Alice Teodorescu

Hur liberala Göteborgs-Posten blev SD-beroende

2018-10-05

Historien om förändringen av Göteborgs-Postens ledarredaktion är viktig eftersom den också är berättelsen om hur snabbt liberala värderingar kan spolas bort när dammluckorna till avgrunden väl öppnas.

– Jag borde säga upp min prenumeration på Göteborgs-Posten i protest mot ledarredaktionen, men det går inte eftersom jag redan har sagt upp min prenumeration i protest mot ledarredaktionen.

   Jag vet inte hur många gånger jag har hört ungefär den göteborgstypiska kommentaren eller varianter på den. I Sveriges näst största stad är föraktet för det man en gång upplevde som en vanlig morgontidning närmast gränslöst och de här reaktionerna hittar man inte bara hos människor med vänstervärderingar. Göteborgare över hela det politiska fältet skäms över dagstidningen på grund av ledarredaktionen.

   Göteborgs-Posten är numer en tidning som är lika genant att läsa som skvallerblaskorna hos frisören trots att det åtminstone bitvis är en riktigt hygglig nyhetstidning.

   Ledartexterna på GP handlar nära nog uteslutande om ytterkanthögerns vanliga teman så som tiggeriförbud, att förbjuda religiösa skolor och organisationer, att Sverigedemokraterna inte alls är dumma och att invandring leder till brottslighet. Ni vet vanliga icke-liberala ståndpunkter.

   Hur blev det så här? Hur kunde en helt vanlig socialliberal dagstidning på ledarplats förändras till att bli en av Sveriges största högerpopulistiska megafoner?

   För att hitta svaret på frågan behöver man söka sig tillbaka till tidningens rötter. Man behöver också få klart för sig hur tidningsledningen aktivt verkat för att styra publikationen bort från socialliberalism i riktning mot en värdekonservativ och nationalistiskt invandringskritisk grundsyn.

   Historien om Göteborgs-Posten börjar 1819, då en föregångare till dagens tidning med namnet Götheborgs-Posten för första gången gavs ut. Från och med 1904 fick tidningen en tydligt liberal prägel då den liberala politikern Edvard Alkman köpte tidningen och blev chefredaktör fram till 1926.

   För Alkman, som också var ordförande i Sveriges vänsterpressförening (vid den här tiden sågs liberaler, frisinnade och socialister som vänster), så var kulturella frågor viktiga. Han satt också i Riksdagen för Liberalerna under två perioder.

   Alkmans efterträdare på chefredaktörsposten är nog mer känd för allmänheten. Han hette Harry Hjörne och var verksam i rollen fram till 1969 då sonen Lars Hjörne tog över. Precis som Edvard Alkman så var Harry Hjörne politiker för Liberalerna. Under Harrys ledning växte tidningen kraftigt och blev stadens största.

   Sonen Lars tog över tidningen och drev den fram till 1989. Barnbarnet Peter Hjörne var chefredaktör mellan 1993 och 2001. Än idag är han en av huvudägarna till tidningen och ordförande för ägarna Stampengruppen (en av Sveriges största mediekoncerner) men har alltså sedan länge dragit sig tillbaka som chefredaktör.

   Genom aggressivt uppköpande lyckades Stampengruppen växa kraftigt som mediekoncern under början av 2000-talet. Allt var dock inte frid och fröjd och 2016 ansökte Stampen AB om rekonstruktion.

   Koncernen hade då kört ekonomin i botten så allvarligt att de inte längre klarade av att betala skulder till fordringsägare. I samband med detta blev många frilansande journalister och fotografer på GP snuvade på arvoden för arbete de utfört.

   Peter Hjörne och hans familj hade trots kristider under en femårsperiod lyckats länsa bolaget på nästan 100 miljoner kronor. 30 miljoner i arvode till Peter Hjörne och 60 miljoner i utdelning till familjen. Trots detta löneutrymme bedömdes ekonomin 2016 så dålig att skattebetalarna tvingades rädda kvar Göteborgs-Posten. 200 miljoner blev notan i statliga lönegarantier som trädde in i och med rekonstruktionen.

   Som om inte det vore nog vad gäller bidrag så beslutade sig Skatteverket för att slopa tre fjärdedelar av Stampenkoncernens skatteskuld. 375 miljoner blev gåvan i detta fall från oss skattebetalare till Peter Hjörne med familj och andra ägarkamrater.

   Efter lite drygt en halv miljard i bidragspengar kom koncernen snabbt på fötter. Peter Hjörne lyfte därefter direkt ut 10,3 miljoner i lön för sitt arbete med Göteborgs-Posten.

   Allt det här är bra att ha med sig som bakgrund när vi vill förstå varför oerhört många göteborgare är arga och besvikna på sin morgontidning. Samtidigt är det nog inte den gränslösa girigheten hos ägarna utan tidningens invandringskritiska och SD-vänliga ledartexter som gjort människor mest upprörda.

