Robin och Christian

Vad vi vet och inte vet i fallet Kevin

Fallet med den mördade fyraåringen Kevin har upprört många – med all rätt. Två bröder, en femåring och en sjuåring ”dömdes” för mordet. Men de dömdes inte i domstol utan av en polis vid en presskonferens. Det blev ett så kallat ”polisiärt uppklarat fall”. Ett uttryck som det alltid finns anledning att se upp med. I värsta fall kan det innebära att en barnamördare går lös.

   ”Polisiärt uppklarat” är inget formellt begrepp som ingår i några lagar eller polisregler. Men det är ett begrepp som allt som oftast används. I bland även efter att någon blivit frikänd i domstol.

   Naturligtvis kan det ibland vara berättigat. Har man odiskutabla bevis som DNA, fingeravtryck och kanske till och med flera ögonvittnen som sett vad som hänt – men den utpekade gärningsmannen är död, så är det rimligen polisiärt uppklarat. Men likafullt bör frågan avgöras i domstol, så att en domstol i så fall fastslår att så är fallet. Därmed kan anhöriga till den utpekade överklaga om de anser att det blivit fel.

   I en rättsstat är det domstolar som har sista ordet. Inte poliser och åklagare. Polisens uppgift är att utreda det eventuella brottet och sedan är det upp till åklagare att avgöra om det man fått fram räcker för att väcka åtal. Likaså är det upp till åklagaren i målet att bevisa att den misstänka är skyldig.

   Om man då överför det här till fallet med Kevin, var hamnar vi då? Vad vet vi? Och vad kan vi hysa förhoppningar om att få veta?

   Vi vet att de båda bröderna, Robin och Christian, vid fem respektive sju års ålder, förhördes i timmar och återigen timmar. Gång på gång. Vi vet att de pressades bortom rim och reson i rent grymma förhör, som fler än en beskrivit som psykisk barnmisshandel. Vilket är brottsligt.

   Vi vet att ingen av föräldrarna fick närvara vid de flesta förhör.

   Vi vet att ingen advokat utsågs till de både små pojkarna. Och vi vet att föräldrarna inte upplystes om att det skulle vara möjligt att få en advokat utsedd.

   Vi vet att föräldrarna inte fick ut förundersökningen trots att de begärde det.

   Vi vet att föräldrarna litade på poliserna och åklagaren. Litade på att de skulle agera rättvist och ärligt.

   Vi vet att föräldrarna förhördes när de brutit ihop och var intagna på psyket, fullproppade med allehanda droger.

   Vi vet att föräldrarna inte upplystes om att de kunde begära en så kallad bevistalan i domstol. Det kan man göra när det gäller så här små barn. Och då kan domstolen komma fram till att det hela är klarlagt men att så små barn inte kan dömas. Men det hade sannolikt en domstol aldrig kommit fram till i det här fallet, eftersom det inte finns tillstymmelse till bevis mot bröderna.

   Vi vet att förhören videofilmades.

   Vi vet att poliserna bit för bit matade pojkarna med vad de trodde hade hänt så pojkarna skulle kunna veta vad de skulle erkänna. Det har vi sett på videoinspelningarna.

   Vi vet att man tidigt i utredningen anlitade psykologiprofessorn Sven Åke Christianson som expert och rådgivare. Och vi vet att han med tiden hade en alltmer aktiv roll i utredningen, eftersom han på den tiden sågs som något av en tankeläsare.

   Vi vet att polisens tekniker klargjort att det inte hade varit möjligt för de här två små pojkarna att bära Kevin från platsen där polisen anser att mordet har skett till den plats där Kevin hittades.

   Vi vet att rättsläkaren Lennart Rammer som obducerade Kevins kropp klargjort att det inte fanns några släpmärken på Kevins kropp som tydde på att han släpats mellan den påstådda mordplatsen och platsen där han hittades. Det var därtill enligt Rammer ”ogenomtränglig terräng” där han i så fall skulle ha släpats.

   Vi vet att förhörsledaren Rolf Sandberg vid en presskonferens påstod att bröderna hade erkänt och de hela därmed var utrett och klart. Något som han senare även upprepade i SVT:s program.

   Vi vet att ett erkännande inte räcker för att döma någon i domstol. Fler än hundra personer har erkänt Palmemordet utan att ens ha blivit åtalade.

   Vi vet att det måste finnas annan bevisning som stöder ett eventuellt erkännande. Vilket det inte finns i fallet med Kevin. Så även om bröderna skulle ha erkänt något den enda gång videokameran inte var ingång, så hade de inte kunnat dömas på den grunden även om de varit vuxna män.

