Andreas Magnusson

Vågar vi prata om det verkliga problemet med invandring?

2018-06-26

Har du gått på myten om att det fanns en tid då vi inte vågade tala om problem med invandring av rädsla för att kallas rasister? Det är svårt att förstå när den tiden var. Mediala inlägg om problemen verkar lika gamla som klyschan om att vi tvingats till tystnad.

   Vi kan kanske vara överens om att det idag inte råder något direkt tabu kring att diskutera invandringsfrågor. Över hela det politiska fältet talas det om invandringens kostnader och om att ställa hårdare krav på invandare. Våra tre största partier har samtliga låtit invandringskritiska idéer ta ordentlig plats i valrörelsen.

   En del menar att det är bra och att sådant här tidigare tystades ner. Det blev slagsida där Sverigedemokraterna fick monopol på att möta upp frågor och åsikter som vanliga människor bär på. De andra partiernas tystnad och medias feghet gjorde att partiet växte.

   Men var det verkligen så? Stämmer den historieskrivningen? När fick man i så fall inte tala om problemen med invandring? Låt oss börja 2018 och leta oss bakåt. Det skulle gå att ge hundratals exempel men jag nöjer mig med några nedslag:

  • 2018  ”Sverige har problem med invandringen – jag var bland de första att säga det.”. Statsministern tycktes hålla med och mumlade något om att han ärvt en misslyckad integrationspolitik. Det var liksom en etablerad sanning på internationell nivå. Sverige har problem med invandringen och ingen har vågat tala om det. Förutom Trump då och några till.
  • 2017 släppte nationalekonomen Tino Sanandaji boken ”Massutmaningen” där han beskriver invandring som en kostnad och som något som skapar ett samhälle med kriminalitet. Tidningen Samtiden undrade om den ”kommer att få rättmätig uppmärksamhet eller tystas ner”.
  • 2016 skrev Liberalernas Jasenko Selimovic på DN Kultur att Sverige var ett land utan moralisk ryggrad eftersom vi inte vågar tala om problemen med migration. Enligt Jasenko var det Aftonbladets ledarsida som fått tyst på hela Sverige. Det var de som uppfann idén om att vi ska vara tysta om de problem som invandring ställer till.
  • Samma år skrev Göteborgs-Postens allt annat än nedtystade Alice Teodorescu en ledartext med titeln ”Hur mycket invandring tål Sverige?” där hon betonade hur viktigt det var att prata ordentligt om volymfrågan – underförstått att våga tala om att vi ska ta in färre människor i landet.
  • 2015 skrev moderatpolitikern Gunnar Hökmark en debattartikel i SVD med rubriken ”Vi måste kunna diskutera invandringen” och så berättade han att det var dags att minska invandringen, att ställa hårdare krav på till exempel försörjning. Han betonade också att anhöriginvandring inte kan ses som en rättighet.
  • 2014 var det många moderata företrädare som öppet gick ut med att de måste våga prata mer om invandringen eftersom de annars tappar röster till SD. Bland annat sa Lena Sjödahl, moderat kretsordförande i Falköping, just detta i en intervju med Omni.
  • 2013 berättade integrationsministern Tobias Billström att ”integrationen påverkas väldigt mycket av mängden människor som kommer till Sverige. Gruppen kan aldrig bortse från det. Därför måste vi diskutera volymerna.” och så gjorde han just det.
  • Samma år kom journalisten Gunnar Sandelin och etnologen Karl-Olov Arnstberg ut med boken ”Invandring och mörkläggning” där författarna menade att invandring kostar en massa pengar och skapar en massa problem, men att man inte får prata om det i Sverige.
  • 2012 var det partiledardebatt i Agenda på SVT och en av frågorna som ställdes var ”hur mycket invandring tål Sverige?” Frågan var rak och tydligt. Inget hyschande där inte.
  • Samma år skrev Moderatpolitikern Jan Eriksson så här till Nyheter 24: ”I Sverige får man tydligen överhuvudtaget inte prata om några som helst problem kopplade till invandringen utan att man beskrivs som främlingsfientlig eller att man ’flirtar med SD.’”
  • 2011 kom socialdemokraten lmar Reepalu med ett förslag om tillfälliga medborgarskap för att kunna utvisa fler kriminella invandrare. Sydsvenskan publicerade en lång artikel där man intervjuade några byggarbetare som gillade Reepalus förslag och tyckte att sossarna måste våga prata om invandringen.
  • 2010 gjorde Jan Björklund heltäckande slöja i skolan till en valfråga. Liksom i föregående val var Folkpartiet inte rädda för att lyfta en fråga där man tydligt fokuserade på att ställa krav på invandrare. Han menade att vi måste våga prata om det här problemet utan att vara rädda att stämplas som rasister.
  • 2009 skrev journalisten Christer Bofeldt en debattext i tidningen ”Journalisten” där han menade att vi måste våga tala om invandringen: ”Nu måste politikerna och vi journalister ta vårt ansvar och diskutera och debattera invandringen och dess politik. I dag vågar varken vi journalister eller våra folkvalda politiker ta upp denna fråga. Den är så infekterad att om man tar upp den så blir man kallad rasist.”
  • 2008 publicerades journalisten Gunnar Sandelins text ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” på DN Debatt. Han menar där att vi har ”fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor.”

   Jag stannar där. Det är bara enstaka exempel men paradoxen är övertydlig. Tio år av påståenden om att vi inte får tala om invandringen som ett problem samtidigt som det hela tiden talas om den som ett problem.

   Frasen har upprepats som ett mantra så många gånger att den till sist har kommit att uppfattas som sann. Idag tror människor på riktigt att invandring är ett stort problem och att vi tidigare har tvingats tiga om detta.