   Det är inte de vanliga journalisternas fel. Det kan inte poängteras nog många gånger. Det görs fortfarande journalistik av god kvalité på GP och duktiga skribenter gör sitt bästa för att producera en värdig morgontidning.

   Det finns ett antal skribenter som utanför ledarsidan skriver utmärkta texter i liberal och humanistisk anda, men de får väldigt lite utrymme. Problemet är inte dessa journalister utan ledarredaktionens ideologiska haveri.

   Kritiken mot GP:s ledarredaktion är så stark och massiv att Facebooksidan Fyrvaktaren, som skapats enkom för att faktagranska Göteborgs-Postens ledarredaktion, har flera tusen följare. Vilken annan morgontidning har en så kontroversiell och okunnig ledarredaktion att den kräver konstant faktagranskning? 

   Allt började med Peter Hjörnes värvning av Alice Teodorescu som politisk redaktör för Göteborgs-Posten i januari 2015. Den unga juristen Teodorescu var skolad i högertankesmedjan Timbros Stureakademien och hade arbetat som kommunikationsstrateg på Svenskt Näringslivs Brysselkontor.

   Omedelbart spreds en oro om att GP med denna värvning var på väg att lämna sin socialliberala riktning för en mer konservativ åskådning och skeptikerna skulle snabbt visa sig få rätt.

   En ledarskribent som direkt lämnade tidningen i samband med Teodorescus tillträde var Gert Gelotte. Han uppskattade inte den nya chefens arbetsmetoder, men inte heller tidningens politiska omsvängning. Så här kommenterade han beslutet då i början av 2015:

”Att Alice Teodorescu tar över ledarredaktionen betyder att GP går från att vara ljusblå till att vara mörkblå. Alice Teodorescu är en utpräglat konservativ skribent, man kan nog säga gammelmoderat. Och jag är socialliberal, nästan vänsterliberal. Och det är som sådan jag är anställd.” 

   Det har gått snart fyra år sedan dess. Göteborgs-Posten omstöptes snabbt från socialliberal tidning till högerkonservativ populistpublikation, även om man fortfarande själva kallar sig liberala.

   Av absolut störst betydelse för denna förändring var tillsättandet av Alice Teodorescu som politisk redaktör och chef för ledarsidorna, men ett annat viktigt drag har varit det medvetna värvandet av ledarskribenter med en icke-liberal agenda.

   Det senaste tillskottet heter Markus Uvell. Han är gift med hårt kritiserade bloggaren Rebecca Weidmo Uvell som konstant är i blåsvädret för olika uttalanden och klavertramp.

   Markus Uvell har en bakgrund i MUF, har arbetat för högerorganisationen Svenskt Näringsliv och varit Senior partner på analysföretaget Kreab. Efter att Kreab förlorat kunder som en konsekvens av Uvells täta samröre med personer ur Sverigedemokraternas ledning tvingades han lämna företaget.

   I samband med att Uvell tillträdde som ledarskribent för GP twittrade SD:s starke man i Göteborg Jörgen Fogelklou (som är mest känd för att ha mordhotat en partikamrat och för att med största sannolikhet anonymt ha skrivit grovt rasistiska uttalanden på Flashback) ut sin stora glädje:

”Oj! Grattis Göteborgs-Posten till en bra värvning. Välkommen Markus Uvell.”

   En annan framträdande ledarskribent på GP är Jenny Sonesson som har en bakgrund som politiskt sakkunnig hos Liberalerna. 2014 lämnade hon partiet då hon inte längre kände sig hemma som Liberal. Hon hade istället ”pragmatiska konservativa drag” som inget parti kunde tillgodose.

   Dessa pragmatiska konservativa drag yttrar sig ofta i långa försvarstal för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Så här skrev till exempel Sonesson efter att SD utestängts från ordförandeposter i utskotten:

”Jimmie Åkesson (SD) fick över 300 000 personkryss i valet, hästlängder före någon annan partiledare. När ska Alliansen fatta att vuxenmobbing inte funkar?”

   För Sonesson är det demokratiskt fattade beslutet att inte ge utskottsplatser till ett icke-demokratiskt parti utslag av vuxenmobbing och argumentet för varför SD bör få utskottsplatser är för att Jimmie Åkesson är populär bland Sverigedemokrater. Det är inte lätt att hänga med i GP-logiken.

   En annan fast skribent vid Göteborgs-Postens ledarredaktion är Håkan Boström. Liksom Jenny Sonesson och Alice Teodorescu brinner han för ett politiskt klimat där Sverigedemokraterna bjuds in i finrummet. Så här skrev han till exempel i en ledartext den 2 november:

”De som menar att SD är ett hot mot demokratin bidrar själva stegvis till att underminera den demokrati de säger sig försvara genom att låta låsningen kring SD bli vägledande för alla politiska ställningstaganden.”

