150 000 utsätts för rasistiska hatbrott varje år

2018-01-16

En känd nationalekonom satt nyligen och räknade på hur många gånger jag använt ordet ”hat” i en krönika på Paragraf. Om jag inte minns fel kom han fram till att det var fjorton gånger. Kanske är det dags för honom att ta fram kulramen igen. Den här krönikan handlar nämligen om hatbrott.

   Nationalekonomen i fråga skriver dagligen små essäer på sin Facebooksida om hur hemskt det är i Sverige som en följd av invandringen. Till och med nyårshälsningen till följarna var en uppräkning av den senaste skörden av våldsbrott. Just hatbrott mot invandrare missar han dock alltid att ta upp.

   Med sarkasmer och hårda ord riktar han sin vrede mot den svenska invandringspolitiken och hur Sverige fungerar. Över 70 000 personer följer sidan och att döma av deras påhejande kommentarer hatar de också verkligen det här landet.

   Men nationalekonomen och följarna vill inte kalla det hat. Oro och omsorg säger de att det handlar om. 150 000 personer fick under 2016 känna på konsekvenserna av sådan ”omsorg”.

   Enligt NTU (Nationella trygghetsundersökningen) så utsattes nämligen uppskattningsvis 150 000 personer för främlingsfientliga och rasistiska hatbrott och 81 000 utsattes för anti-religiösa hatbrott. Muslimer var den religiösa grupp som var mest utsatt.

   I slutet av förra året kom en rapport från Brottsförebyggande rådet som bekräftar samma bild. Vi har omfattande problem med hatbrott i Sverige och det riktar sig i väldigt stor omfattning mot människor med utländsk bakgrund. Våldet mot människor på asylboenden ökar till exempel kraftigt.

   72% av alla anmälda hatbrott har främlingsfientliga och rasistiska motiv. Antalet anmälda anti-religiösa hatbrott har ökat de senaste åren. 7% av alla hatbrott har islamofobiska motiv och 5% har kristofobiska motiv. 3% har antisemitiska motiv.

   Den absolut vanligaste brottstypen för hatbrotten är olaga hot och ofredande men det handlar också om till exempel våldsbrott och skadegörelse.

   Endast 4% av alla anmälda främlingsfientliga hatbrott under perioden 1 januari 2015 till 31 maj 2017 personuppklarades – vilket innebär att någon har kunnat knytas till brottet och få sitt straff.

   Förtroendevalda politiker utsätts allt oftare för hatbrott. Företrädare för vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna drabbas oftare av hatbrott än andra partiföreträdare. Det är till exempel dubbelt så sannolikt att en vänsterpartistisk politiker drabbas av hot och hat i sin roll som politiker än att en företrädare för SD gör det. Inte sällan har även dessa hot rasistiska motiv.

   96% av alla främlingsfientliga hatbrott riktar sig mot invandrare. Av dessa handlar 12% om hatbrott mellan individer från olika invandrargrupper. 84% av gärningsmännen är av helsvenskt ursprung. Endast 4% av de anmälda främlingsfientliga hatbrotten handlar om svenskar som säger sig ha blivit utsatta av invandare på grund av sin etnicitet.

   Den statistiska bilden är alltså klar och tydlig. Rasism förekommer mot infödda svenskar och rasism förekommer mellan invandrare med olika bakgrund, men dessa typer av rasism är i jämförelse ett marginellt problem.

   Människor ur en majoritetsgrupp förtrycker människor ur en minoritetsgrupp – sällan tvärt om. De svenskar som utsätts för främlingsfientliga hatbrott gör det så gott som uteslutande i miljöer där det finns väldigt få ”helsvenskar”. Det är inte så konstigt. Segregationen har lett till att individer som tillhör majoritetsgruppen på ett nationellt plan inte alls alltid gör det på ett lokalt plan.

   Främlingsfientliga hatbrott hetsas fram av människor som eldar på främlingsfientliga strömningar genom att beskriva Sverige som en krigszon. Människor luras att tro att kriminalitet och utslagning i samhället är en konsekvens av invandringen och invandrare får betala priset för denna inskränkthet.

   Men hetsandet hade aldrig fungerat om inte många människor i vårt land känt att det finns allvarliga problem med vår integrationspolitik. För så är det. Hetsarna har en poäng men deras analys är ofullständig.

   Vi som bodde i de förortsområden som idag kallas särskilt utsatta förstod redan i slutet av 80-talet vart det var på väg. Då var invandringen till Sverige ganska låg men det var alldeles uppenbart att förorterna hade kommit att fungera som avstjälpningsplatser för allt majoritetssamhället inte ville ha – människor inräknat.

   Hela Sverige har inte i tillräcklig utsträckning delat på ansvaret för att välkomna nya människor till vårt land. Det har lett till att vi har ett Sverige där människor i delar av landet är livrädda för invandrare eftersom de träffat alldeles för få och i andra delar av landet är de livrädda för invandrare eftersom de träffat alldeles för många.

   När jag gick i skola i Hammarkullen under 80-talet så skulle jag gissa att det i genomsnitt var 7-10 invandrare i varje klass. Vi tänkte inte ens på att det var så eftersom invandring sågs som något helt naturligt. Man hörde egentligen aldrig någon prata om att det fanns för många invandrare eller att invandrare var annorlunda på något annat sätt än att de kom från ett annat land.

   Idag är situationen helt annorlunda. Invandrare i Sverige kan inte undgå att förstå att många hellre hade sett dem dö i ett syriskt kulregn i nyhetsrapporteringen på teve än behöva stå jämte dem i ett svensk höstregn och vänta på bussen.

   I förortsområden i Sverige idag finns det skolklasser där samtliga elever är första eller andra generationens invandrare. I andra områden är inga elever första eller andra generationens invandrare. Det visar att Sverige är ett extremt splittrat land.

   Hat växer fram ur rädsla. Rädslan är alltid som störst där kunskapen och erfarenheten är som minst. Om vi på allvar ska kunna komma till rätta med de främlingsfientliga hatbrotten så måste hetsandet mot invandrare på sociala medier upphöra och segregationen måste bekämpas.

   Invandrare måste integreras snabbare och mer effektivt. Jobb och utbildning från dag ett. Diskrimineringen på svenska arbetsplatser måste upphöra. Alla svenskar, måste fortsätta att visa att de vill vara en del av vårt samhälle genom att ställa upp på gemensamma lagar och regler.

   Nationalekonomer kan sitta på sina kammare och räkna ord men på det sättet löser vi inga integrationsproblem. De löser vi genom en uppriktig vilja att hellre lösa de problem som finns än att med hårda ord skapa nya.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Nu är Andreas även en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.