Veckans värsta

Veckans värsta om särdeles fega och svinaktiga brott

2018-07-28

Vi får nu massor av rapporter om frivilliga som tar sig till områden med stora skogsbränder för att hjälpa till. Många har rest långt. Det är ett uttryck för solidaritet i ordets bästa mening. Samtidigt finns det personer som passar på att göra inbrott i utrymda byar eller stjäl personliga ägodelar från helikopterbesättningar. Hur kan man någonsin se sig själv i en spegel efter det?

   Det här beteendet borde rimligen, utan konkurrens, vara Veckans värsta. De här personerna följer alltså medierapporteringen om det fruktansvärda som drabbar människor, för att kunna utnyttja situationen till att stjäla deras personliga ägodelar.

   Vi andra, förhoppningsvis de flesta av oss, följer medierna med hopp om att ingen ska behöva dö i dessa fruktansvärda bränder. Och att det om möjligt även ska gå att rädda deras hem.

   Den absoluta motsatsen till de här förslagna tjuvarna är de invandrare vi kan läsa om som anmäler sig som frivilliga. Många av dem är inte ens svenska medborgare men de ställer upp för att hjälpa till med vad de kan i de brandhärjade områdena.

   En gång i tiden, för länge sedan, arbetade jag som deltidsbrandman. Jag var ung och det ska väl erkännas att det till en del handlade det om att testa sig själv. ”Klarar jag att väckas mitt i natten för att snabbt vara på plats och som rökdykare ta mig in i ett brinnande hus för att rädda några barn”.

   Alltså lite machotänk. Men samtidigt betydligt mer samhällsnyttigt än att springa maraton eller liknande för att testa sig själv.

   Det var lärorikt. Många av utryckningarna handlade om att öppna upp krockade bilar för att ambulanspersonalen skulle kunna ta vid. Lärde mig att man ganska snabbt blev van vid vuxna lik – men aldrig med att barn omkommit.

   Lärde mig också att när det handlade om krockar så var alltid de värst skadade i den minsta bilen, oavsett bilarnas ålder och antal krockkuddar. Och om en personbil hade frontalkrockat med en lastbil var det ibland svårt att avgöra hur många döda det var i personbilen (låt mig bespara er detaljerna).

   Framförallt lärde jag mig att det tyngsta jobbet var skogsbränder. Det var oerhört tungt att släpa slang i skogarna och röja brandgator etcetera. Och när man är inpå det som brinner är det inte så värst gott om syre i luften.

   Även om vi kunde ha eftersläckningsarbete dagen efter en skogsbrand så var jag dock aldrig med om något som ens var i närheten av det som nu pågår i olika delar av landet. Att dag efter dag fortsätta att försöka begränsa elden samtidigt som man vet att det måste till regn i massor för att slutligt få stopp på det hela, får ett maratonlopp att framstå som en liten semesterförströelse.

   Och mitt i allt det där med brandmän från såväl andra länder som från olika delar av Sverige, som tillsammans med frivilliga kämpar dag och natt – finns det alltså personer som utnyttjar situationen för att stjäla från de som bekämpar skogsbränderna eller som varit tvungna att fly från sina hem.

   Det är att observera att det inte handlar om några som plötsligt får ett infall när de är lite på fyllan och gör något dumt som är brottsligt. Utan några som följer mediernas rapportering om bränderna och kör till platser där de kan sno åt sig andras ägodelar. Vad skulle de ha gjort om det plötsligt dök upp några brandmän på platsen som försökte släcka eld eller röja brandgator? Skulle de försöka slå ner dem? Eller köra på dem? Det finns brott som är alldeles särskilt fega och svinaktiga.

För övrigt…

  förvånas jag över de som fortsätter att grilla och än mer över de som till och med offentligt opponerar sig mot grillningsförbudet – även om jag själv gillar att grilla. Vi klarar ju faktiskt av att laga vår mat under vinterhalvåret utan att stå utomhus och grilla så va f-n. Men det kanske finns någon diagnos för grillningsberoende som jag inte känner till?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.