Vi är våra egna fångar och vakter

Om skoltiden på många sätt påminner om en fängelsevistelse är arbetslivet för vissa mer likt straff med elektronisk boja. En individ som går i pension har vanligen tillbringat i runda slängar 16,5 år under fängelseliknande inspärrning och minst 45 år med fotbojsliknande övervakning. Därpå följer i bästa fall en kort tids frihet innan det är dags för den slutgiltiga inspärrningen i väntan på att livets dödsdom verkställs.

   I svenska fängelser sitter 4000 personer frihetsberövade. En betydande del av dessa är dömda för mord. Den som har mördat någon har tagit en annan människas liv och det anses rimligt att de blir av med 10-15-20 år eller mer av sitt eget. Men det är inte bara mördare och andra brottslingar som vi låser in i slutna förvar med övervakning och starkt begränsad frihet under lång tid. Hela vårt samhällsbygge förutsätter inspärrning och kontroll av medborgarna.

   En genomsnittlig svensk hamnar på dagis/förskola när han eller hon är 1,5 år gammal. Då inträder det kollektiva frihetsberövandet med omfattande övervakning.

   Förskollärarnas två mest grundläggande uppgifter handlar om förvaring och övervakning. Den som påstår något annat ljuger. Det finns så klart också pedagogiska och vårdande inslag (de vi som föräldrar gärna vill tänka på) men den huvudsakliga anledningen till varför barn spärras in i byggnader tillsammans med andra barn är för att vi ska kunna gå till våra jobb.

   Om barnet inte övervakas kan det rymma eller skada sig själv eller andra. Därför är en förskola alltid omgärdad av ett rastområde med en grind som endast kan forceras av vuxna eller äldre barn. Man behöver inte ha särskilt livlig fantasi för att se att förskolans rastområde har stora likheter med fängelsets.

   I sexårsåldern räknar vi med att vissa delar av övervakningen har internaliserats, vilket innebär att barnet har kommit att bli sin egen övervakare – även om en del hjälp fortfarande behövs. Det finns inte längre en tydlig gräns för rastgården med staket eller stängsel. Istället övervakar rastvaktande personal att allt går lugnt till och håller i viss mån koll på var barnen befinner sig.

   Till sin hjälp har de också ett angiverisystem där barn uppmuntras att skvallra på sina egna vänner om någon rymmer iväg eller skadar någon annan. Det där lär vi nämligen ut i skolor och kallar det för värdegrundsarbete.

   I dagens Sverige går de allra flesta elever grundskola (9 år) som är obligatorisk och gymnasieskola (3 år) som är frivillig, men den som väljer att avstå från gymnasieutbildning kommer samhället att straffa bland annat med arbetslöshet och/eller dålig ekonomi.

   När en elev tar studenten har hon suttit institutionellt inspärrad med förskoleklass och dagistid inräknad i ungefär 16,5 år. Under denna period har hon ständigt övervakats och bestraffats.

   De mest avgörande momenten under skoltiden är också de som övervakas hårdast och det är också där bestraffningssanktionerna tydligast träder in. Vid ett prov samlas mobiltelefoner in (precis som på ett fängelse är det mobilförbud) och läraren patrullerar runt i skrivningssalen för att säkerställa att ingen fuskar. Inlämningsuppgifter granskas med hjälp av effektiva datorsystem som ska känna igen om eleven har stulit material från någon annan text. Om detta skulle visa sig vara fallet drabbas eleven av uppsträckningssamtal med rektor och riskerar dessutom att bestraffas med icke godkänt betyg på kursen.

   Frihetsgraden är något högre ju äldre ett barn blir, men konsekvenserna vid överträdelse av gemensamma regler blir samtidigt större. En elev som går i gymnasieskolan förväntas nu vara sin egen fånge och fångvaktare. Samma sak kan sägas om diverse eftergymnasiala utbildningar. Ja, på vissa sätt om hela våra liv.

   De allra flesta människor kommer förr eller senare ut i arbetslivet och väldigt få arbeten är av ett sådant slag att individens närvaro inte kontrolleras tidsmässigt och rumsligt. Vi kan till exempel ha stämpelklockor eller finurliga datorincheckningssystem. Allt går ut på att kontrollera att vi är där vi ska vara precis när vi ska vara där och att vi gör precis det vi förväntas göra. Det är samma princip som vid bruk av elektronisk fotboja.

   Många av oss gifter oss och en del skulle påstå att äktenskapet är instiftat av samhället i ett övervaknings- och kontrollsyfte. I våra privata hem riskerar annars samhället att tappa kontrollen över oss. Äktenskapet är på så sätt en finurlig anordning genom vilken vi tvingas in i rollen som personlig övervakare till någon vi älskar. Juridiska termer som solidariskt betalningsansvar eller giftorätt gör att vi måste hålla koll på våra partners förehavanden.

   Äldreboenden, där många av oss slutligen hamnar, är vanligen ganska låsta platser och här är vi tillbaka i en inspärrningssituation som mer liknar förskolans. Samhällets oro är nu att den äldre personen inte längre klarar av sitt jobb som fångvaktare åt sig själv. Rymningsrisken är åter stor. Därför träder samhället än en gång in med handfast bevakning.

   Hela vårt samhälle präglas av övervakning. Till och med den moderna arkitekturen med sina stora öppna ytor och glasväggar gör vad den kan för att bygga bort privatliv och frihet. Storebror ser dig. Lillebror också. Och morsan. Och farsan. Och folk som du inte ens känner. Och som om det här nu inte skulle vara nog installeras allt fler övervakningskameror på gator och torg, alltså några av de få fredade platserna i våra liv.

   Du kanske tycker att hela resonemanget i texten känns överdrivet. Så farligt är det väl ändå inte att samhället har lite koll på oss? Man kan väl inte jämföra samhällets normala kontroll över medborgarna med de straff som utdöms för brott? Kanske har du rätt. Förmodligen har du rätt. Nästa gång jag går förbi en grupp dagisbarn som går hand i hand med orangea reflexvästar vill jag i alla fall tänka att du har rätt. Det känns bäst så. Inte minst om jag därefter ser en bild på de sammankedjade orangeaklädda fångarna på Guantánamo.

 

Para§raf i morgon:

Börje Carlsson:  Likhet inför lagen – olikhet inför domstolen

 

   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Nu är Andreas även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.