Dick Sundevall

Två advokater om #metoo

Debatten om olika sidor av synen på #metoo fortsätter. En sak är dock klar, allt mer kommer ut om hur en del män beter sig svinaktigt. Senast i form av en bitvis fruktansvärd beskrivning av mäns agerande, undertecknad av 456 skådespelare. Men i synen på konkreta utpekanden av namngivna män är skillnaderna minst sagt märkbara.

   En del kvinnor har i olika medier hävdat att #metoo i första hand handlar om att kvinnor delar med sig av sina erfarenheter. Och det är naturligtvis väldigt bra att så sker.

   Men jag är övertygad om att en stor majoritet av kvinnor såväl i Sverige som i andra länder även vill att det ska leda till att både män som betett sig svinaktigt vaknar upp och inser vad som uppenbarligen har pågått och pågår – och att även män i allmänhet inser det.

   En del kommentarer på min tidigare krönika om att inte låta #metoo bli trams, tyder på att allt för många män ännu inte insett det. Andra kommentarer, från en del kvinnor, tyder på att de inte tycker att jag och andra män ska lägga oss i vad som nu pågår. Inte ha synpunkter och inte redogöra för hur vi ser på #metoo.

   Jag håller inte med. Anser tvärtom att det är viktigt att män nu gör just det. Men jag ska ändå låta den här krönikan i huvudsak handla om hur två kvinnor reagerat – två välkända advokater.

   Den ena är Elisabeth Massi Fritz. Det som utmärker henne är att hon skickar ut mer pressmeddelanden än hela övriga advokatkåren tillsammans. Goglar man på hennes namn är det första som kommer upp en annons med rubriken: Advokat Elisabeth Massi Fritz – Bäst i Sverige på brottmål. Ett påstående som rimligen såväl landets jurister som rättsjournalister har anledning att ifrågasätta.

   Kort sagt så är hon inte direkt blygsam. Må så vara – men problemet är att hon allt som oftast påstår att det finns stödbevisning för än det ena och än det andra som skulle bevisa att den misstänkta gärningsmannen är skyldig. Hon agerar alltså som en åklagare, vilket krånglar till rättsprocessen – eftersom hon faktiskt är advokat.

   Vad som krånglar till det än mer är att mig veterligen har det aldrig hänt att det hon benämner stödbevisning har varit något som en domstol sett som avgörande stödbevisning. När det då handlar om en misstänkt gärningsman, som inte är dömd för något, får hon personen ifråga att framstå som skyldig som f-n.

   I veckan var Massi Fritz med i Malou efter tio, i TV4. Där hävdade hon bestämt att det fanns stödbevisning avseende att en medieprofil påstått ha våldtagit en kvinna. Massi Fritz vet mycket väl att fallet har utretts av polisen och inte resulterat i åtal.

   Hon vet naturligtvis också att det är preskriberat och att det hon påstår om någon form av stödbevisning aldrig kommer att prövas i domstol. Och att det hon framför innebär ett starkt utpekande av personen som våldtäktsman. Av en medlem i Advokatsamfundet är det minst sagt oseriöst och oetiskt att komma med ett sånt uttalande.

   Därmed över till en annan medlem i Advokatsamfundet, en såväl i Sverige som internationellt högt respekterad jurist, generalsekretaren i Advokatsamfundet, Anne Ramberg. Låt mig här redovisa några centrala stycken ur vad hon skriver om #metoo:

   Den sista tiden har präglats av en unik rörelse där kvinnor under hashtaggen #metoo berättat om trakasserier och övergrepp. Deras erfarenheter berör. Det finns en stark kraft i dessa berättelser. De avslöjar, vad som förefaller vara, en utbredd machokultur och en människosyn som måste anses som fullständigt oacceptabel i ett modernt samhälle, inte minst i ett land som brukar utge sig för att vara ett av världens mest jämställda.

   Längre ner i sitt inlägg fortsätter Ramberg:

   Dessa vittnesmål underlättar för andra kvinnor att våga berätta och de försvårar upprätthållandet av en tystnadskultur inom företag och organisationer. #metoo kan bidra till att trakasserier av kvinnor – och även män för den delen – prioriteras som en angelägen jämställdhetsfråga. Detta är den positiva sidan av den nu pågående kraftsamlingen bland världens kvinnor. Men, det finns samtidigt skäl att mana till besinning.

   Anne Ramberg fortsätter en bit ner i sitt inägg:

   Utan att ifrågasätta riktigheten av anklagelserna och utan att skuldbelägga offren finns skäl att i några fall ställa sig frågande till den mycket långfristiga passivitet som i övrigt resursstarka kvinnor enligt egna utsagor uppvisat. Jag är heller inte övertygad om det ändamålsenliga i att kvinnliga statsråd, med uppgift att styra landet, med onödig utförlighet redovisar sina sexuella erfarenheter.