   Vi vet att om man videofilmar förhör med barn, vilket man ska göra, och något väsentligt skulle komma fram när inspelningen inte är igång – så sätter man igång inspelningsutrustningen och tar om just den biten eftersom det kan utgöra ett viktigt bevis. Utgöra det bevis som alla dessa timmar av förhör uppenbarligen gick ut på. Om att just det påstådda erkännandet inte har spelats in, har rättsläkaren uttalat sig och sagt:

– Det är något som är skumt.

   Vad är det då vi inte vet. Det är en hel del. Blev Kevin mördad? Det tycks finnas en viss osäkerhet runt det. Var det möjligen en olyckshändelse som någon eller några kände sig skyldiga till?

   Vad vi inte heller vet är om det stämmer, som Sven Åke Christianson påstår, att det fanns barnpsykologer närvarande vid förhören av bröderna? Eller om han bara försöker skylla ifrån sig. Om det var så att minst en barnpsykolog var närvarande vid förhören, kanske inte de poliser som förhörde Kevin i första hand ska klandras för de orimligt hårda förhören av två barn? Hade de uppbackning av både barnpsykologer och psykologiprofessorn Sven Åke Christianson var det kanske inte så konstigt att de körde på som de gjorde. Förhörsmetoderna var naturligtvis fel och rent grymma men frågan är vem eller vilka som ska lastas för det?

   Vi vet inte heller vem eller vilka som är gärningsmännen om det nu var ett mord. Men vi vet att den eller de i så fall funnits kvar ute bland allmänheten i alla dessa år. Och att nu få fram vilka de var, det framstår som näst intill omöjligt.

   Vi vet att det är många människor som blivit offer i den här härvan. De två anklagade bröderna naturligtvis. Men även deras föräldrar och styvmamman. Och inte att glömma, Kevins föräldrar och anhöriga, där såren nu rivs upp och sorgearbetet börjar om. De har levt med en lögn och får troligen aldrig reda på vad som hände med deras son.

   Däremot är inte professor Sven Åke Christianson något offer hur mycket han själv än försöker framställa det som om han vore ett stackars offer. Allt tyder på att han tvärtom är i högsta grad medskyldig till brödernas lidande under de här åren. När han i medierna försöker framställa granskningen av fallet som en häxprocess mot honom blir det både patetiskt och cyniskt. Någon borde upplysa honom om att i en demokrati är mediernas uppgift att kritiskt granska. Medan det i diktaturer, som till exempel Nordkorea, är mediernas uppgift att lyfta fram och berömma allt som framstående figurer för fram och absolut inte komma med någon som helst kritisk granskning.

   Vad vi vet och som är glädjande mitt i denna djupt sorgliga historia, är att någon polis eller civilanställd inom polisen har sett till att Dan Josefsson och hans team har fått ut såväl den sekretessbelagda förundersökningen som de inspelade förhören. Någon inom polisväsendet har alltså reagerat och insett att det här måste komma ut. Den personen har tagit en risk och förtjänar en eloge.

   Jag får ofta höra att det väl inte är mediernas uppgift att hålla på med ansvarsutkrävande. Nej, det är i första hand domstolarnas uppgift. Men i det här fallet kommer det inte att bli några formella konsekvenser för inblandade poliser, åklagare och psykologer. Ingen kommer att dömas. Och sannolikt kommer inte bröderna som ”dömdes” som mördare vid en presskonferens att få något skadestånd, om inte det blir några speciella åtgärder i just det här fallet.

   Möjligen – förhoppningsvis – leder mediernas granskning till att Sven Åke Christiansson efter skandalerna med Quick-fallet och nu med Kevin, till att han aldrig mer anlitas i någon som helst polisutredning. Granskningar av de polisärenden han varit inblandad i genom åren är redan i gång på ett flertal redaktioner.

   Men JO kan väl granska och kritisera? kanske någon invänder. Ja, men ingen behöver bry sig. JO har till exempel i genomsnitt riktat kritik eller allvarlig kritik mot olika åtgärder inom Kriminalvården två gånger i veckan de senaste årtiondena, utan att det resulterat i någonting.

   Men JK då? Dagens justitiekansler tycks mest ägna sig åt medborgare som blivit felaktig behandlade inte ska få något skadestånd, eller i varje fall ett ytterst litet skadestånd. Vem vet, det här kanske en dag slutar med att bröderna får JK som motståndare i ett skadeståndsärende?

   Jag ställde frågan i en tidigare krönika, som handlade om Försäkringskassan, om vi skulle se staten som ond eller god. En språkpolis protesterade och menade att man inte kunde se en stat som ond eller god. Kan ligga något i det även om begreppen är vedertagna i europeiska diskussioner om statens roll. Men det kanske är bättre att i symboliska termer se staten som en medspelare eller en motspelare? Hur det varit i fallet med Kevin vet vi – hur det kommer att bli återstår att se.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.