   Om vi letar oss längre tillbaks i tiden så ser vi att samma gamla myt om invandringskritiker som nedtystade sanningssägare frodades även under 90-talet.

   1991 tog sig det högerpopulistiska partiet Ny demokrati in i Riksdagen. Det gjorde att partiet fick stort medialt utrymme. I TV stod Bert Karlsson två år senare i en debatt och viftade med ett papper som påstods visa att det fanns en massiv mediekonspiration i Sverige där Journalistklubben 21 mars 1987 haft ett möte på Grand Hotel i Saltsjöbaden (rimligen avsåg han Journalistförbundet). Vid detta möte hade Mediesverige beslutat sig för att mörka sanningen om invandringen.

   Konspirationen gick ut på att journalisterna tillsammans bestämt sig för att aldrig skriva något negativt om invandring och att tysta ner brott som begås av invandare.

   Teveprogrammet Striptease i SVT bestämde sig för att kolla upp Karlssons påstående. Det visade sig att ingen journalistklubb, än mindre Journalistförbundet, haft något möte på Grand Hotel. Papperet härrörde från en rasistisk sekt som hittat på alltihop och skickat det till Bert Karlsson som inte direkt var någon fena på källkritik.

   Det finns en stor skillnad mellan då och nu. När Bert Karlsson 1993 viftade med det där pappret så fattade en majoritet av svenskarna att han var helt ute och cyklade. När ledarskribenter och politiker säger ungefär samma sak idag – att invandringskritik har tystats ner av media – så tycker många att påståendet känns högst rimligt.

   Men vad säger forskningen? Rapporten ”Invandring i medierna” från Delegationen för Migrationsstudier (Delmi) kom 2017. Den visar att ledarsidorna på de svenska tidningarna under perioden 2010-2015, till skillnad från myten, framförallt lyft fram problem med invandring.

   Väldigt få ledartexter beskrev invandring som något positivt. 2015 var 30% av ledartexterna om invandring tydligt invandringskritiska medan endast 2% var tydligt invandringspositiva. Resterande texter var av mer neutralt saklig eller resonerande karaktär. Då ska man ha i åtanke att man i studien valde att avstå från att ta med andra halvåret 2015 i rapporten eftersom den extrema flyktingsituationen skulle gjort slagsidan än större mot negativ rapportering.

   Rapporten från Delmi ger samma tydliga bild när det gäller nyhetstexter. 21% av artiklarna om invandring lyfte fram den som något som försvårar social sammanhållning. 9% gav bilden av att invandring bidrar med kriminalitet och 7% att den försvagade Sveriges ekonomi. Positiva artiklar om invandring var betydligt ovanligare men 4% gestaltade den som något som stärker svensk ekonomi.

   Vi befinner oss i ett medieklimat och ett politiskt klimat där det talas extremt mycket om problemen med invandring och har gjort så i åtminstone 25 års tid. Det har inte precis blivit mindre av den varan sedan SD tog plats i Riksdagen och i stor utsträckning har fått sätta agendan för det politiska samtalet.

   Gissningsvis har många gått på mörkläggningsmyten, vilket har spelat Sverigedemokraterna i händerna. Pratar vi allt för mycket om invandring som ett problem så kommer den att bli ett problem genom att problemskapare ges makt.

   Sverige har problem med integrationen. Det är en annan sak. Det är inte bara Sverige som har det. Tyvärr är diskriminering av människor med annan hudfärg, annat namn, annan klädsel och annan religion något som förekommer i hela världen. När detta kombineras med bostadssegregation och bristande resurser för utbildning och arbetsmarknadsåtgärder så blir det inte bra.

   Vi människor är rädda för det som är annorlunda och den rädslan kan vara en smart överlevnadsinstinkt på ett primitivt plan. Men nu har vi uppfunnit elden, flyttat ut från grottorna och in i hus. Djurhudarna har ersatts av kläder och de enkla ristningarna har blivit till avancerade texter i syfte att förmedla tankar och känslor. Vi är mogna för nyanser. Fördomarna behövs inte längre för vår överlevnad.

   Utan invandringen skulle Sverige stanna. Och jag menar inte bara uppenbara saker som att det skulle vara nästan omöjligt att få en pizza eller en taxi. Äldreboenden skulle inte längre kunna täcka omsorgsbehovet. Tillverkningsindustrin skulle få slå av på takten. Bostadsbyggandet skulle bromsas.

   Arbetsförmedlingens analyser visar att Sverige, utöver de cirka 100 000 som föds varje år och tids nog blir vuxna, behöver ett tillskott på ungefär 64 000 människor i arbetsför ålder varje år under lång tid framöver för att täcka arbetskraftsbristen. Om inte Sverige får detta tillskott kommer tillväxten att avstanna. Det föds helt enkelt för få människor i landet.

   Men det är inte bara av ekonomiska skäl vi behöver invandare. Vi behöver dem för att utvecklas som människor. Och vi behöver dem för att kunna fortsätta att se oss själva i spegeln i en tid då allt fler människor tvingas fly från hus och hem för att undkomma döden.

   Det verkliga problemet med invandring är annars att en allt stramare invandringspolitik riskerar att hastigt driva Sverige in i en lågkonjunktur. Ett Sverige som saknar arbetskraft kommer aldrig att kunna vara konkurrenskraftigt på den internationella marknaden.

   Om Sverigedemokraterna med hjälp av de andra partierna lyckas stänga våra gränser än mer, så kommer vi att tvingas sänka kvalitén på välfärden. Det finns inga andra alternativ. Det här är ett verkligt problem. Vi måste våga prata om det även om det retar upp Sverigedemokrater och andra anhängare av protektionistisk eller rasistisk politik.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.