Släpp 1000 fångar fria

2018-10-18

Valrörelsen är slut, men kraven på hårdare tag lär knappast mildras. Samhällsandan blir allt repressivare och kraven på att låsa in brottslingar och slänga bort nyckeln, kommer sannolikt att fortsätta. Problemet är att politikerna låter folkopinionen styra. Dagens svenska kriminalvårdspolitik baseras inte på beprövad vetenskap och vad som tidigare har visat sig fungera, utan man agerar med utgångspunkt i att ens beslut inte ska verka blödiga.

   Men vilken typ av kriminalvård är det då som kan anses vara ideologiskt sund och som dessutom är beprövad sedan tidigare? Svaret på det kan man få om man ser tillbaka på det stora reformarbete som inleddes under 1970-talet under dåvarande socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer. Här inriktade man sig på att få ner antalet som satt i fängelsets destruktiva miljö samtidigt som allt flera skulle få andra alternativ inom frivården.

   Vad blev då resultatet? Jo, antalet fångar i både anstalt och frivård minskade. 1966 fanns omkring 5 200 fångar i svenska fängelser och cirka 19 000 inom frivården. Tio år senare, efter att Geijers humaniseringsprojekt fått genomslag, hade antalet inlåsta fångar minskat till cirka 4 000 och frivårdsklienterna till 16 000.

   Denna radikala minskning skedde dessutom utan att den generella brottsnivån i samhället ökade. Som kriminologer och sociologer har klargjort under alla år, så finns det inget som helst samband mellan antalet som sitter i fängelse och brottsnivån i samhället, även om flera politiker försöker påskina att så skulle vara fallet.

   En minskning av antalet i anstalt skulle innebära en ansenlig besparing för statsfinanserna. Dygnskostnaden för en fängelseplats var under 2017 drygt 3600 kr. Säg då att man minskar antalet fångar med 1000, vilket var vad som skedde under 1970-talet, det skulle innebära en besparing med 3,6 miljoner kronor varje dygn. Varje år skulle besparingen bli 1 314 000 000 skattekronor.

   Men istället för att minska antalet fängelseplatser så pågår inom Kriminalvården idag en utbyggnad. Detta kommer att resultera i en utökad fångpopulation och därmed kraftigt ökade kostnader för samhället i stort.

   Ett vanligt argument till att införa längre och hårdare straff, och då även utöka antalet fängelseplatser, är att brottsnivån skulle sjunka, vilket är något som inte stämmer. Ser man till den då sittande regeringens egeninitierade utredning Straff i proportion till brottets allvar (SOU 2008:85) så skriver utredarna att det:

”inte finns något som talar för att den totala brottsnivån i samhället skulle kunna minskas i någon mätbar utsträckning genom att möjligheterna till straffskärpning vid återfall ökas”.

   Ett annat argument som används är att antalet anmälda brott, inklusive okynnesanmälningar och dylikt, har ökat markant sedan 1975. Detta stämmer förvisso, men om man tittar på den betydligt mer relevanta lagföringsstatistiken, ser man att antalet person som lagförts för brott sedan 1975 nästan har halverats.

   Och även om vissa specifika typer av överträdelser har ökat sett till antalet lagförda, så måste man komma ihåg att Sveriges befolkning också har ökat, från 8,2 miljoner invånare 1975 till drygt 10 miljoner idag, vilket skulle kunna förklara ökningen inom vissa specifika brottskategorier.

   En del skulle säkert hävda att minskningen avseende antalet lagförda personer har med polisens försämrade uppklarningsarbete att göra. Det kan till viss del förklara att inte lika många dömts, men hur dålig polisen än är på att lösa brott, så räcker inte det som förklaring till den halvering av lagförda personer som skett sedan 1975.

   Oavsett så medför färre i fängelse betydande samhällsbesparingar. Och hur man än ser på siffrorna så innebär det inte att brottsnivån skulle höjas om tusen fångar fördes över från inlåsning i fängelse till frivården.

   Att kräva hårdare straff eller fler fängelseplatser på någon objektiv tillika vetenskaplig basis finns alltså inte, varken enligt regeringens dåvarande utredare eller om man ser till relevant statistik. Det vore bättre att lägga den där årliga kostnaden på drygt 1,3 miljarder för stöd till brottsoffer.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Ricard A R Nilsson dömdes till livstids fängelse för mord, men fick under 2017 sitt straff tidsbestämt till 30 år och avtjänar nu sista året på ett halvvägshus. Under åren i olika fängelser har han betat av nio universitetsexamina och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

   Ricard har släppt flera böcker, bland annat ”En livstidsdömds dagbok”. Följ honom i sociala medier:

nilsson-larancuent.com/ricards-blogg

instagram.com/nilsson_ricard

twitter.com/ricardnilsson

   Ricard har medarbetat på Para§raf sedan vi startade magasinet. Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard har rapporterat inifrån fängelsevärlden. Nu fortsätter han att skriva utifrån sina insikter om fängelser och den undre världen.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.