Naivt att inte rusta för ökat flyktingmottagande

2018-04-10

Den huvudsakliga kritiken från de som upplevt Sveriges flyktingpolitik som alltför generös har varit att samhället inte varit rustat att ta emot så många asylsökande – att systemet så att säga havererade på grund av vår ”slapphänta flyktingpolitik”. Vissa skulle kalla det medmänsklighet istället för slapphänthet, men alldeles oavsett så har kritikerna kanske en poäng: Sverige behöver bygga ett system som möjliggör ett långt större flyktingmottagande. Då slipper vi bli tagna på sängen vid flyktingtoppar och integrationsarbetet kommer att lyckas bättre.

   Det har sedan lång tid tillbaka funnits en bild av Sverige som en humanitär stormakt. Smaka på den formuleringen. Den är ganska vacker. Humanitär stormakt…

   Och så hände något. Över en natt fick vi en gränspolitik i nivå med EU:s absoluta lägstanivå. Denna nya politik presenterades av en allvarsam Statsminister och en gråtande vice Statsminister. I ett huj var den humanitära stormaktens gärningar lika osynliga som Richard Jomshofs leende alltid varit.

   Men migration och integration är inga lätta grejer. Det är inget man bara lallar omkring med. Det krävs medvetna politiska strategier, långsiktighet och en verklig vilja att lösa de utmaningar som kan uppstå. Naiv omtänksamhet kan komma att straffa sig i form av utanförskap, segregation och kriminalitet.

   Många har påtalat att vi hösten 2015 tog emot långt fler flyktingar än samhället var rustat för. Samtidigt steppade ideella krafter upp som aldrig förr. När staten drog sig undan sitt ansvar fanns de där – människor som utan egen ekonomisk vinning lät ensamkommande barn få husrum, kyrkor och andra föreningar som öppnade sina dörrar. De ideella krafterna var (och är) många men behoven var (och är) långt större.

   Sverige har haft en ganska jämn asylsökningsström sedan tidigt 80-tal. Det innebär att vi har haft nästan 40 år av relativ förutsägbarhet i flyktingmottagandet. Då har vi byggt en modell anpassad efter det vad gäller till exempel boenden, utbildningsväsende och annat.

   Det har funnits brister hela tiden i det långsiktiga arbetet, särskilt vad gäller en ovilja till aktiv politik mot bostadssegregation, men det kortsiktiga mottagandet har fungerat relativt väl.

   Under perioden 1984-2017 så har det, enligt Migrationsverkets statistik, kommit i genomsnitt lite drygt 30 000 asylsökande per år. Några år lite färre och några år lite fler. En tydlig topp var det 1992 i och med kriget i forna Jugoslavien. Då hade vi 84 018 asylsökande.

   1992 blev vi lite tagna på sängen och i samband med detta blossade främlingsfientligheten upp rejält i Sverige. Flyktingboenden sattes i brand. Högerpopulistiska Ny Demokrati fick vind i seglen. Ordet ”massinvandring” började dyka upp.

   Det dröjde ända till 2015 innan siffran från 1992 överstegs och då handlade det om kriget i Syrien som ledde fram till rekordnoteringen 162 877. 2016 och 2017 har vi varit nere på en nivå strax under genomsnittet: 28 939 (2016) och 25 666 (2017).

   En extra utmaning för flyktingmottagandet 2015 var, liksom 1992, den smittsamma pyromani som uppstod när människor fick reda på att de kanske skulle få grannar som tagit sig till Sverige för att slippa dö. Sådant gillas inte av alla. Grannar ska ha nära till jobbet, gilla omgivningarna eller syssla med bostadsspekulation.

   Framförallt ska grannarna ha det som på solskyddskrämstuben omnämns som hudtyp1, 2 eller 3. Hudtyp 4,5 och 6… Nä, då kittlar det i handen som vilar med stickan mot plånet.

   Det är oklart hur mycket de här anlagda bränderna som utförts med rasistiska motiv har kostat samhället i form av materiell förstörelse, ökade insatser från rättsväsendet och räddningspersonal men det är alldeles uppenbart att det blev än svårare att få fram boenden för de människor som enligt internationella regelverk har rätt att vistas här.

   Kommunerna som redan hade åtagit sig mottagandet tvingades köpa in dyra boendeplatser av privata entreprenörer som i vissa fall gjorde enorma vinster på våra skattepengar och andras lidande.

   2015 gav oss några viktiga lärdomar. En sådan är att ett asyltryck på över 150 000 personer på ett år inte är orimligt i framtiden heller. Då behöver vi lyssna på kritiken från Tino Sanandaji, Alice Teodorescu, Ivar Arpi och andra som påtalat att Sverige inte är rustat för så många flyktingar. Vi behöver ta deras ord på allvar och bygga ett system för kraftigt ökat flyktingmottagande.

