Hanif Bali

Så radikaliserades Hanif Bali och Joakim Lamotte

Hanif Bali, Ann Heberlein, Katerina Janouch, Joakim Lamotte – listan kan göras längre än så. De har alla startat som relativt normala samhällsdebattörer och sedan alltmer radikaliserats till oigenkännlighet. Det som förenar dem idag är ett starkt hat mot det svenska samhället och ett lika starkt hat mot vår invandringspolitik. Vad hände? Varför blev ett gäng helt vanliga medieprofiler och politiker skogstokiga systemkollapsprofeter?

   Jag skrev låtar och sjöng i ett band som hette Hanif. Vi släppte en debutplatta i mitten av 00-talet som fick ganska fina recensioner. Det blev ingen stor karriär av det där men vi hann med att vara förband åt Robert Plant på Cirkus i Stockholm och spelas en del på radio.

   Alla medlemmar i bandet var uppvuxna i Hammarkullen och Gårdsten – områden som idag kallas särskilt utsatta. Bandnamnet tog vi ifrån pizzabagaren i Hammarkullen. Han bakade fantastiska pizzor och hade bland annat det underbara erbjudandet köp tio pizzor – få en handduk.

   Som alla band med självaktning hade vi en webbsida. I vårt fall hade vi den lämpliga adressen hanif.se. En dag fick jag ett mejl från en ung driven moderatpolitiker. Han hette Hanif Bali och undrade om han kunde få köpa vår webdomän hanif.se. Det kunde han inte. Det var om sanningen ska fram ganska skönt att visa en moderat att det finns saker som inte är till salu.

   Sedan dess har jag följt Bali lite på avstånd och i takt med hans tilltagande radikalisering har jag följt honom närmare och med allt större oro. Vad hände egentligen med den där trevlige ynglingen som siktat in sig på vår webadress och skrev ett artigt mejl?

   År 2011 var den 24-årige Bali ny i Riksdagen. Som flykting från Iran kände han starkt med andra invandrare och integrationsfrågor var viktiga för honom. I en debattartikel i Expressen formulerade han sig så här:

I den offentliga debatten är Sverigedemokraterna relativt subtila. På nätet blir bilden en annan. Här ges hatet och skuldbeläggandet fritt spelrum. Sättet att organisera sig har varit likadant överallt och i alla tider – eliten tänjer på gränserna men håller sig inom dem medan anhängarskaran rättframt sprider propagandan. Plötsligt, en dag, har gränserna sprängts eller suddats ut. Plötsligt har humanismens ­fördämningar brustit.

   Sa Hanif Bali det där? Ja. Samma person som idag kommer med våldsamma hot av slaget ”förändra dig eller dö” till skribenten Moa Berglöf eller ”låt dem strejka ihjäl sig” om ensamkommande flyktingbarn var för sju år sedan orolig för att rasismen en dag skulle normaliseras.

   I samma debattartikel skrev han: ”Många av oss har tyst sett på när främlingshat och extremism ­normaliserats i Sverige.” och längre fram: ” Än finns tid att agera. Ännu har det islamofoba hatet inte blivit ­normalt. Vi kan fortfarande ta tillbaka det offentliga samtalet.”

Samme man som 2011 menade att Sverigedemokraterna måste hållas på avstånd och att vi måste agera mot det islamofoba hotet kallar nu profeten Mohammed för en ”pedofil analfabetisk ökenkrigare”.

   Det är som att orden kommer från en annan människa. De Sverigedemokrater han såg som det stora hotet är han idag bästa kompis med och de ord han såg som tecken på avhumanisering tar han nu i sin egen mun. Hanif Bali har radikaliserats.

”Håll käften! Är du dum i huvudet?”, ”jävla syltryggar”, ”käften batikhäxa!” – tre citat från den radikaliserade Hanif Bali.

   Jag skulle vilja se 2011 års Hanif Bali läsa lusen av 2018 års Hanif Bali. Jag är säker på att ynglingen skulle vinna debatten och jag är säker på att 2011 års humanist mådde bättre än den radikaliserade konstant arge systemkollapsprofeten med det långa skägget.