   När män sitter i tv-soffor och ber om ursäkt för att de varit för ivriga i familjens sängkammare riskerar den allvarliga frågan därtill att få ett löjets skimmer över sig.

   Mycket finns i stället att göra för att ingjuta mod hos unga kvinnor att reagera och i förekommande fall anmäla övergrepp. I de fall det inte är fråga om åtalbara gärningar bör reaktionerna främst inriktas på att framåtsyftande åstadkomma bättre umgängesformer.

   Den allmänna moralpanik och lynchstämning som i flera fall följt på #metoo-initiativet har en del rätt obehagliga drag.

   Utpekanden och namnpubliceringar av personer, som för många år sedan uppges ha gjort sig skyldiga till allt från våldtäkt, till att ha visat prov på allmänt dåligt omdöme, är enligt min mening inte godtagbart utom möjligen i alldeles speciella fall. Den omständigheten att medielandskapet förändrats väsentligt utgör inte skäl att negligera den goda pressetiska regeln att inte publicera obekräftade och djupt kränkande uppgifter såvida det inte finns ett uppenbart allmänintresse.

   Detta gäller i synnerhet när någon utpekas som grov brottsling och saknar möjlighet att bli rentvådd i en rättegång eftersom det eventuella brottet är preskriberat och således inte kan bli föremål för åtal och rättslig prövning. Så torde vara fallet med den våldtäktsanklagade ledarskribenten.

   Det hade möjligen, allt annat lika, kunnat vara en annan sak om det uppgivna brottet begåtts i närtid och offret i anslutning härtill polisanmält gärningsmannen för våldtäkt eller annat allvarligt brott. För visst finns det ett allmänintresse om en av landets mest namnkunniga och vokala ledarskribenter på en av landets största tidningar skulle göra sig skyldig till våldtäkt. Särskilt i ljuset av ett ovanligt starkt engagemang i jämställdhetsfrågor.

   Men att, som nu tycks ha skett, ställa vederbörande vid offentlig skampåle utan reell möjlighet till försvar måste nog anses innefatta ett kraftigt övertramp.

Ramberg avslutar sitt inlägg med orden:

   Ett rättssamhälle kännetecknas av lagstiftning där den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning och en rättstillämpning som inte är godtycklig. Myndigheter och domstolar ska vara oberoende samt iaktta objektivitet och saklighet. Ingen ska kunna dömas utan stöd av lag. Allas likhet inför lagen och oskuldspresumtionen är grundbultar i den demokratiska rättsstaten.

   I folkdomstolen saknas dessa rättssäkerhetsgarantier. Den fjärde statsmakten, pressen, har därför en ansvarsfull uppgift, särskilt i tider av starka opinionsyttringar och fake news.

   Journalister ska granska makten och andra företeelser i samhället. Detta tycker jag också att svenska media i huvudsak gör på ett föredömligt sätt. Det finns i närtid många goda exempel. Allt från DN:s granskningar av myndigheter till SvD:s artikelserie om papperslösa kvinnor. Det är därför angeläget att pressen inte ålägger sig begränsningar som innebär en självcensur, även om jag kan tycka att blodtörsten ibland kan ta överhanden på bekostnad av sakfrågan.

   I en demokrati är fria och obundna media den yttersta garanten mot korruption och maktmissbruk. Pressfriheten är dock under starkt hot i många länder också på nära håll. Vi måste därför stå upp för yttrandefriheten och pressfriheten. Ett sätt är att värna pressens självsanering och pressetiken. Dessa utgör tillsammans det bästa skyddet för den fjärde statsmakten.

   Och även i folkdomstolarna måste vissa anständighets­regler gälla.

   #metoo-engagemanget är oerhört viktigt och allt tyder på att det fortsätter med allt större styrka. Sexuella övergrepp ska anmälas och utredas. Är det grovt och kan föras i bevis, ska gärningsmannen låsas in. Men som Anne Ramberg skriver:

   Den allmänna moralpanik och lynchstämning som i flera fall följt på #metoo-initiativet har en del rätt obehagliga drag.

   Låt oss för att #metoo-engagemangets stora framgång ska fortsätta och leda till konkreta resultat, ta fasta på Anne Rambergs avslutande ord:

   Även i folkdomstolarna måste vissa anständighets­regler gälla.

 

Anne Rambergs inlägg i sin helhet finns att ta del av här.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.