Väntade de på att kvinnor med skyddade personuppgifter skulle bli mördade?

Redan i juni 2015 började olika personer veta vad som skulle hända. Internrevisionen på Transportstyrelsen försökte stoppa det. Och så småningom Säpo. Under hösten 2015 fick tjänstemän på några departement veta att personer med skyddade uppgifter skulle kunna röjas. Vintern 2016 visste några statsråd vad som hade hänt och enligt vad som påstås var det i januari 2017 som statsministern fick veta det. Men alla höll tyst och mörkade. Vad väntade ni på?

   Under två år hade allt fler fått veta. Anställda på Transportstyrelsen och säkerhetspolisen. Allt fler tjänstemän på olika departement. Minst en åklagarkammare med flera. Sannolikt var det mer än hundra personer som visste. Men först när det avslöjats i medierna – började man berätta.

   Vad väntade ni på? Väntade ni på att se om några av de förföljda kvinnorna som hade skyddade personuppgifter skulle bli mördade? Eller på att några dödshotade journalister eller militära agenter skulle bli dödade – så att ni skulle bli tvungna att berätta?

   Det ska mycket till för att få sina uppgifter om var man bor och liknande skyddade. Man ska vara utsatt för direkt fara för sitt liv. Och det omprövas oftast med ett eller två års mellanrum. Faran ska vara aktuell. Man får inte sina personuppgifter skyddade när ett hot är några år gammalt.

   Jag vet – för jag är en av de journalister som har fått dödshot avseende både mig själv och min familj. Och därmed fått skyddade personuppgifter. Har haft det i drygt tio år. Numer omprövas det för mig vart fjärde år.

   Är alltså en av dem som har hotats på grund av vad vi framfört i olika medier. Hotats för att vi gjort vårt jobb. Fått ta emot dödshot för att vi rapporterat om företeelser som extremister av olika slag inte vill kännas vid. Eller för våra åsikter. I mitt fall för att jag är för demokrati och emot nazism, fascism och högerextremism i största allmänhet.

   Nu är jag inte oroad för egen del. Har ordnat mitt boende enligt de råd jag fått från poliser som är specialiserade på den här typen av skyddsfrågor. Och våra stora hundar släpper inte in några främmande personer på sitt revir. Därtill har jag sett till att jag har andra medel att ta till om det skulle behövas.

   Innan jag hade ordnat det här var det värre. Under en period fick jag snabbt byta bostad och när jag skulle hämta posten ur en postbox en kilometer från min ordinarie bostad, kördes jag dit av kriminalpoliser som intog positioner och klargjorde hur jag skulle agera när jag gick och låste upp postboxen.

   Men har man valt att arbeta med kritiskt granskande samhällsjournalistik så får man räkna med att inte bli älskad av alla. Och där jag växte upp i en av de illa sedda förorterna lärda man sig snabbt vad hot och fysiskt våld innebar. Och att det gällde att stå upp. Inte vika ner sig – för då blev det värre. Då skulle de andra vinna.

   Men hur mår en del av kvinnorna som på grund av förföljelse nu gömmer sig? Som kanske redan har blivit utsatta för såväl sexuellt våld som grov misshandel – och som fruktar för sitt och sina barns liv. De vars situation har bedömts så allvarlig att svensk polis tillstyrkt att de ska ha skyddade personuppgifter. En del av dessa kvinnor har sannolikt vidtagit åtgärder liknande mina – men troligen har inte alla haft den möjligheten.

   Hur mår de, när chefen för Säpo konstaterar att vi i det här läget måste utgå ifrån att de skyddade personuppgifterna har blivit röjda? Och hur många journalister kommer att sluta rapportera om vissa frågor – förutom de som redan har gjort det? Hur många kriminalpoliser har fått sitt arbete omöjliggjort? Och hur många militära agenter har snabbt behövt plockas hem och omplaceras? Det handlar om cirka 10 000 skyddade medborgare som via körkortsregistret kan ha blivit röjda.

   Väntade alla de som kände till haveriet – på att några av oss skulle bli mördade? Avvaktade de för att se om de skulle bli tvungna att gå ut och berätta? Ingen gjorde ju det innan medier den här sommaren avslöjade haveriet. Allt tyder på att man försökt mörka vad som hänt. Försökt mörka att skyddade personers identiteter nu fanns i händerna på folk i Tjeckien, Kroatien och Rumänien. Personer som inte var säkerhetskontrollerade.

   Framträdande politiker pratar gärna och mycket om ansvar. Stefan Löfven säger gång på gång att han som statsminister tar ansvar för landet och regeringen. Men har han gjort det i den här frågan? Har han inte tvärtom mörkat allt så länge det var möjligt?

   Alternativet som statsministern just nu, Anna Kinberg Batra, pratar lika ofta om att hon är beredd att ta över ansvaret. Har hon gjort det i det här fallet? Har hon tagit ansvar när hon nu fortfarande driver ett partipolitiskt spel som går ut på att avsätta den nuvarande regeringens mest dugliga statsråd i form av försvarsministern? Peter Hultqvist som till och med hyllats för vad han åstadkommit av borgerliga ledarskribenter och militära experter. Och inte minst, är ett statsråd som inte kan lastas för det här haveriet.

   Vilka vinner på det som hänt och det här partipolitiska agerandet? I första hand naturligtvis de främmande stater som kan ha kommit över de här omfattande registren. Här hemma är Sverigedemokraterna vinnarna. Alltså det parti där ledande figurer pratar och skriver om att olika makthavare och etablerade medier medvetet döljer information, har nu fått vatten i massor på sin kvarn. Har fått sina sympatisörer och presumtiva väljare än mer övertygade om att det bland de etablerade partierna inte finns något att hämta.

   Vad innebär det för oss andra? Antingen vi har skyddade personuppgifter eller inte. Vi som inte för vårt liv kan tänka oss att rösta på något som hör hemma i den mörkblåbruna röran.

   Jag är inte ansluten till något parti och har ingen anledning att uppmana någon att rösta si eller så. Det är upp till var och en. Men om det var riksdagsval idag – skulle jag rösta blankt. Jag kan inte se något vettigt alternativ där jag skulle kunna lita på att den regeringen skulle ta sitt ansvar inför medborgarna – när något händer som vi inte kunde förutse på valdagen.

För övrigt anser jag…

    att det ska bli intressant att se med vilken förklaring allianspartierna ska lyckas krångla sig ur att de skjutit sig i foten genom att framhärda i sitt misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist. Att de kommer att göra det är självklart. Frågan är bara när och med vilken ursäkt.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.