   Kommunerna bör redan nu bygga betydligt fler bostäder. Det skulle dessutom fylla fler funktioner än så eftersom bostadsbristen är stor i många kommuner alldeles oavsett inflyttning från andra länder. Ta bort Rot-avdragen och satsa de pengarna på nybyggnadsstöd istället.

   Vi måste utbilda långt fler svenskar som andraspråkslärare, bygga ut skolor (de är redan idag väldigt trångbodda och alla skulle ändå tjäna på periodvis överanställning av lärare och lite extra ytor).

   Vi behöver ha en lagstiftning som hårdare tar itu med diskrimineringsproblem och vi behöver ha en lagstiftning som hårdare tvingar kommuner till solidariskt ansvar med hela landet.

   Rimligen bör särskilda resurser skjutas till i glesbygdsområden där det finns mer plats att bygga. Kanske kan man tänka sig skattebefriad verksamhet eller kraftiga skattereduktioner för företag som vill etablera sig i dessa områden och då också låta fler asylsökande hamna där och färre i de redan segregerade storstadsområdena.

   Ett problem har nämligen varit att få ut flyktinginvandrare i arbete. Statistik visar att 73% av utrikes födda från Bosnien-Herzogovina hade kommit i arbete år 2014. I Danmark var motsvarande siffra 51%. När det gäller flyktingar från Iran hade 63% kommit i arbete i Sverige och 47% i Danmark. När det gäller flyktingar från Syrien hade endast 31% kommit i arbete i Sverige och 14% i Danmark.

   Det här belyser ett par saker väldigt tydligt. För det första visar det att det är en stor utmaning att integrera flyktingar på den svenska arbetsmarknaden och att goda språkkunskaper är ett viktigt första steg. För det andra visar det att Sverige trots ett betydligt högre flyktingmottagande än Danmark lyckats bättre med arbetsmarknadsintegration.

   Slutsatsen vi kan dra av det är att ett medvetet arbete med integration är betydligt effektivare för att få människor i arbete än ett medvetet arbete med att hålla flyktingar borta. Det spelar stor roll för lyckad integration vilken typ av signaler beslutsfattare ger.

   Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” har haft betydligt större positiv effekt på integrationsarbetet än danska domedagsresonemang om att kriminalisera flyktinghjälp och att beslagta flyktingars tillhörigheter. Om till och med landets ledning har en sådan människosyn finns det inga vidare förutsättningar för lyckad integration.

   Ett svenskt varumärke har varit vår humanitära vilja – vår omsorg om världens utsatta. Det är inget dåligt varumärke. Sverige är landet där vi värnar om våra medmänniskor men skruvar ihop våra möbler själva.

   Sverigedemokrater, Donald Trump och diverse andra invandringshatare har gjort sitt yttersta för att sprida bilden av ett Sverige i kaos till följd av invandringen. Kanske har de i viss mån lyckats med sitt anti-svenska arbete men bilden av Sverige som en humanitär stormakt biter sig ändå alltjämt fast i världen – inte minst tack vare våra nysvenskar som hjälper till att sprida en positiv bild av sitt nya hemland.

   Låt oss se på Sverige som ett företag. Alla som kan något om att leda ett företag vet att det är bättre med personal som aktivt sökt sig till en arbetsplats och tror på företagets verksamhetsidé än personal som jobbat på platsen sedan urminnes tider men bara gnäller om hur dålig verksamheten är. Få företag har nytta av anställda som motsätter sig nyrekryteringar och vägrar hjälpa till att introducera ny personal. 

   Alla som kan någonting om lyckad marknadsföring vet att man värnar om ett kraftfullt varumärke. Sveriges varumärke har varit klokskap, empati och öppenhet. Ja, vi har helt enkelt lyckats sälja in bilden av oss själva som en humanitär stormakt. Låt oss värna om den bilden. 

   I en tid av världspolitisk turbulens finns det all anledning att räkna med nya våldsamma flyktingströmmar. Att världens största militärmakt har satt en förvuxen tonåring som överbefälhavare gör inte precis läget mer stabilt.

   Så låt oss vara fortsatt kloka, empatiska och öppna och låt oss bli ett land med en större framförhållning i vår flyktingpolitik. Ett fint svenskt talesätt lyder ”finns det hjärterum så finns det stjärterum”. Om politikerna lyfter sina feta arslen och bygger för ett växande Sverige så finns det gott om plats för nya stjärtar alldeles oavsett om platsen behöver tas i anspråk eller inte.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.