Det måste gå att få upprättelse när det blivit väldigt fel

Varje år döms cirka 10 000 personer till fängelsestraff i Sverige. Möjligen får en eller två av dessa efter en tid resning i Högsta domstolen och får därmed sitt fall prövat på nytt. Varje gång det sker har en eller flera journalister granskat fallet och fått fram nya omständigheter. Ska rättssäkerheten bygga på enskilda journalisters arbete? Eller behövs det som Kaj Linna skrev om här på Para§raf i onsdags, ett resningsinstitut?

   Att någon som sitter i fängelse får resning i Högsta domstolen (HD) innebär inte att han eller hon blir fria. Det innebär bara att fallet ska granskas på nytt i domstolsförhandling.

   Det är ytterst svårt att få resning i HD. Som advokat Peter Althin har uttryckt det:

– Det är inte omöjligt att få resning i HD, men näst intill omöjligt.

   Processen är lång och omständlig. Var och en kan själv skriva till HD och begära resning men utan en advokat är det i princip omöjligt att komma någon vart. Och det kräver därtill att advokaten i de flesta fall måste arbeta pro bono – alltså utan att få betalt.

   Advokaterna vet i sin tur, att om de ska få igenom en resning så måste det till uppmärksamhet på fallet i olika medier. Alltså journalister som gräver. Sådana journalister är en bristvara. De flesta ägnar sig åt att rapportera vad makthavare av olika slag för fram.

   Titta gärna på en vanlig nyhetssändning i någon TV-kanal och räkna hur många av inslagen som har föregåtts av någon form av grävande. Och tvärtom, hur många som bara är ett återgivande av vad någon har påstått. Visserligen ibland med lite näsvisa frågor – men inte med utgångspunkt i något som helst grävande.

   Om då den här advokaten och en eller flera journalister lyckas rota fram nya omständigheter, som om dessa hade varit kända när personen ifråga dömdes och kan antas ha resulterat i en annan dom – då kan det möjligen leda till resning i Högsta domstolen. Som alltså i sin tur resulterar i en ny domstolsförhandling. Men därmed inte sagt att personen ifråga blir frikänd.

   Men låt oss backa bandet för att se vad som hänt innan HD fattat beslut om resning – eller avslag. Om tillräckligt många av HD:s domare anser att det finns något att ta på, något med substans, i en resningsansökan så skickar man det hela vidare till Riksåklagaren (RÅ) för yttrande. RÅ i sin tur låter det gå vidare till åklagaren i målet, som i sin tur kontaktar de kriminalare som har utrett det hela.

   Hur stor är då sannolikheten att den åklagare och de poliser vars tidigare arbete resulterat i en fällande dom – nu kommer fram till att de har gjort fel? Kommer fram till att den här personen sannolikt är oskyldig. Och det oavsett om de genomfört nya förhör och undersökningar eller inte. Som var och en förstår händer det inte ens vart tionde år. Alltså inte en enda gång avseende de 100 000 personer som dömts till fängelse under den här tioårsperioden.

   När de meddelat RÅ vad de kommer fram till resulterar det i ett yttrande från RÅ till HD om att RÅ inte kan se något skäl till resning i ärendet. Detta yttrande går vidare till advokaten som får yttra sig om det. Och efter att justitieråden på HD, granskat yttrandena kommer de nästan alltid fram till att de avslår resningsyrkandet.

   Men – de kan i det läget tillstyrka oavsett vad RÅ fört fram. Det har hänt. I fallet med hemvårdaren Joy Rahman tillstyrkte man med minsta möjliga marginal, tre justitieråd var för resning och två mot. Det hade då föregåtts av en tidigare resningsansökan som fått enhälligt avslag i HD.

   Men framförallt hade det föregåtts av sex års arbete för mig och en av landets absolut främsta brottmålsadvokater, Peter Althin. Och andra journalister som hakade på. Och enskilda personer som engagerade sig. Och fängelsepräster och fängelsepastorer. Och riksdagsledamöter. Och internationella juristprofessorer och medier som hade reagerat.

   När det till slut blev en ny rättegång i Svea hovrätt, släpptes Joy Rahman fri två veckor innan man hade hunnit formulera den enhälligt friande domen. Så säker var alltså rätten på att han skulle frikännas. En liknande historia har nu Kaj Linna bakom sig – och några andra.

   Så här lång och krävande är alltså processen i olika uppmärksammade fall. Fler än jag har under den här långa vägen med få ljus i tunneln sagt:

– Det är ju själva f-n att det ska vara svårare att få igenom att man i en rättegång granskar fallet en gång till, än vad det en gång var att döma honom till livstids fängelse.

   Saken är ju den att det inte behövs någon absolut bevisning för att döma någon i en svensk domstol. Inte någon bevisning som definitivt utesluter annan möjlig gärningsman.