   Det är ett häpnadsväckande synsätt. Hotet mot demokratin är då inte det parti som grundades av nazister, vars företrädare än idag skriver om att avrätta asylsökande med kulspruta, vars partiledare säger att invandrare inte passar in i Sverige. Hotet mot demokratin, i Boströms kreativa värld, är de människor som säger att vi aldrig någonsin bör samarbeta med rasister.

   Den som kan sin Lisebergshistoria vet att det 1985-1996 fanns en attraktion som hette Villa opp-å-ner. Det var ett hus där allting var tvärt om. Man promenerade i taket och stolarna hängde ner från golvet som befann sig över våra huvuden. Idag behövs ingen sådan attraktion i Göteborg. Ledarredaktionen ser till att GP-huset fyller samma funktion.

   För GP:s ledarredaktion pekar den moraliska kompassen alltid mot Sverigedemokraterna. Om bara borgerligheten väljer att omfamna dem så kommer allt att bli bra.

   Men det finns många hot på vägen och ett av dem är de förintelseöverlevare som envist påminner oss om att politiskt samarbete med nationalister som sätter de mänskliga rättigheterna inom parantes kan resultera i att vi får en situation liknande den som banade väg för nazismens illdåd i Tyskland under andra världskriget.

   Alice Teodorescu insåg det här problemet och gjorde därför vad hon kunde för att i en ledartext oskadliggöra Emerich Roth och andra människor som överlevt förintelsen och vars budskap är att aldrig någonsin vika en tum för Sverigedemokraternas orrspel om makten. Så här skrev hon i en omtalad ledartext på GP (26/9-2018):

”De senaste årens alltmer kreativa svenska paralleller till 1930-talets Tyskland, där man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten, är vedervärdiga.”

   Göteborgs-Postens ledarredaktion menar alltså på riktigt att vi som lyssnar på förintelseöverlevares budskap och lyfter fram dem i själva verket utnyttjar dem. Det är en helt befängd och osmaklig tanke. Så här skrev till exempel Emerich Roth själv i en debattext som publicerades i Expressen 2/11 2016:

”Sverigedemokraternas landvinningar legitimerar främlingsfientlighet och rasism. Tankar och åsikter som tidigare inte ansetts rumsrena och därför fått existera i undanskymda vrår, behöver inte längre skämmas för sig och kan talas ut i både slott och koja. När bärarna av dessa åsikter upptäcker varandra, rättfärdigas enfalden av sin egen spegelbild och de tyckande stärks i sina uppfattningar. Och många, blir lättare fler.
Sverigedemokraterna är inte dumma, utan tvärtom listiga. De har nästan lyckats tvätta av sig nazismen utan att tvätta sig ett enda dugg.”

   När jag nu citerar detta stycke och samtidigt kritiserar den yttersta högerns försök att göra Sverigedemorkaterna rumsrena, så använder jag, enligt Alice Teodorescu, förintelseöverlevare ”som bulvaner”.

   Nej Alice. Förintelseöverlevarna säger det rakt ut själva. Deras budskap är likadant som mitt och många andras. Alla som inte står ankeldjupt i brun lera med bilen fastkörd i det högra vägdiket förstår att det är värt att lyssna till människor som på nära håll sett fasan med ett samhälle som överger sina liberala värderingar.

   Och att citera någon som vet vad den pratar om i kritik mot någon som inte vet vad den pratar om är aldrig ohederligt.

   En av de förintelseöverlevare som tog väldigt illa vid sig av Alice Teodorescus omyndigförklarande var Hédi Fried som reagerade med följande ord för att betona att det Sverigedemokraterna står för är den stora faran idag:

”Idag handlar det inte om att varna för ett höger- eller vänsterstyrt samhälle. Det handlar om faran för en demontering av demokratin.”

   Förintelseöverlevarna och Göteborgs-Postens ledarsida arbetar helt enkelt mot totalt motsatta mål. Överlevarna vill att samhället ska förbli liberalt och den tidigare oberoende liberala tidningen vill att samhällets ska bli bundet av Sverigedemokraterna.

   Jag minns en man som var betydligt före sin tid. De flesta göteborgare som är i min ålder eller äldre minns honom. Det här var på 80-talet om man såg sällan några uteliggare på stadens gator. Han var kanske den ende. Jag tror inte att någon fräste om att han störde gatubilden så som många gör idag när de ser fattiga människor.

   Den här mannen hade hur som helst långt skägg, slitna kläder och rullade runt på en kundvagn med sina tillhörigheter. I skorna hade han tryckt ner några sidor ur Göteborgs-Posten för att hålla värmen. Hade det varit idag så hade han fått vara noga med vilka sidor han valt. Att värmeisolera med de kalla ledarsidorna skulle knappast ha fungerat.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religion och etik. Han är också deltidsmusiker och har nyligen startat You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att med pedagogiska reflektioner tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor. Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han medarbetar emellanåt på DN Kultur. Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.