   En annan person som radikaliserats är Joakim Lamotte. Jag minns första gången jag hörde talas om honom. Det var med en av de första filmerna han gjorde. Den fick stor spridning på nätet. Lamotte satt i sin bil och var ledsen och arg. Men den gången var han inte arg på invandrare som begått brott utan på människor som försökte stoppa ett flyktingboende.

   Men någonting hände. Lamotte startade med ambitionen att säga som det är och slutade som någon som säger som de som betalar vill att det ska vara. Den oberoende journalisten blev genom swish-donationer en beroende systemkollapsprofet.

   Från att tidigare ha fått föreläsa på skolor om jämställdhet blev han allt mer sällan inbjuden och välkommen. Som en följd av flirten med de främlingsfientliga krafterna gjorde han sig omöjlig i skolvärlden där det demokratiska arbetet alltid är viktigare än enskilda individers rätt att få säga vad som helst till vem som helst när som helst.

   På sista tiden har Lamotte gjort sig omöjlig till och med för tidningen Göteborgs-Posten som annars länge kritiserats för att man på ledarplats blivit alltmer populistiskt högerextrem. Tidningens intresse av att publicera Lamottes krönikor avtog allt mer och Lamotte valde att hitta på att han censurerats, vilket inte skett.

   Av taktiska skäl utmålar sig Lamotte som martyr. Det har gått så långt att Lamotte borde få en egen symbol: martyrrunan. Alla är alltid taskiga mot honom, tycker han själv. Förutom swishdonatorerna då så klart. Ju mindre världen älskar honom desto mer älskar följarna honom.

   Den radikaliserade Joakim Lamotte sitter inte längre i sin bil och gråter över grannar som med hårda ord bekämpar flyktingboenden. Den radikaliserade Joakim Lamotte gör vad han kan för att skapa ett samhälle där snart ingen längre kommer att gråta över bristen på medkänsla med människor som flytt hit från krig.

   Jag tror att den tidige Lamotte hade suttit i sin bil och i förtvivlan gråtit över den sene Lamottes brist på omtänksamhet.

   Minns ni Marcus Birro som arg poet? Han träffade inte alltid rätt men ilskan riktade sig inte nedåt den riktade sig alltid uppåt.

   Minns ni Ann Heberlein – den kristna humanisten som öppenhjärtigt och modigt kämpade för att öka förståelsen för bipolära sjukdomar?

   Minns ni sexualrådgivaren Katerina Janouch som i all enkelhet ville tala om människors känslor, behovet av kärlek och kritiken mot ett alkoholromantiskt samhälle där vi har slutat att ta hand om varandra?

   Någonstans hände någonting. Alla människor förändras. Några av oss blir bara mer av det vi en gång var. De flesta tappar gradvis våra ideal och blir lite mesigare, lite fegare.

   Men en del radikaliseras till att bli alltmer destruktiva, hatiska och våldsamma. Livet i den offentliga debatten är inte lätt. Med hårda ord får man hårda törnar och hårda törnar kan göra att människor isoleras och förhärdas.

   Med nya åsikter får man nya vänner. Och de nya vännerna kommer att bli allt viktigare när de gamla vännerna blir allt mer besvikna på den förändring som skett.

   Det är som när någon lämnar sin familj och sina vänner för att gå in i en sekt. Kärleken från sektmedlemmarna känns bara starkare och blir bara allt viktigare ju mer ens åsikter avviker från den grå massans. Till sist är man beroende och vägen tillbaks blir svårare och svårare.

   Hanif Bali, Katerina Janouch, Joakim Lamotte och Ann Heberlein älskas inte av sina följare av någon annan anledning än för att de med hårda ord visar att empatilöshet och hat är ett möjligt alternativ till omtänksamhet. Bittra människor som vill fortsätta vara bittra behöver göda sin bitterhet och därför fyller systemkollapsprofeterna en viktig funktion för dem.

   Vi ska ta hand om våra egna först menar Heberlein. Och ja, när ekonomiska drivkrafter, politisk karriär och främlingsfientliga uttalanden drivit en människa allt längre från offentlighetens värme är de egna till sist de enda medmänniskor som återstår. Alla andra är motmänniskor.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Nu är Andreas även en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.