Vill polisen verkligen klara upp dödsskjutningarna?

2018-07-09

Polisens, till synes något, valhänta hantering och strategi av de senaste skjutningarna och dödsskjutningarna ger inte intryck av att vara speciellt prioriterad eller genomtänkt. Det verkar mer handla om att låta gangstrarna i de olika gängen eliminera varandra så kommer polisen sedermera att sopa ihop resterna av gängen och inmana dessa i häkten.

   Justitieministern säger att polisen måste sätta hårt mot hårt och se till att få slut på dessa gäng och deras krig. Nu tycks taktiken vara att låta de misstänkta fortsätta sina skjutningar och hålla på tills de avslöjar sig genom att till slut bara vara några få kvar.

   När de är tillräckligt få låser polisen in dessa i häkten eftersom allt blir lättare om det bara finns några få gärningsmän/möjliga skyttar kvar. Detta innebär nästan ingen risk för polisen och bara marginellt högre risk för allmänheten.

   Gängen har i det stora hela hållit sina strider internt. Några tragiska dödsfall har drabbat några få oskyldiga och varje offer, oskyldigt eller ej, är ett för mycket vilket gör det ännu viktigare att klara upp också tidigare dödsskjutningar och förhindra framtida.

   Polisens senaste planer handlar om att införa GVI – Group Violence Intervention, ett amerikanskt påfund för vilket, för ovanlighetens skull, inte Trump kan beskyllas för.

   GVI har använts i en del amerikanska städer och likt NewYork-modellen redogörs bara för de positiva slutsatser som kan dras av verksamheten. Dessutom har USA en något annorlunda syn på delaktighet/medgärningsmannaskap vid olika brott.

   Syftet med GVI är att försöka minska gruppdynamiken i de grupper som främjar våld. Detta sker genom att skapa ett kollektivt ansvar i grupperna. Därutöver är avsikten att visa att samhället aldrig kommer att acceptera våldshandlingar.

   Jag har full förståelse för polisens försök att ”göra allt” för att få stopp på skjutningarna men GVI ser i mina ögon ut att mer vara ett desperat än ett konstruktivt grepp. Polisen har ofta sagt att grupperna/gängen är löst sammansatta grupperingar som flyter och ändrar sig hela tiden.

   GVI fordrar enhetliga grupper där inställningen ”en för alla, alla för en” speglar gruppens attityd. Samhällets syn på våld har nog dessa grupper klart för sig och jag förstår inte vad ytterligare ett ”aja baja så får ni inte göra” skulle göra för skillnad. Dessutom är kollektiva bestraffningar och att kräva kollektivt ansvar i strid med svensk lag.

   Jag vet inte vad polisen gör mot de aktiva gängen som man nu inte tycks ha någon som helst kontroll över är just nu så aktiva och förutsebara att polisen borde haft riktad spaning mot varenda en.

   Den förväntade brottsligheten är av den arten att det ger utrymme för den stora verktygslådan. Hinner man inte med den fysiska spaningen kan kanske den riktade ge det som behövs för i bästa fall förebyggande syfte men definitivt i repressivt syfte.

   Inget sker utan att ha föregåtts av en viss kommunikation. Kan man inte förhindra nästa mord kan man i alla fall klara upp det och låsa in gärningsmannen/männen.

   I de förekommande skjutningarna är det nästan ett krav att berörda kretsar, lågmält och diskret, får klart för sig om vad som skett och vem som ligger bakom och varför. Detta för att visa vilka det är som bestämmer. Offer och gärningsmän växlar hela tiden roller beroende på olika skeenden och därför finns möjlighet till olika riktade spaningsmetoder.

   Här kommer en del förståsigpåare att hävda att polisen inte kan punktmarkera varenda gängmedlem och det är inte heller det jag säger men traditionellt polisarbete tillsammans med tillgängliga spaningsmetoder och en kartläggning värd namnet räcker långt.

   Jag har hävdat och hävdar att alla lokala skjutningar hänger ihop och måste därför ses som en helhet. Att försöka utreda varje skjutning som ett enskilt brott är därför nästan dömt att misslyckas. En total kartläggning med inbyggd tidsaxel torde ge en betydligt klarare bild om vad som förevarit och också om vad som är på gång.

   Om tidsaxeln förses med också historiska skjutningar, vapenbrott och annan brottslighet (alltså inte bara skjutningar i år eller fjol utan kanske fem-sex år tillbaka) så skulle nog detta ge en betydande insikt om vem som gjort vad och när.

   Många av brotten är då bara av intresse för helheten eftersom många brottsanmälningar är nedlagda eller kan läggas ner med motiveringen ”misstänkt avliden”. De historiska, nedlagda eller utredda brotten måste finnas med för att fullständiga bilden.

   Jag tror att polisen kan namnge varenda gängmedlem (kan de inte det har de inte skött sitt jobb) och om alla dessa får komplettera kartläggning och tidsaxel så är min uppfattning att polisen kommer att se oanade möjligheter att blicka fram till åtminstone nästa skjutning. Vem som blir offer och vem som kommer att effektuera brottet.

   Nu har också polisen fått en extern källa som säger vad jag redan påstått och vad polisen borde ha insett (vilket de kanske också gjort utan att torgföra detta) för länge sedan.

   Allt hänger ihop, enligt källan. Ja, allt hänger ihop och en kartläggning värd namnet skulle visa både orsak och verkan. Skulle också visa var blicken ska fästas framöver och kanske i bästa fall kunna ge en hint om var nästa skjutning kommer att ske.

   Jag har sagt det förr ”polisen har en sagolik förmåga att komplicera alla dessa ärenden genom att försöka utreda varje skjutning var för sig”. Genom att överskatta dessa skjutglada gangstrar blir allt komplicerat och svårt.

   Allt det jag beskriver kanske polisen redan har gjort men av deras agerande att döma finns anledning att anta att de antingen inte förstår bilden eller som sagt bara väntar på att få sopa ihop resterna av gängen.

   Jag lyssnade till Gunnar Appelgren och biträdande rikspolischefen Mats Löfving i tv-intervjuer i veckan. Gunnar tycks har bilden bättre klart för sig men Mats Löfving försökte vända på kuttingen genom att visa hur mycket bättre det blivit och hur många vapenbrottslingar som häktats och dömts. ”Dessa hade i alla fall inte utfört några skjutningar sedan de gripits”. Men dessa gripanden har tydligen inte heller minskat antalet skjutningar.

   Att involvera andra myndigheter i det förebyggande arbetet är helt riktigt för detta är inte helt och enbart en polisiär fråga. Att nu jaga gängen med blåslampa med hjälp av 9, eller om det var 11, andra myndigheter leder knappast mordutredningarna framåt men kan störa och oroa gängen.

   Trots ett kaxigt uppträdande tycks biträdande rikspolischefen helt sakna idéer och visioner för att utreda brotten och han ansåg tydligt att trenden vänt när det handlade om dödsskjutningar. En trend måste ses i ett längre perspektiv. Sett i ett kortare perspektiv blir det bara rappakalja. Löfvings stående svar var att skjutningarna prioriterades. Fan tro´t.

   Dessa gräsliga mord måste få ett slut och mitt hjärta blöder för de anhöriga som förlorar en eller fler söner/bröder. Ett mord är ett gräsligt brott med alldeles för många offer. Inte bara offret och dennes anhöriga. Även gärningsmannen har anhöriga/kamrater som måste få stöd i all bedrövelse. Dessa skjutningar måste upphöra och det kan knappast ske på distans eller av en oengagerad polis.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.