Vad ska jag rösta på om jag vill ha en effektivare, närvarande och bättre polis?

2018-08-16

Efter att ha varit anställd 46 år hos polisen och 43 år av dessa som polis har jag många känslor för polisverksamheten. Polisjobbet har kanske inte varit ett kall men nästintill och den lön som erbjudits har inte varit furstlig. Polisjobbet har dock alltid varit fängslande till förbannelse och skapat ett engagemang som inte gått över för att jag gått i pension.

   Jag har alltid sett polisen som samhällets sista utpost för medborgarna och under min tid som polis kunde allmänheten, med förtroende, vända sig till polisen när inget annat fanns. Kort sagt ”att vara polis är det bästa jobb jag vet”.

   Sedan började politikerna lägga sig i för att styra upp verksamheten, effektivisera den och renodla vad som var polisens uppdrag. Med detta började polisen i allt större utsträckning säga nej till medborgarna och hänvisa dessa hit eller dit till någon annan som inte heller ville hjälpa. Polisen tappade alltmer kontakt med medborgarna som i allt större utsträckning fick klara sig själva.

   Med renodlingen följde ett fjärmande mellan polis och medborgare och nu började polisverksamheten hamna på ett sluttande plan där det mesta gick utför. Polisen fick allt svårare att fullfölja och sköta sin verksamhet. Men ingen fara. Politikerna fanns hela tiden där beredda att ta nya grepp för att göra polisverksamheten effektivare.

   Polisens ekonomi styrdes helt av antalet boende i distriktet och ekonomiska nedskärningar var legio. Ekonomin styrde och stryptes alltmer och under en period tilldelades radiobilarna bara en viss mängd drivmedel eller en begränsad körsträcka per arbetspass. Då gällde det att prioritera.

   Ingen hänsyn togs till att närheten till Stockholm gav övriga polisdistrikt i Mälardalen ett ofantligt merarbete när ”Stockholmbuset” åkte ut på landet för att röja, råna och stjäla.

   Sedan, i mitten av 1990-talet, var polisens ekonomi körd i botten. Detta hade sin grund i den ekonomiska styrningen där regering och riksdag fortsatte med sin enda måttstock vid den ekonomiska tilldelningen. Antalet invånare i distriktet. Besparingsbeslut togs och ekonomin blev allt kärvare.

   Då togs återigen att ”väl genomtänkt” beslut. Polismyndigheterna, 119 stycken, skulle organiseras om till 20-talet länsmyndigheter och med detta kunde en del mindre polisstationer dras in och lokalhyror sparas.

   Men vad som vinns i längd förloras i kraft. Med det menar jag att med länsorganisationer som nu infördes från 1997 började poliser tillbringa alltmer tid i bilar, tjänstebilar och hyrbilar, ständigt under förflyttning.

   Det som sparades på lokalhyror genom att ta bort en närvarande polis förlorades med råge på hyrbilskostnader, fler tjänstebilar och mängder av drivmedel. Polisens effektiva arbetstid minskade drastiskt.

   Polisens administration började nu bli omfattande för trots påståenden om besparingar på det administrativa området så minskades just inte administrationen. För att kunna minska administrationen lades alltmer administration över på poliserna. Detta skulle enligt beslutsfattarna ge utrymme för besparingar på det administrativa planet. Men som vanligt när beslutsfattare tänker blir det fort och fel.

   De administrativa som blev av med sina arbetsuppgifter fick i stället nya där deras uppgift blev att kontrollera att poliserna gjorde rätt. Poliserna fick således ta över administrativa uppgifter och de administrativa fick i uppdrag att kontrollera att poliserna skötte de uppgifter som de administrativa tidigare skött.

   Den övriga administrativa personal som frigjorts fick nu, efter en kortare utbildning, ta över en del polisiära uppgifter som poliserna nu inte hann med eftersom de nu påtvingats en långtgående administration..

   Mycket administrativt arbete och många och långa transporter gjorde också poliserna alltmer ineffektiva och utredningsresultaten började en ordentlig kräftgång.

   Denna kräftgång accentuerades under åren som följde och snart nog beslutades att polisen återigen skulle organiseras om och den 1 jan 2015 skulle den nya organisationen med en myndighet och sju regioner sjösättas. Nu skulle polisen bli ett under av effektivitet och ta tillbaka det som förlorats under de senaste decennierna.

   Så blev det naturligtvis inte trots att både regering och riksdag enhälligt köpt utredare Roléns koncept. Det enda positiva var beslutet om en myndighet medan det mesta övrigt blev skit oaktat vad regering och riksdag kallar det.

   Polisverksamheten, i stort, är nästan enbart en administrerande myndighet där poliser, som jobbar som poliser är en bristvara. Riktiga poliser saknas i allt större omfattning både i stad och på landsbygd. Ordning och säkerhet åvilar fortfarande polisen men i praktiken är det olika vaktbolag som upprätthåller detta.

   Polisen har ett förödande stort antal polischefer, polisenheter, administrativa enheter osv och någon bättring står ej att skåda inom en överskådlig tid. Med nuvarande organisation är det omöjligt att få till en polisiär verksamhet värd namnet.

   Framtiden ser inte heller ljus ut. I ena ändan fylls verksamheten på med aspiranter som antagits till polisutbildning med allt lägre krav och i andra ändan slutar alltfler av de mest kompetenta poliserna.

   Därför ställer jag frågan: Vem eller vad ska jag rösta på om jag vill ha en effektivare, närvarande och bättre polis?

   De politiska partiernas gängse lösningar är mer pengar, fler poliser och hårdare tag mot brottslingar.

   Vad hjälper mer pengar om de inte används rätt eller ens verkar behövas?

   Hur få fler poliser när man inte ens lyckas fylla befintliga utbildningsplatser trots sänkta krav?

   Vad hjälper hårdare tag om inga brottslingar åker fast.

   Vilket politiskt parti är beredda att se över polisverksamheten där medborgarnas behov av en närvarande och effektiv polis är målet? Jag kan inte se något parti med denna målsättning. De har alla hamnat i samma dilemma där de måste erkänna att deras beslut blev fel. Vilken politiker vill erkänna fel?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


 Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.