Thomas Bodström

Mina möten med Thomas Bodström

I och med att Thomas Bodström nu inte blir landshövding i Stockholm är rimligen såväl hans direkta som indirekta politiska karriär avslutad. Men hur kunde han över huvud taget bli aktuell för den posten? Under åren har jag träffat Bodström ett flertal gånger. Tror att jag genom dessa möten har förstått varför han både fick uppdraget och därefter fick sparken innan han ens hade tillträtt.

   Under de 40 år jag arbetat som skrivande journalist, Tv-producent och författare, har jag betat av 13 justitieministrar.

   Några har jag kommit att känna respekt för, genom att de varit kunniga, pålästa och inte minst svarat rakt på frågor utan att slingra sig. En av dessa var Carl Axel Petri. Han var en erfaren domare som under en av Fälldins regeringar på 80-talet tillsatte som partilös justitieminister. Om vi ska vara noga så var han ”oberoende borglig”.

   Den andra, vilket kanske förvånar en del, var Laila Freivalds. Oj vad vi bråkade genom åren. Vi hade olika åsikter i en hel del frågor men det berodde inte på att hon, som så många andra ministrar, var okunnig. Hon fick mig aldrig att ändra ståndpunkt i någon fråga och så vitt jag vet gällde det även omvänt. Men hon vann min respekt. Några år senare var vi båda med i mentorgrupp för KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället. Även där gjorde hon bra ifrån sig.

   Vem var då i mina ögon den sämsta av dessa 13 justitieministrar? Vem var minst påläst, mest okunnig och den som jag genom åren kom att känna allt mindre politisk respekt för? Det var Thomas Bodström. Samtidigt som han på ett rent personligt plan var den charmigaste, mest fyndiga och roligaste.

   Petri och Freivalds var samma personer innan Tv-inspelningarna gick igång, under själva intervjun och efteråt. De var helt enkelt trygga i sina roller som justitieministrar. Det var inte Bodström. Därför klarade han aldrig av de viktiga avvägningarna mellan vad polisledningen krävde i form av avlyssningar och smygfotograferingar, i förhållande till vad som fanns i den andra vågskålen – medborgarnas integritet.

   Min yngsta dotter var tonåring under Bodströms sista år som justitieminister. En dag hörde jag henne prata om att göra en ”bodströmmare”. Nyfiket frågade jag vad det betydde? Hon svarade med en uppsyn som alltför många tonårsföräldrar har mött genom åren, en uppsyn som betyder, ”fattar du ingenting”?

– Att man spelar in någon i smyg. Det vet väl alla?

   När jag första gången skulle intervjua Bodström och jag mötte honom i departementets korridor, låg det en fotboll där.

– Är det där någon slags folklig approach? frågade jag.

– Nej, jag fick bollen av rikspolisledningen när jag tillträdde, svarade Bodström. Vi brukar ha jongleringstävlingar med den här på departementet.

Så du som gammal elitspelare kan spöa dom andra och visa vad man kan göra med en fotboll?

– Nja, det är en annan kille som brukar vinna. Men honom ska vi drogtesta, svarade Bodström skrattande.

   En sådan inledning på ett möte med en minister hade jag aldrig tidigare varit med om. Aldrig varit i närheten av. Det är naturligtvis väldigt avväpnande att möta en person som man aldrig träffat tidigare och mötet börjar med att man skrattar ihop. Att det är en justitieminister som får en att skratta gör inte saken sämre. Och det där återkom vid olika möten. Han var alltid sympatisk, pojkaktigt charmig och rolig, på ett personligt plan.

   Men sedan började intervjun i hans rum. Det satt någon slags pressekreterare med som Bodström sneglade på nervöst gång på gång. När jag intervjuade honom hade hemvårdaren Joy Rahman nyligen frikänts, efter att ha suttit oskyldigt dömd i landets hårdaste fängelser i åtta år. Rahman hade flera gånger i olika medier framfört att han ville ha en ursäkt från staten, vilket ju var högst rimligt.

   Så jag frågade Thomas Bodström om inte han som justitieminister kunde framföra statens ursäkt till Rahman?

– Det får väl i så fall dom göra som dömde honom, svarade Bodström.

   Till saken hör att Bodström inte en sekund kunde beskyllas för vad Rahman blivit utsatt för. Bodström var inte justitieminister när Rahman dömdes. Han var inte ens politiskt engagerad då. Han gick med i Socialdemokratiska partiet först när han blivit tillfrågad om han ville bli justitieminister. Så han hade rimligen haft allt att vinna politiskt på att framföra den där ursäkten, som Rahman aldrig någonsin fick. Resten av intervjun fortsatte i samma anda. Kort sagt, den gav inget alls.

   Andra gången vi möttes skulle vi vara med i något morgonprogram i SR. När Bodström kommer ser han härjad och sur ut, så jag frågar om det hänt något?

– Ja, AIK förlorade ju igår. På övertid!

   För den som inte håller på något lag kan det kanske framstå som lite barnsligt och tramsigt men jag gillade att landets justitieminister var så starkt engagerad i ett lag att det fortfarande tärde på honom dagen efter en förlust.

