Nu har JUSEK riktat sina strålkastare mot polisverksamheten

2018-02-16

Utan att snubbla på orden kungör akademikerförbundet JUSEK att polisbristen inte avhjälps med fler poliser utan vad som krävs är fler jurister, eller att redan befintliga jurister används bättre. Under mina år som polis har jag inom polisen bara träffat enstaka jurister som tillfört polisverksamheten något positivt. De jurister som söker sig till polisen tycks oftast vara de som inte platsar någon annanstans.

   Det ställs betydligt högre krav på blivande poliser än vad som ställs på polisanställda jurister, här räcker det med godkänt betyg i utbildningen. Eller som Runeberg skrev om Sven Duva ”målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.”

   De jurister som tillfört polisverksamheten något är de jurister som blivit vid sin läst och inte försökt styra den operativa polisverksamheten, varken i stort eller smått. De har helt enkelt utfört de sysslor deras utbildning gjort dem lämpade för trots att de ofta varit anställda i den övre delen av den polisiära chefshierarkin.

   Vill beslutsfattarna/myndigheten ställa den polisiära verksamheten ännu mer på huvudet ska de följa JUSEKs råd. Myndigheten har redan gott om jurister där flera av dem hittills inte tillfört något positivt och det finns inget skäl att tro att fler jurister skulle ändra på någonting. Många av de jurister som jag under mina 46 år i myndigheten lärt känna har varit jurister som troligen inte platsat någon annanstans.

   De har med stöd av sin juridiska utbildning fått höga poster inom polisen men jag har sällan sett dem tillföra något bra för den operativa verksamheten och därför har jag lite svårt att förstå JUSEKS råd.

   Den kompetens som enligt JUSEK redan finns i myndigheten skulle således vara de jurister som redan finns där och ett bättre användande av dessa skulle vara lösningen på polisens tillkortakommande.

   Det finns säkert en uppsjö av mycket kompetenta och kunniga jurister runt om i vårt avlånga land men de söker sig knappast till polisen utan tar helt andra vägar i sin utveckling och karriär. Därför menar jag att det med några undantag verkar vara juristutbildningens mest lågpresterande del som hamnar hos polisen och knappast tillför någon positiv effekt.

   Det enda riktigt sanna i JUSEKs lilla inlaga är att ”framför allt måste polisens ledning se till att den kompetens som redan finns används bättre än i dag”. Detta är helt riktigt men till detta krävs ett lagspel där en del av de redan anställda juristerna har sin plats men knappast som något avgörande direkt polisoperativt inslag.

   Den svenska poliskrisen är i mångt och mycket en organisationsfråga där just en jurist, Rolén, fick ett alltför långtgående uppdrag med alltför stora befogenheter i samband med att polisen skulle organiseras till en enda myndighet.

   Resultatet av denna jurists inkrökta funderingar har skapat poliskrisen. Visserligen är jag på det klara med att polisen redan, innan denna jurist fick fria händer, var på väg utför men utförsbacken blev betydligt brantare och färden utför allt snabbare med denna jurists hjälp.

   Så för Guds skull, inga fler jurister för att enbart öka numerären. Jurister behövs men fler poliser i operativ tjänst är betydligt viktigare.

   Vill den nya rikspolischefen, Anders Thornberg, vända på utvecklingen behövs visserligen fler poliser men framförallt en översyn av byråkratin och att aktivera det ”dödkött” som finns i kåren. Polisens byråkrati är den största och mest betungande ryggsäcken i en myndighet som just nu lider av en jurists misslyckande.

   Kritiken mot Dan Eliasson har varit berättigad men hela polisens strategiska ledningsgrupp (PSLG) borde nog fått gå samtidigt med Eliasson. Ingen i PSLG kan två sina händer och skylla ifrån sig. De beslut som fattats, har av vad jag förstått, skett helt utan reservationer trots att åtminstone hälften i denna grupp har någon polisiär bakgrund och borde insett att verksamheten gått åt fel håll.

   Om hela denna ledningsgrupp fått gå, samtidigt med Eliasson, hade nog verksamheten med stöd av en verklighetsförankrad ny ledningsgrupp kunnat byggas upp med bara några få förändringar i organisationen. Det hade förmodligen blivit en stund av kaos och en viss rörighet men knappast värre än tidigare.

   De senaste 50–55 åren har jag varit djupt intresserad av polisen, dess verksamhet och organisation. Jag har följt deras arbete på nära håll, först som anställd i myndigheten, och därefter som intresserad pensionär.

   Polismyndigheten ser organisatoriskt, bortsett från ett nytt chefsskikt och ytterligare en beslutsnivå, ut som den gjorde före år 2015. Då hade vi en rikspolischef, ett 20-tal fristående länsmyndigheter med ett antal polisområden i sig.

   Idag har polisen organiserats om genom att rikspolischefen är chef för en myndighet – men har sju regioner under sig. Dessa regioner omfattar oftast ett par tre av de forna länsmyndigheterna som namnats till polisområden. I varje polisområde finns idag en chef (motsvarande länspolischef) som har några lokalpolisområden under sig med tillhörande lokalpolisområdeschefer.

   Här har således en regional ledning/enhet placerats in mellan de forna myndighetscheferna och rikspolischefen. Polismyndigheten har idag fler beslutsnivåer och fler chefer än någonsin och inga beslut får eller vågar tas utan att nästa överordnad sanktionerat detta beslut.

   Om något går fel, trots dessa förankrade beslut, är det på lägsta möjliga nivå som ansvar utkrävs.

   Härav följer att om regionerna rationaliseras bort tar myndigheten ett steg tillbaka till verksamhetens fromma. Görs ingenting kommer kräftgången att fortsätta.

   Jag lovade för en tid sedan att jag skulle ligga lågt med kritiska artiklar men ibland är det svårt i synnerhet om artiklarna är av JUSEKS karaktär där de försöker styra det de inte har kompetens för.

   Jag kanske är naiv men hellre det än att inte ha några visioner alls.

   Jag kanske kan ses som bakåtsträvare men hellre det än att ses som blindstyre som utan tillbakablick ständigt rusar framåt.

   Jag kanske kan ses som utvecklingsfientlig men hellre det än att blint anamma allt vad en missledd ledning försöker åstadkomma.

   Det är fritt fram att använda vilka invektiv som helst mot mig men mitt enda intresse är att polisen ska fungera på sätt som gör både poliser och medborgare nöjda.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.