räknats bort återstår 33 500 brott av de redovisade ärenden som krävt någon utredning innan de redovisas till åklagare.

   Nu hamnar kostnaden på lite dryga 600 tusen kronor per redovisat ärende.

   I relation till de anställda blir antalet redovisade ärenden, per skalle, drygt fem ärenden per år eller ett redovisat ärende varannan månad räknat på det totala antalet redovisade ärenden. Skulle man drista sig att räkna på de brott som inte tillhör de självuppklarande blir statistiken förödande.

   En stor del av de myndighetsanställda tillför inget produktivt i konkret mening. Min uppskattning, utan att veta, är att avsevärt färre än hälften, kanske en tredjedel, av de myndighetsanställda är de mest produktiva. Trots besvärliga förhållanden, låga löner med ännu sämre löneutveckling, med frånvarande chefer och en besvärlig omorganisation, gör dessa poliser och många administrativa ett gott arbete. Denna produktiva personal är de som hjälpligt håller verksamheten i gång. Frågan kvarstår – hur kostnadseffektiv är svensk polis?

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.