Förvirrad fri fånge

2018-10-12

En dryg vecka har nu gått sedan jag påbörjade mitt nya liv i relativ frihet, boendes i ett halvvägshus. Och det har varit hektiskt, omtumlande och surrealistiskt. Även om jag inte har blivit lika skadad av mitt långa straff som många andra, finns det en del som upplevs som förvirrande. Dessutom finns det mycket som är väldigt annorlunda jämfört med för 19 år sedan.

   Mobiltelefonssamhället. Allvarligt talat, ingen tittar upp från sina skärmar. Jag åker buss och tunnelbana till och från jobbet. De första dagarna njöt jag av friheten och tyckte till och med att det var roligt att åka kollektivt.

   Den känslan försvann dock ganska snart (även om det naturligtvis fortfarande är bättre än att åka bojad i Kriminalvårdens transportbilar).

   Hur som helst, nästan alla resenärer är fast i sina skärmar. Som en grupp zombies är blicken riktad nedåt. Jag fascinerades inledningsvis av detta beteende och förstod inte hur medborgarna kunde ha blivit så asociala, men snart hade jag gått in i samma beteende. Nu sitter jag själv fast som en zombie i min skärm.

   Många har frågat mig om jag känner av några typiska kåkskador. Men inga av de vanliga problem som många frigivna upplever, har jag känt av. Jag står till exempel inte framför dörrar och väntar på att någon ska låsa upp och öppna åt mig. Inte heller känner jag mig nervös i stora folksamlingar.

   Att ta ansvar över sitt eget liv och komma i tid, är en annan sak som många sagt de känner sig ha problem med efter att ha väckts varje morgon av vakter och i övrigt haft strikta rutiner i fängelse. För mig har detta inte varit något problem. Däremot har de stegrande priserna skapat problem, eller åtminstone gett mig en rejäl tankeställare.

   Helt bisarrt vad dyrt allt har blivit. Behövde vakna till häromdagen och bad om en koffeinrik pick-me-up, fick den minsta muggen de hade och detta kostade mig 84 kr. Kom igen, det är inte okej. Ja, tänker säkert ni som läser, priserna har gått upp de senaste två decennierna – en självklarhet.

   Men för mig är det inte en självklarhet. Visst, min hjärna inser att saker förändras, men inom mig finns en kille som fortfarande är 23 år.

   En del av mig har utvecklats, en annan del känner sig fortfarande som en ungdom. Det viktigaste, som mina värderingar, min moral och sättet jag agerar har förändrats kraftigt. Men annat är desamma. Där jag märker det mest, är i min självkänsla och synen på mig själv.

   Som 23-åring var jag en överviktig kille med dålig självkänsla, på väg mot ett livstidsstraff. Nu är jag en 42-årig vältränad man med god självkänsla, på väg bort från ett livstidsstraff.

   Just denna förändring kan stundom göra mig förvirrad och känslan av att saker och ting är för bra för att vara sant kan skölja över mig.

   Den största rädsla jag har manifesterade sig i en mardröm som jag kallsvettig vaknade upp ifrån häromnatten. Nerbäddad i halvvägshusets säng, trodde jag mig vakna i en cell på Kumla.

   Allt var så verkligt. I min mardröm trodde jag för en stund att de senaste 19 åren, min påbörjade utslussning och allt annat positivt, bara var en dröm och att jag fortfarande var i början av mitt straff.

   Jag gjorde då samma sak som när polisen väckte mig mitt i natten via ett telefonsamtal för att gripa mig för snart 20 år sedan. Med hårt slutna ögon försökte jag väcka mig själv och tänkte: “detta är bara en mardröm, detta är bara en mardröm”.

   Till skillnad från natten som polisen tog mig, så lyckades jag denna gång väcka mig själv och insåg att mitt huvud faktiskt vilade på kudden i halvvägshusets frihet. Att mitt huvud inte vilade på en fängelsekudde på Sveriges tyngsta och mest beryktade fängelse.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Ricard A R Nilsson dömdes till livstids fängelse för mord, men fick under 2017 sitt straff tidsbestämt till 30 år och avtjänar nu sista året på ett halvvägshus. Under åren i olika fängelser har han betat av nio universitetsexamina och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

   Ricard har släppt flera böcker, bland annat ”En livstidsdömds dagbok”. Följ honom i sociala medier:

nilsson-larancuent.com/ricards-blogg

instagram.com/nilsson_ricard

twitter.com/ricardnilsson

   Ricard har medarbetat på Para§raf sedan vi startade magasinet. Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard har rapporterat inifrån fängelsevärlden. Nu fortsätter han att skriva utifrån sina insikter om fängelser och den undre världen.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.