   Nästa gång var vi med i SVT:s morgonsoffa. När vi kommer ut från TV-huset ska vi, som så ofta, vidare till TV4:s morgonprogram för att diskutera samma sak där:

– Du kan få åka med oss, säger Bodström.

   Jag hade i och för sig bilen på SVT:s parkering men tanken att sitta och prata lite mer avslappnat med honom i Säpos bil gjorde att jag tackade ja.

   Jag minns inte vad vi pratade om. Varken samtalet i bilen eller vad det var vi diskuterade i TV-husens morgonsoffor. Jag minns inte heller vad det handlade om när vi båda tillsammans med bland andra kriminologprofessorn Jerzy Sarnecki var med i ett seminarieliknande program i SVT.

   Det kunde ha handlat om oskyldigt dömda och möjligheterna till resning, som då liksom nu var högaktuellt. Eller om polisens avlyssningar och möjligheter till buggning. Eller om de planerade superfängelserna som Boström ville ha.

   Det förvånar mig att jag inte minns det eftersom jag minns väldigt mycket från samtalen och intervjuerna med Laila Freivalds och andra ministrar. Det är väl helt enkelt så att mötena med Bodström inte har lämnat något efter sig att minnas.

   Dock minns jag att vi pratade om vem som skulle kunna tänkas bli ny generaldirektör för Kriminalvården, när Bodström och jag träffades på en privat fest för en vän som fyllde 50 år. Och jag minns att Bodström tycktes ointresserad av vem det skulle bli.

   Bodström skulle aldrig ha blivit justitieminister. Han är en av de där man mött genom åren, såväl män som kvinnor, som har tagit sig fram med fyndiga repliker och en personlig charm. Troligen är han en mästare på att mingla.

   Det räcker oftast väldigt långt. Men det riskerar att bygga ett självförtroende som inte har någon riktig bas. Ett självförtroende utifrån att man alltid klarar olika situationer med fyndiga roliga repliker och personlig charm. Ett självförtroende som kan leda till dåligt omdöme, eftersom man aldrig riktigt behöver stå för vad man gör – och inte gör.

   Det brukar inte sällan braka ihop när omgivningen en dag frågande säger:

– Och? Vad har du egentligen uträttat? Det är mycket snack men…

   Thomas Bodströms charm och kontaktnät i vida kretsar öppnade dörrar för honom. Dörrar där han gärna släpptes in för att utgöra någon form av seriöst alibi som före detta justitieminister. Som i Allras styrelse.

   Han inte bara accepterade att mot ett arvode på en kvarts miljon om året sitta med i den styrelsen, han lånade dessutom ut sin röst till en reklamfilm för företaget. När det i olika medier kom fram att Allra var ett skojarföretag som lurat tusentals pensionärer och blåst dem på deras pensionspengar, hoppade han av. Men innan dess hade han varit med och beviljat en extra utbetalning på 20 miljoner till skojarna som ägde företaget.

   Så där stod han då. Han hade inte lämnat efter sig något annat från tiden som justitieminister än de speciellt hårda superfängelserna som idag kostar en massa skattepengar men inte ens är fyllda till hälften med fångar. Därtill större möjligheter för polisen vad gäller avlyssning av medborgarna. Många minns också att han under den här tiden vägrade att låta sig drogtestas.

   Inte heller fanns det något enda rättsfall som har uppmärksammats för att Thomas Bodström, som advokat, hade gjort speciellt bra ifrån sig.

   Då blir det helt plötsligt officiellt att Thomas Bodström ska bli landshövding i Stockholm! Men va f-n!

   Vi var väldigt många som milt uttryckt undrade hur det kunde komma sig? Hade de som utsett honom ingen a-a-aning om vad han hade haft för sig genom åren? Visserligen brukar regeringar ge före detta ministrar olika landshövdingsposter, antingen det är sosseregeringar eller alliansregeringar. Vilket alltför ofta leder till katastrofala resultat. Men Thomas Bodström av alla…

   Vartefter olika saker kom fram om Allra och Bodströms agerande började riksdagspartier från både höger och vänster ifrågasätta utnämningen. Till slut sprack alltihop. De omdömeslösa som utsett honom, insåg till slut att det inte gick att ha en sådan person som landshövding eftersom det inte bara är ett jobb där man kan sitta och visa upp sig och klippa ett och annat band vid någon invigning.

   Hur som helst så har Bodström ett välbetalt toppjobb inom FIFA, som ordförande för deras Appel Committee. Inom internationella fotbollsorganisationer får ju både det ena och det andra passera, så där får han säkert sitta kvar. Och del pengar får han väl in på föredrag och sina böcker, så det lär inte gå någon nöd på honom.

   Nu återstår bara en fråga: När soppan med miljonsvindleriet i Allra är utrett ner till sista kronan och Bodströms agerande, och brist på agerande, synats fullt ut – kommer då Advokatsamfundet att låta honom vara kvar där som advokat? Med pojkaktig charm och snabba fyndiga repliker kommer man långt, inte minst inom den politiska sfären – men inte hur långt som helst.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.