   Det räcker med indicier eller i varje fall en indiciekedja. Vad är då indicier? Det är något som tyder på något. Som pekar i en viss riktning. Något som vi i dagligt tal kan översätta med ordet ”kanske”. Alltså kan ett antal ”kanske” leda till en fällande dom.

   Men det händer väl ytterst sällan? kanske någon invänder. Nej, det är faktiskt inte helt ovanligt. HD klargjorde, när de beslutade om resning för Joy Rahman, att det man skrivit i tingsrättens och hovrättens domar om att det fanns teknisk bevisning hade varit fel. HD kom fram till att han uteslutande hade fällts på indirekt bevisning. Alltså på indicier. Något som Peter Althin och jag då hade hävdat i sex års tid.

   För Kaj Linna handlade det om indicier och ett ytterst tveksamt vittnesmål som med tiden visade sig vara felaktigt. På ren svenska var det en lögn. Därtill en lögn som inte var så värst svår att genomskåda och motbevisa. Ändå fick Linna sitta inlåst i nästan 13 år. Och det trots att landets mest ansedda tidning, Dagens Nyheter, under år efter år påtalade att det mesta tydde på att Kaj Linna var oskyldigt dömd.

   När så den här oerhört långa processen vid några få tillfällen har resulterat i ett frikännande, finns det personer som hävdar att den som frikänns därmed inte ska ses som oskyldig! Utan att det bara handlar om att bevisningen inte räckte till för en fällande dom.

   Detsamma kan faktiskt sägas om dig som nu läser det här, eller mig, eller statsministern. Bevisen har inte heller räckt till för att fälla oss. Inte ens för att åtala oss. Ska vi därmed inte ses som oskyldiga?

   Om en person som är frikänd inte betraktas som oskyldig hamnar vi i en väldigt konstig situation. Konkret har det alltför många gånger resulterat i att polisen inte försöker ta reda på vem gärningsmannen är. För de ”vet ju” att det var Joy Rahman, eller Kaj Linna, eller Christer Pettersson eller Quick/Bergwall och så vidare. Därmed kan sannolikt ett antal mördare fortsätta att röra sig fritt ute bland oss andra medborgare.

   Det är i högsta grad nödvändigt med ett resningsinstitut, skrev Kaj Linna i onsdags. Utifrån sin egen erfarenhet vill han verka för det. Det hedrar honom att han inte släpper den frågan nu bara för att han själv är en fri man.

   Han har helt rätt. Och såväl den nuvarande chefen för HD som en tidigare delar hans åsikt. Det behövs ett resningsinstitut som i många andra länder. Ett resningsinstitut med egna utredningsresurser i form av åklagare, advokater, domare och erfarna kriminalpoliser. Och som är helt fristående från domstolar, åklagarväsendet och polisväsendet.

   Det kommer inte att innebära att en väldig massa fängelsedömda får sina fall prövade på nytt och frikänns. Men det kommer att resultera i att några fler än vad det är idag blir frikända. Internationella erfarenheter visar det. Det är människor som utreder, åtalar och dömer – och människor gör ibland fel.

   Framförallt kommer det därmed att finnas en möjlighet att få sitt fall prövat på nytt, utan att en eller flera journalister måste engagera sig och gräva i fallet under många år och en eller flera advokater måste arbeta utan ersättning i månader och år med fallet.

   I avvaktan på att ett svenskt fristående resningsinstitut kommer till stånd kan man ändra ordningen så att det räcker med att en av HD:s domare anser att det som lagts fram räcker för resning. Alltså, om en av landets högsta domare, ett av justitieråden, anser att man ska granska ett fall en gång till i form av en ny domstolsförhandling, så ska det göras. Om det sedan leder till ett frikännande eller inte blir domstolens sak att pröva.

   Men skulle inte en sådan ordning innebära att det blev en väldig massa fler rättegångar som skulle tas om? Nej, det skulle möjligen bli 2-3 ytterligare rättegångar per år. Och det har rättssäkerheten råd med.

   Slutligen – det kommer framöver att bli en strid om Kaj Linnas skadestånd. Det går reda nu att förutse. Den nuvarande Justitiekanslern håller så hårt i pengarna att man skulle kunna tro att det var hennes egna. Egentligen är frågan enkel, ett litet skadestånd innebär att den svenska staten och rättsväsendet säger:

– Shit happens!

   Medan ett ordentligt tilltaget skadestånd innebär att staten säger att sådant här absolut inte får hända och att den oskyldigt dömde ska kompenseras ordentligt. Även om inga pengar kan kompensera fullt ut att en medborgare stämplats som mördare och oskyldigt fått tillbringa många år i fängelse, så är en ordentligt tilltagen summa en viktig markering.

 

Kaj Linnas artikel finns att ta del av här.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.