Fängelsevåldets nödvändighet

Att det förekommer våld i kriminella kretsar förvånar knappast någon. Inte heller att det ibland blir slagsmål i fängelsemiljö lär överraska. Men att våld är en naturlig och ur vissa aspekter oundviklig del av anstaltslivet, kanske förvånar.

   Ett fängelse kan liknas vid vilket samhälle som helst, personer flyttar in och flyttar ut, konflikter uppstår, folk ska samsas, interna regler uppstår i olika sociala grupper, med mera. Även inom anstaltsvärlden skapas interna regler och normer, sociala konstellationer samt annat som definierar gruppen av fångar.

   Det som bland annat skiljer socialiseringen i en sluten institution från sammanslutningar av laglydiga medborgare i den fria världen, är villigheten att träda över gränser – alltså att bryta mot lagen. Denna villighet att gå emot socialt accepterat beteende, inklusive att ta till våld, präglar interaktioner och styr beteendet på fängelseavdelningarna.

   Inom ramen för ett examinationsarbete, undersökte jag sociala relationer i fängelse och det jag fann var att hot om våld är en central och i viss mån även naturlig del av den dagliga interaktionen fångar emellan.

   Just åtföljandet av regler är centralt för upprätthållandet av ordningen inom gruppen av fångar. Det är då inte främst tal om att följa samhällets lagar, inte heller de regleringar som införts av Kriminalvården, utan om de oskrivna regler som finns mellan de intagna. Dessa inofficiella/interna rättesnören styr vardagen för de frihetsberövade i större omfattning än officiella regler. Härigenom skapas en egen anstaltskultur som bland annat innebär ett ”vi-mot-dom”-tänkande sett till relationen med vakterna, vilket i sin tur utmynnar i den interna regeln om att endast begränsad kontakt ska ske med de anställda, annars riskerar man att utpekas som angivare.

   Dessa interna regler innefattar även styrning av vardagliga aspekter såsom att man torkar upp efter sig själv i köket, håller en god personlig hygien, att alla konflikter löses inom gruppen utan att blanda in vakterna och mycket mera. En del saker är desamma som ute i samhället, men konsekvensen av att till exempel inte torka upp efter sig kan mycket lätt eskalera till en våldsam situation.

   Inom det interna regelverket har även utvecklats en egen social/hierarkisk struktur. Fyra sociala klasser anses finnas i svenska fängelser: överklassen, medelklassen, underklassen och underunderklassen. En fånges vardag påverkas mycket av var i denna hierarkiska ordning man befinner sig. Många omständigheter påverkar vilken social klass man tillhör, det går även att klättra eller sjunka i status beroende på ens eget beteende.

   En viktig faktor är vilken gärning man dömts för. Överst hittar man ofta mördare, de med gängtillhörighet, de dömda för grovt rån eller narkotikabrott, generellt handlar det om yrkeskriminella. I mitten finns bland annat misshandelsdömda. Längst ner på en normalavdelning hamnar ofta de med grava missbruk. Sen finns även alla de som dömts för sexualbrott och de som gett sig på barn.

   Hamnar man i denna absolut lägsta sociala klass så krävs placering på särskilda skyddsavdelningar där endast sexualbrottsdömda finns. I annat fall skulle andra fångar skada eller till och med döda dem. Här är ännu ett exempel på hur våld/hot om våld, är en del av anstaltskulturen och den vardagliga interaktionen.

   Även om handgripligheter inte utövas på daglig basis, så är hotet om att behöva ta till eller utsättas för våld, ständigt närvarande i de flesta situationer. I fängelsevärlden blir Darwins evolutionsteori om överlevnad av de starkaste tydlig. Det finns fångar som hela tiden söker efter svagheter hos andra intagna för att exploatera dessa. Våldet blir då ett naturligt verktyg för att få sin vilja igenom hos interner som är fysiskt och/eller psykiskt svagare.

   Varför är då våld eller hot om våld, en så central del av socialiseringen i fängelse? Svaret kan bland annat hittas i den kriminella identiteten, den innefattar ett ställningstagande där man aldrig tillåter kränkning. Respektlöshet straffas hårt och omedelbart. Att förlora ansiktet är något som, i värsta fall, anses värt att döda för. Detta är en delvis förklaring till våldets normalisering bland fångarna. Dessutom måste en konflikt i fängelse hanteras.

   På utsidan finns möjligheten att avlägsna sig, för att därigenom undvika bråk, men innanför institutionens låsta dörrar är det mycket svårare att dra sig undan. Enda sättet är att gå till vakterna och begära självisolering, något som kan innebära att de andra ser ner på en och det ryktet kan spridas och fortsätta skapa problem för en enskilde.

   Interaktionen mellan fångar har flera likheter med hur de fria medborgarna umgås inom olika sociala grupper, man söker sig till likasinnade, för att komma in i en ny grupp krävs anpassning, med mera. Det som står ut är dock skillnaderna. I fängelsets värld är det inte bara accepterat att bryta mot samhällets lagar, utan i många sammanhang påbjudet. Våldet, eller i alla fall villigheten att ta till våld, är en naturlig del av vardagen och finns alltid med som en faktor att ta hänsyn till när intagna socialiserar.

   De interna/oskrivna reglerna som finns har utvecklats med våldet som sanktionsmedel, till exempel är principen om att aldrig gå till vakterna i händelse av konflikt djupt rotad, ”vi-mot-dem-mentaliteten” skapar egna normer och sätt att förhålla sig till varandra. Skulle en fånge umgås för mycket med kriminalvårdare, så riskerar man att misstänkliggöras av medintagna, något som kan leda till att man utsätts för våld av de andra.

   Polisen har våldsmonopol i syfte att upprätthålla lag och ordning i det demokratiska samhället. Våldet fyller en likartad funktion inom fängelsets slutna värld. För att undvika kaos och säkerställa att de oskrivna/interna reglerna följs, krävs konsekvenser när någon inte vill anpassa sig till den rådande ordningen, denna konsekvens är ofta våldsam.

 

   Ricard A R Nilsson har varit med som skribent från Para§rafs första dag. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt artonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag Kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit två deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd och Med döden som skugga. Ricard har även släppt böckerna En livstidsdömds dagbok och Under Kriminalvårdens grönrandiga påslakan. I dessa skildrar han det brutala fängelselivet.

Han bloggar numer här:

http://www.nilsson-larancuent.com/ricards-blogg/

Och twittrar här:

twitter.com/BakomGaller

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och söndag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.